Ni vet hur man ibland kan vara med en kompis flera dagar i rad och sedan känna att man är lite "mätt" på just det sällskapet i några dagar framöver?
Så känner jag inte alls med Johan. Istället känner jag mig som en narkoman som behöver sitt trygga amfetamin.
Så känner jag inte alls med Johan. Istället känner jag mig som en narkoman som behöver sitt trygga amfetamin.
Skillnaden är att det känns som att kickarna från intaget utav hans närvaro inte kan avta.
Nu har han åkt, och sängen är fortfarande varm där han legat. Jag önskar att jag kunde snooza hela världen så att han fortfarande var här brevid.
