Hej Herr och fru feber, jag ska snart presentera er för fröken halsfluss. Hon är lite av den lömska sorten, så jag skulle förvarna er om att hålla era grader i styr. Hon kommer göra entré genom halsen med en röd mantel som lägger sig som ett tjockt lager på stämbanden och vi lägger oss på knä och bugar.

*Host, host , host*

- Scch, nu kommer hon.

*HOST*

- Fröken halsfluss.

- Nå...Va är detta för lamt party? Igång med värkarna.

- Värkarna? Jag ber om ursäkt Miss, men jag är inte säker på att jag förstår.

- Huvudet, halsen, ryggen, bena! Gör vad ni vill, bara vi får lite fart på det här stället!!!

- Genast frun.

Och hon är lömsk. Jag skulle vilja ge henne och hennes värkar en stor och saftig käftsmäll. För hon gör ont, beställer mycket från rumservice och stannar lite för länge för allas trevnad. Och hon kommer oinbjuden. Jag hade så gärna velat vara uppe i Ludvika med Linnéa och resten nu. Träffa Ida. Sebastian. Stesse. Mfl, mfl , mfl.

Men men, allt för något gott med sig. T.ex att min hud får vila utan smink ett par dagar?! Så upp med hakan Emilie. Hon försvinner inte snabbare av att du tycker synd om dig själv. Skräm henne istället med lite Pencilin,Ipren och Alvedon så ska du se att hon sticker fortare än du tror.

Jag tar mig friheten att säga att den person som tycker om feber är en gnutta galen. En galen person som gillar att i 40-graders ruset drömma mardrömmar om att bli jagad av gigantiska hund-vargs bestar med enorma huggtänder och tro att det är helt sant. En person som gillar när ryggen värker och hela kroppen full av gåshud.
Så, ja...jag har fått feber. Och ja, jag tycker sorgligt nog lite synd om mig själv. Bara för att det kom precis nu när det är team dags. Har varit så enormt peppad och nu så ska lite värme-förändringar få förstöra det för mig.
Nä, det finns inget annat och göra än att bli frisk fort, köpa ny tåg-biljett och åka själv upp till Ludvika.
Nu ska jag ta och sova tror jag.

För övrigt så har jag nu sett filmen som Sp07J så gärna pratar om; Smala Sussie. Ingen höjdare i mitt tycke. Men sen så är jag inte ett stort fan av svenska filmer heller.

Det var en bra julafton och jag fick min efterlängtade ipod. Jag har bråkat med itunes och andra klurigheter för att få den att fungera så som jag vill, men nu sitter jag här och lyssnar på Guns 'n' roses och mår allmänt bra.

Dock saknar jag tantan vilket inte är så bra när jag snart ska iväg på läger och inte kommer träffa honom på någon vecka vilket kommer resultera i väldigt mycket saknad.

Då var det julafton. Härligt nog så vaknade jag på morgonen med en riktig julkänsla, lakanen kändes juliga, min egna lilla gran tändes och julstrumpan hängde på nattuksbordet...proppfylld. Det lilla barnet i mig började hoppa och skutta och sprang invirad i täcket med julstrumpan i högsta hugg och satte mig i vardagsrums soffan där elden i den öppna spisen sprakade. Det spelade inte alls någon roll att det inte bara var jag och mamma där på morgonen så som det brukade vara. Iallafall inte så mycket så att jag skulle bli sur och förstöra hela stämningen.

Sen kom mormor och vi åt mat. Jag hade varit orolig över julbordet, skulle jag vara jätte fånig och inte äta någonting av den utsökta maten? Men mamma var underbart förstående och respektfull, hon hade lagat fettsnål julmat till mig och som tack för det ska jag nog överväga att diska efter lutfisken i eftermiddag. Men jag lovar dock inget. Jag och diskning...ack och ve.

Nu har jag och mormor sjungt massa julsånger...jätte mysigt, men när hon hittade bjällerplattan fick jag runda av fortast möjligt, den kassa taktkänslan har jag defenitivt ärvt av henne och julens tumme ner blir verkligen: Bjällerplattor.

En stjärna lyser så klart

Nu börjar jag känna julstämningen. Igår sprang jag runt i staden och letade julklappar till alla. Behövde i alla fall inte skämmas för att inte ha köpt några, för staden var minst sagt proppfull av folk som gjort samma sak.
En kvinna som stod framför mig i en kö på H&M pratade stressat i telefon om hur hon hade alla julklappar kvar att köpa. I andra handen hade hon ett barn som gallskrikande drog i hennes kappa och tjatade. Jag led med henne, här stod jag och tyckte lite små synd om mig själv för att jag inte visste vilka det var jag skulle köpa julklappar till...men jag hade åtminstonde ingen unge som stod och ryckte mig i jackan. Jag hade fått nervöst-sammanbrott. Kvinnan betalar och sen nästan rusade hon ut ur affären med barnet i handen som med sina små ben nästan fick flyga med i mammans fart.

Klockan började närma sig 2 och jag hade hittat alla julklappar jag kunde tänka mig behöva köpa, men så tog det några timmar också. Då såg jag kvinnan med barnet igen. Hon hade en massa påsar på armen och såg väldigt nöjd ut. Barnet däremot verkade allt annat än nöjd, gallskrek precis lika mycket som på H&M några timmar tidigare. Jag fattade inte hur hon kunde se så nöjd och lugn ut.
Det var då jag insåg att vilken makt julklappar ska ha nu för tiden. Vi försöker inte på något sätt stoppa materialisten, istället så försöker vi vara den överlägsen.
Kvinnan var så lugn på grund av att pressen var borta.
"Sluta tänka så negativt, det är ju jul!"
Men det är ju just det jag INTE gör. Jag tycker det är hemskt att föräldrar och vuxna ska behöva stressa sönder för att barn ska ha det där stora leksakståget som redan finns hemma men den är ju faktiskt lila och det går ju inte för sig. Visst, min mamma har troligen sprungit runt och köpt leksaker till mig och jag kommer fortfarande ihåg den härliga känslan av att öppna alla paket. Men det känns fel nu. Eller? Jag är lite osäker i mitt eget argument.
Det är svårt att förändra något självklart. Men ibland är det bryta reglerna som gäller väl?
Hej släkt och vänner, nästa jul vill jag bara ha de dyraste och värdefullaste klapparna. En bit av era hjärtan. Kärlek. Det är det finaste ni kan ge mig. För jag tror att alla kan hålla med mig om att, en jul med klappar och utan kärlek...Det ÄR ingen jul.

För övrigt så vann bäckäng - teknis vs bäckäng dagen och det var grym stämning!
Sen så har det varit julavslutning och man sa god jul till alla underbara människor man inte ska få träffa på någon vecka nu.
Även Elins och min skiva blev klar igår, likaså omslagsbilden.

Nu ska jag göra mig iordning för Liseberg. Hojpla heipa.

Traumatisk upplevelse. Jag som är mitt uppe i min barndomstv-nostalgi period fick ett behov av att se skärgårdsdoktorn. In på min favorit sida Youtube och hittade ett klipp, och då visar det sig vara ett klipp när Wilma har sex. Jag var bara tvungen att stänga ner hela fliken.

Får ta och kolla på Kalles klätterträd och ännu ett avsnitt av greveholm istället och sen försöka somna lite tidigare än igår. När jag kommit till avsnittet med Greven måste någon komma hit och kolla på mig, minns att jag var rädd för honom som liten.

misshandlad eller smisshandlad - korvkö eller en korvlöö?

http://www.youtube.com/watch?v=qvnxNxzumwc

Som Erika skulle ha sagt; Happyface!
Björn Gustavssons nya klipp har kommit ut på youtube för alla oss b.g-knarkare. Sen så var det visst en massa andra nya klipp också. Jag ligger efter.

Jag är grymt filmsugen. Någon som vill kolla på en med mig innan jag åker till Ludvika?

Okej, jag kan helt enkelt inte sova. Istället fastnade jag på Youtube för att få lite nostalgi känsla. Vilket jag fick. Mysteriet på Greveholm. Den som har filmen hemma, snälla bjud hem mig på en liten lussekatt, en filt och låt mig se på denna skånska-härliga julkalender som det faktiskt var en gång i tiden. Någon som erbjuder sig?



Mamma Anita: Hawaii skjorta?! Ska du ha hawaii skjorta med dig mitt i vintern?
Pappa Leif: Är det redan vinter? Det var sommar nyss, vart har hösten tagit vägen? Tänk....snart är det vår.

---

Mamma Anita: Tystnaden, är den inte underbar?
Pappa Leif: Som en räkmacka med marmelad. Har vi någon mat?
---

Ingvar: Och vet ni vad som hände? Då började skivspelaren spela. Sån där gammal musik som du brukar lyssna på pappa.
Pappa Leif: Allt har en naturlig förklaring,ingenting händer av sig själv. Det var troligen en liten mus som trampade omkring där inne och tänkte; jag vill höra jazz.

---

Pappa Leif är störtskön. Godnatt gott folk. Imorgon kommer jag vara trött som en bäver.

Spanx

En sista grej innan sängen kommer och drar mig i tårna. En vän till Natto och Erika hade länkat min blogg i en spalt med rubrik; "Läsvärda bloggar". Det värmde rätt bra det. Jag bugar och bockar. (Niga är inget som tillhör Pyrén släktet.)

"Jag tror han vill ha en kaka"

Undra hur det känns att vara komiker egentligen? Får man en bekräftelse-kick av att folk skrattar åt/med en? Eller häller man socker på pommesfrittsen i ren stress och press över alla människors förväntningar över att alltid vara rolig? Jag tror inte att Johan Glans, även om han för övrigt är min favoritkomiker (Förlåt Björn Gustavsson,men han är ju trots allt skåning) skulle när han försover sig till jobbet en måndags morgon och spiller kaffe på den ljusblåa Armani skjortan och också märker att det var den sista rena skjortan i garderoben komma med något klämkäckt som "Nämen kaffe på skjortan, på en måndagsmorgon när jag är för sen till jobbet...nu blir det en lila bomulls t-shirt från mamma, va mysigt!" och vifta lite lustigt på huvudet. Nej jag tror han är en lika morgontrött stressad herre som högt och irriterat skulle gorma när han får det skollheta kaffet på skjortan som vilken annan man som helst.

Men pressen på att han ska vara rolig...den ÄR nog stor, men jag tror samtidigt att han får den där sköna bekräftelse-kicken när han står där på stockholms live scen och ser hundratals mörka munnar som brustit ut i gapflabb när han underbart knyter ihop alla sina skämt till ett enda stort kalas.

Så nu har jag sönder-analyserat komiker yrket. Mission done. För att återgälda tänker jag ge er tre värt-att-kolla-på-eftersom-dem-är-så-grymt-bra tips.

1. Vänner (Underbaraste serien fullpackad med tröga,härliga,allmänt smarta svar på tal)

2. Johan Glans (Honom hittar ni då och då på Stockholm live och Parlamentet) Psst,vänner..nu vet ní vad jag önskar mig i födelsedagspresent sen. Och jag menar biljetter,inget annat.

3. Björn Gustavsson ("Nykomlingen", kommer in med en ny fräsh humor. Helt otrolig)

Finns en hel bunt med underbara komiker med ju, men dessa är då mina favoriter helt klart.

Nä men om man skulle ta och sova lite då, det är ju en dag imorgon med. Fast....lite prat med Karlstad-patrik skadar väl lite? Det handlar ju bara om någon timme i telefon *änglaögon*.

Bejabye.

Nu var det slut på lucia-firandet för i år då. Tack till Erika,Kajsa,Malin och Madde som var där och kollade på Borgstenas lilla trudeluttande...det värmde väldigt att ni var där ska ni veta. Jag har fått gjort en massa roliga saker denna helgen måste jag säga. I fredags var det rockkonsert i Dalsjöfors där jag fick se Butcrack och AVI. Till största delen lam fjortis-publik, synd på såna bra band.
Idag var Erika här och vi bestämde oss för att Lucia är lite halvnördigt. Därför tog vi kort, lucia/tärna+geek. (bilden ovan)
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
*Andrén berättar ett skämt om hur man ska säga när man INTE fattar ett skämt*
Andrén : Ja men om någon berättar ett skämt och man inte fattar första gången, så säger man ju inget. Om den andre då frågar; Fattar du inte?, ska man svara; "Jo jag försökte bara hålla mig för skratt" . Sen tar personen det en gång till och så fattar man och skrattar. Jag: ? Andrén: *berättar om* Jag: *Fattar* Hahaha

Konversationen blond-stämplade mig.

Tummen upp för livet

Tummen upp för E & L.

Ibland blir allt för mycket. Så är det bara. Men jag älskar känslan av att gå med ett stort leende på läpparna. Så varför skulle problemen få ännu mera roligt? Det räcker väl gott och väl med problemen som problemen ger. Mycket kan den roffa åt sig. Men mitt leende, det går jag inte med på!

Leendets tre½ bud(dha)ord:

1. Du skall icke ge upp konsten att le. Det finnas icke några fula leende.
2. Le mot den person som vill tysta ner ditt vackra skratt. (Personen i fråga behöver nog flest leenden av alla)
3. Visa tänderna. Skulle inte tro att så många tar det som ett hot heller.
4. Borsta tänderna. Bye.

vARG

"Älskade du....jag har ju lovat att inte läsa utan lov men idag har du tydligen varit inne på min inloggning och lämnat spår och då är det väl okej att läsa? //mamma"



Min blogg är död. Kommer inte kunna skriva som vanligt igen tyvärr. Folk som faktiskt inte får läsa min blogg har läst den. Detta var ett intrång som min klasskamrat Olivia skulle säga. Eller jag känner mig "inträngd". Men visst, min blogg ligger öppen för omvärlden. Men när jag säger till en människa att inte läsa så räknar jag med att hon håller sitt löfte. Viss släkt och familj ska och får inte läsa min blogg.

Får skaffa en ny blogg...igen. Men jag kommer inte säga den till så många. Den ska inte gå att hitta på google.

Mamma. Jag är djupt besviken. Läs du, men du kommer förstå att jag slutar förklara mig här med. Bloggen var min enda muröppning. Men nu har du tagit den.

Jul jul,strålande jul?

Vart sjutton är min jul-längtan?
Jag vägrar bli som pappa. Allergisk mot pepparkakshus,julgranar, tomtar i fönstret och allt annat som tillhör julen. Jag älskar julen! Eller? Det gör jag väl. Det måste jag göra.
Men jag har inte ens satt upp min adventsjulstake än, inte heller tänkt på att spara lite av pengarna till julklappar. Nu är dom slut och jag får ge mig ut i den värsta julstressen den 21.

Kanske förstördes hela min jul-längtan av att vi inte ska vara hos mormor som det alltid varit. Att vi ska vara här och att dan ska vara med. Plötsligt är jag ifrån taget ännu ett av de få bra barndomsminnen jag har kvar. Det är en ny värld som man måste acceptera. Om kanske tio år så ska jag göra en ny jultradition med man och barn, vem vet? Det är nog bara bra att vänja sig av vid dom där barna-jularna nu.

På onsdag ska Jonatan och co spela på rockcafé i Fristad. Kom dit, lyssna,älska och headbanga.

Jag hatar att min klagosång så gärna går ut i fingrarna, varenda liten dålig känsla vill jag få ner med en massa kringelikrokiga figurer som beskriver vad jag känner. Men lyckan vill jag tydligen hålla för mig själv. För så fort allting känns bra så är det enda som ekar i min blogg tystnaden.

Jag skulle ju hellre vilja smitta ner andra med glädje än av en stor börda.

" - Hej Emilie! Åh du ska veta hur deppig jag blev igår när jag läste din blogg. Bra skrivet. Let's go for some tear-party, yihaaa!"

Pfft! Jag tänker träna in detta med att skriva när jag är neutralt-glad också om det så ska ta sextiotretton år och femtioelvatusen dagar.

Jag går i en bubbla. Inte alls en sån bubbla som jag kan gå i när jag är deppig (Rör mig inte, se mig inte, vart sjutton är ni? Hallå? Jag bara sa så, ville att ni skulle röra och se på mig. Hallå?) , nej utan en bubbla då ingenting riktigt förstöra, det är bara den som har nyckeln som skulle kunna dra ur mig därifrån så jag blev öppen för skadegörelse. Men än så länge så har han hållt den i säkert förvar...världens bästa nyckelbärare.

Blev klar med min krönika idag. Är faktiskt grymt nöjd. Sundhage gav mig faktiskt rätt mycket feedback vilket kändes posetivt.

Fick förövrigt världens uppmuntrande kommentar idag.

"Tack för kommentaren i min blogg! Fattade inte riktigt hur jag skulle svara där så gör de här istället haha. Fast det är inte ens i närheten av hur du skriver! Jag skrev inte så mycket innan men sen läste jag din blogg och såg hur jäkla bra det var så då fick jag värsta ruset och ville med börja skriva."

Jag blev så glad! Flickan skrev störtskönt och det lät som att hon påstod att jag var den som fick henne att göra det. Nu lät jag enormt självgod, men eftersom Ingalill sa att jag behövde bli lite mer kaxig så får jag kanske börja tro på mig själv lite mer också.

"Stannar".

Jag vet inte vad det är som får mig att gilla stopp-skylten i bussen så mycket. Det är egentligen väldigt töntigt och udda överhuvudtaget att gilla en skylt. Det är inte heller vilken skylt som helst, när som helst. Bussen ska vara praktiskt tagen tom, som när man åker hem till Borgstena och så ska det vara kväll.

Jag blir så trygg på något sätt, jag försöker alltid trycka så fort som möjligt bara för att få se den där gula klumpiga skylten att lysa lite längre.

Den säger: "Jag tar dig hem...du behöver inte oroa dig".

Sen spelar det ingen roll om jag inte vill hem, eller om jag vet det faktum att bussen kan välta, krocka , få soppa-torsk , gå sönder, när som helst. Det är inte säkert att jag kommer hem...men ändå talar den om för mig att jag når min destination.

Ja, jag vet att jag förmodligen låter lite sådär halv-läskig och konstig, men vem är inte det? Det är bara skillnad på vilka som vågar stå för det och inte. Jag står för det, för om en människa ska älska mig, vill jag ju...att den ska älska mig för den jag är, inte för en roll.

Du kunde följt med för min skull.

Ibland är du världens gulligaste men ibland går du verkligen mig på nerverna pojkvasker.

Kärleksånga

Hon är flickan som har en pojkvän som är väldigt trevlig att titta på.
Hon är flickan som anser sig vare den där lilla aningen sämre än sin hjärtevän.
Hon är flickan som inte vågar tvätta bort sminket på natten (För månen kan ju lysa väldigt starkt, eller någon kanske bara råååkar trycka på sängbordslampans vita knapp eller hur?)

Du duger inte , du duger inte , du duger inte.

Hon är flickan som hör detta konstant. Orsakat och påkommet av sig själv.
Hon är flickan som inte riktigt våga släppa honom nära för att hon tror att , nu, nu , nu , NU kommer han att lämna henne! Eller?...
Hon är flickan som nästan inte ens vet om hon älskar honom för att allt tycks bygga på oro. Allt blir till en livstids-granskning av henne själv. Det där fina, det där otroligt fina som han har... hon hinner inte tänka närmre efter på det längre.
Hon är flickan som suktade och ville ha tills hon fick det, men inte verkade fatta att hon fått det.

Visa det,visa det,visa det.

Han är pojken som har en flicka som han inte riktigt kommer nära.
Ändå är han pojken som vill känna henne bäst av alla.
Han är pojken som vet att flickorna kollar på honom men han bryr sig inte. För honom finns det bara hon.
Han är pojken som anser att dom är på samma våglängd och att dom är perfekta ihop.
Han är pojken som gör allt han kan för att hon ska må bra för att han tror att nu, nu, nu, NU kommer hon att lämna honom.
Han är pojken som är rädd för att hans yta skrämmer och sätter krav på henne.

Förstå, förstå , förstå.

Han vet att hon inte tvättar bort sminket på natten. Varför vill hon gömma sig?
Hon vet att han blir fundersam.
Han vet att hon vet att han blir fundersam. Skrämmer det henne?
Hon blir rädd. Nu kommer det.
Han blir rädd. Nu kommer det.
Dom ser varandra i ögonen.
Gå inte , GÅ INTE !
Hans röst darrar när han säger; Jag älskar dig. Allt med dig. Men göm dig inte för mig.
-
Hon kollar med ledsna ögon på honom och säger; Jag kanske bara skyddar dig.
Han; Det enda du gör med att gömma dig det är isåfall att skydda dig själv från att jag ska älska dig om möjligt ännu mer.

Happy endings are still alive. But after the end it's a new start.

Walking in a winter won-not-derland

Gruset knastrar under mina fötter där jag går på gångvägen. Det spelar ingen roll om jag så lyfter fötterna rakt upp och trampar ner eller släpar dom mot marken...min existens hörs.
Kanske behövs det i den mörka vintern. Syns vi inte så ska vi banne mig höras iallafall!
- Hej du! Jag är ett bevis på att du lever. Mina andetag kollar på mig när dem åker ut i mörkret i en stor ljusgrå rök.
Jag huttrar och drar på mig luvan...det är helt tyst förutom det knastrande och rasplande ljudet från mina fötter. Jag ser min skugga som breder ut sig i diket brevid.
Jag ser gammal och trött ut. Som om väskan vägde 10 kilo istället för ynka 1 där på armen.
Men jag känner mig inte alls så. Idag känner jag mig helt neutral. Jag känner mig som en 15 årig flicka som går på gångvägen hem från skolan. Med ett liv som vilken annan människa som helst.
Jag känner mig som en flicka som jonglerat och bara tappat lite bollar. Jongleringen är balansen i att leva och bollarna är livet. Men jag måste påminna mig om att det är bara och plocka upp dom.

Vilka är det som dör?

"Jag vill inte leva" *Snyft snyft buhu buhu*

Så lät det ifrån våran bil för c:a 2 timmar sedan. Och det var inte jag som sa det.

Detta var vad en klasskompis skulle kalla intrång. Det tycker jag t.om själv. Detta var personligt på hög nivå. Jag är inte bara inne i mitt liv och berättar, utan in i min medmänniskas också.

Jag tog det inte på allvar. Tvärtom så tyckte jag bara att hon var löjlig. Jag var så arg och besviken, jag skäms men jag tänkte faktiskt "Gör det så kärring, se va du går för!". Det ångrar jag. Klart. Hon har gjort mycket fint för mig i livet, det vore lögn om jag sa något annat.

Sen började jag tänka; vilka är det som tar självmord egentligen? Min första tanke var lika pinsam den;

- Emos med jobbig bakgrund. Men va sjutton?! Jag är ju emot diskriminering, vad satt jag inte själv där och tänkte?!. *Tänk,tänk,tänk*

Men, såna som inte har någon att vara älskad av?

- T.ex en medelålders snubbe som flyttar till nytt ställe och de enda människorna i hans omgivning blir grannarna som han säger hej till i trappuppgången och dom tuggummi-tuggande ynglingarna på det nya jobbet. Han borde väl inte vara så motiverad? Men äh, ett hej räcker ibland. Ibland kan man känna sig älskad utan att någon visar det överhuvudtaget t.om. *Tänk,tänk,tänk*

- Den "perfekta" personen. En person som alltid försöker göra allting rätt, som är ordentlig,artig,vänlig,uppmärksam,social,omtänksam och har bra betyg? Då blir kanske pressen så stora. Man har allas förväntningar på att man ska klara allting. Inte bara med nöd och näppe utan vi pratar BIG TIME. Det måste vara jobbigt att hela tiden ha mer prestationskrav på sig än alla andra.

Och så höll jag på...drog upp människotyp efter människotyp. Men jag kom hela tiden på undantag från de andra grupperna, nya grupper. Kom fram till att det finns inga bestämda kategorier för dom som gör självmord.

Vad är det då? Är det den som har mest skit som gör det? Jag vet så många som har det så sjukt jobbigt men kämpar ändå. Jag vet många som kämpar fast dom inte orkar. Dom som inte vill,men gör det ändå.

Så lika dåligt svar som jag tycker Ekvationers lösningar som t.ex 2x+3b är har jag på denna. Det är helt enkelt dom som inte kämpar, dom som innanför skalet tappat all glöd.

GAH! Måste spinna vidare på detta, kan ju inte sluta så. Men jaja, over and out for tonight.

I många dagar din lukt i min kudde. I många dagar gillar jag min kudde. Eller?

100p. Tom blogg idag. - Vad är ; Tom tom tom?! - *BIIDUP* Fel svar. - Vad är ; Full full full?! Överfull. *PLING* Rätt svar.

Idag går det inte att skriva något. Det är en sånhär dag jag verkligen borde skriva blogg. Bara ösa ur mig massa tankar. Men nä. Inte idag inte.
Man märker att jag är nere i en svacka just nu och jag hatar det. Jag älskar att vara glad, vem gör inte det? Jag är så rädd för att stämpeln på mig som glad ska försvinna efter detta. Jag vill ha kvar den. Den gör mig stark på något sättt. Jag vet inte varför jag plötsligt tappat greppet om att bita ihop och hålla inne. Ska det vara så svårt?



Dagen var sammanfattningsvis inte riktigt som planerad. Men imorgon är det en ny dag med nya tag! Ska bli gött att få komma tillbaka till skolan även om jag nog ligger en bra bit efter.

ciao / EP

glittersis.

Läste precis en väns blogg. Uppmärksammade ett litet litet tillägg på det nyaste inlägget. Ett ledset tillägg. Och jag visste precis vem som orsakat det. Men det spelar ingen roll vem. Grejen är att någon hela tiden måste göra det.
Jag vill skydda henne från sånt. Det är inget hon förtjänar.

Snälla. Sluta tracka på henne och försök uppmuntra henne istället. Det är hon värd.
Come on guys!

Vännen min, du vet iallafall att du är älskad utav mig.

Dejj fhjertta mejj

Klockan är halv 6 och jag är vaken. Måste vara något allvarligt fel på mig. psssssssykooootjohoooo.

Idag är det jonatans och min 2 månaders dag. Har varit så smörig så jag har gjort en film.

Nu ligger den där i ett fodral med slarvigt nedklottrade graffitti bokstäver på; Jonatan.

Först var det tänkt att jag skulle hålla på med den länge och vänta till 3 eller 6 månader. Men sen tänkte jag (tolka mig inte som världens negativis nu) att vem vet om det håller så länge?! Då har jag gjort den i onödan. Och tills imon är vi ju högst troligt tillsammans så han får den då.

Märkte en liten lustig grej när jag satt och jobbade på filmen innan. När 3:orna lånade våra (SP07J:s) datorer blev det en himla kabalalik efteråt; " Mitt lösenord är ändrat!!" "Jag svääär på att personen har kollat på mina bilder" "Undra vem som hade min" o.s.v . Vi skämtade lite om att dom kunde skrivit en liten hälsning med tack för lånet.

Så, när jag jobbade på filmen på den andra inloggningen som dom lånade (där finns alla programmen som är bra att ha) så drar jag bara en blick över skrivbordet. Plötsligt ser jag en liten genvägs-ikon med ; Tack för lånet. Jag öppnar och där står det just; Tack för lånet //Robin. Jag blev helt full i skratt. Skrattig och glad. Nu kändes det inte alls så farligt att någon lånat min dator. Varsågod Robin! Du är välkommen att låna den igen! (Inte alls , men jag blev glad iallafall!)

Nu ska jag sova en stund och fundera på om jag ska be mamma lämna filmen i Jonatans brevlåda när hon åker till jobbet eller om jag själv ska orka göra det när jag ändå åker till vårdcentralen.

Najtinajt / mli

Fredag: 17:00 - Jag är utanför badhuset och det har börjat skymma. Malin ska komma om 40 minuter och jag har ingenting att göra tills dess. Just nu, idag, är mitt liv ett blankt blad. Jag har inget hem att komma hem till. Vet inte vart jag ska.
Det är inte det att jag tror att jag måste sova ute. Finns alltid någon vän som skulle ställa upp (Har jag tackat er för att ni finns?) Utan mer det att; ...vart.....ska...jag? Det känns både som en frihet och en tung börda. Jag vet att någon eller några måste jag öppna mig för ikväll. Jag tänker inte ljuga. Och i detta fallet går det inte heller att undvika. Ikväll är det en kväll att öppna muren ansikte mot ansikte. Att öppna muren är farligt för mig.

23:10 - Jag ser att det lyser i det röda fönstret på bokvägen och jag blir lugn. Mitt blanka blad fylls omedvetet av en stor gul leende smiley. Om kanske en minut öppnar jag dörren och möts av det välbekanta Guitar hero ljudet och en trevligt leende Johnny eller Lena vid skärbrädan i köket som frågar hur det är. Om någon minut så kanske Daniel kommer från sitt rum och säger ; "Hej Pyrén" och jag får en kram. Om någon minut kommer Jonatan från vardagsrummet och kollar mig i ögonen, frågar hur det är och kramar mig hårt. Om någon minut kommer alla problem kännas långt bort. För där är jag lycklig. Bokvägen. Familjen Andrén. Något som satt spår i mig resten av livet.

Jag knackar försiktigt på dörren och kliver in. Lena står vid skärbrädan (!) och kollar ledsen på mig. Hon frågar hur det är. Jag vet inte om mitt svar kom ut genom munnen eller om det stannade i huvudet. Iallafall så får jag låna telefonen och ringer. "Hem". Försöker reda ut det. Känner gråten i halsen. ( "GRÅT INTE UNGJÄVEL!" .... Jag hör det i huvudet, jag hör det i huvudet, svälj gråten,svälj gråten! ) Jonatan kommer ut ur vardagsrummet med bekymrad blick. Håller om mig. Han sitter helt tyst och iaktar mig.
Men han ska inte få se mig gråta. Inte nu, inte idag.

Du är iallafall den finaste jag vet.

Hjärte-element

Att Erika är bäst i klassen på att skriva är det ju ingen tvekan om. Inte heller att det är underbart att läsa vad hon skriver. Kan ni tänka er då när man öppnar hennes blogg och märker att det är en hel radda med rader om en själv?! Det var det finaste någon skrivit till mig någonsin. Jag blev jätte varm i hjärtat.

Här är ett utdrag; " Tror aldrig riktigt att du kommer att förstå det där. Den där klyschen jag väntar på att ge dig. Jonatan verkar ha snott alla mina klyschor och använt. Men det gör ingenting för det betyder att jag får ge dig något som jag kommit på själv. Värdefullare så.( MEN DET KOMMER ALDRIG ENS I NÄRHETEN AV DIG - ALDRIG )Även om jag må vara världelös är jag det lite mindre när jag är med dig. Tack för allt bejbi "

Alla vill vi väl känna oss uppskattade och omtycka. Men får man något sånt här fint.... Då känner man BANNE MIG sig speciell:D Tack Erika. You made my day!

Helvetes jävla allt ibland. Jag svär inte ofta men när jag väl gör det är jag svag. Har inget klokare att ta till ungefär.

" - Varför kan du inte göra någonting rätt någongång? Jag har verkligen misslyckats med dig. "
Jag vet inte om orden hann smärta i mig där jag satt på sängkanten helt nyvaken. Jag orkade inte svara vilket resulterade i att jag tydligen sket i hennes känslor. Tänk om något kunde handla om något annat än henne själv ibland. Tänk om detta slapp vara något gömt. Att allt just nu är lite kaos.
- Ska du inte jobba idag? Vi har ingen mat hemma... Jag sa det tyst men frågan blev kanske omedvetet en aning vasst och jag ångrade att jag sagt något så fort jag tystnade.
- Nej. Åh du bara kör med mig hela tiden! Mamma vände på klacken och smällde igen sovrums dörren efter sig.
Jag orkade inte. Gjorde bara vad jag skulle i rask takt. Kollade i kylskåpet efter att ta något till frukost. Hittade margarin som jag kunde bre på en pågen-skiva och som jag sen stoppade ner i en plastpåse.
Jag fick henne att köra mig till tåget. Det som var mellan oss var bara en tystnad. Vi hade inget att säga till varandra. Inte ens en spydig kommentar orkade vi lägga fram. När skulle vi lära oss att prata med varandra?
Hon lovade att hämta mig efter skolan.
Undra om detta var mitt fel. Om jag blev en monster-dotter efter att vi lämnade pappa. Om det var min ilska mot honom som gick ut över henne? Varför skulle hon annars utsätta mig för detta?!
Hon klagar på att vi inte har pengar. Men det hjälper ju inte precis att hon inte jobbar.
Jag har ingen rik hemlig pappa som kan ge oss pengar vid sidan om.
Det hänger på henne.
Är det kraven som plågar henne?
Medans hon blundar för kraven som hamnar på mig.


Ni tycker nog att jag är svag som skriver allt såhär öppet.

Men jag är arg. Trött. Besviken. Trött. Besviken.

Väl i skolan kändes saker både jobbigare och lättare. Människorna där är helt otroliga.
Men jag har ju ingen ork. Bokstäverna åker in genom ena örat och ut genom det andra.
Sista lektionen bubblade allt över. I det tomrummet där det borde kommit lite tårar så blev det istället att jag tog mina grejer och gick ut ur klassrummet.

Läraren kom efter. Inte för att läxa upp mig. Utan för att bry sig...på riktigt. Jag vet inte när jag var så tacksam en vuxen senast. Efter kom Natto och jag grävde ner ansiktet i tröjan på hennes axel. Jag var så tacksamma på dom allihopa. Men arg på mig själv för att jag inte kunde hålla det inne. Kände mig naken,generad och sårbar.

Tog tåget hem.

Står vid Borgstena station. Hon skulle varit här vid det här laget.
Var jag så dum att jag verkligen trodde att hon skulle komma och hämta mig?!
Jag börjar gå och den mörka vägen hem känns som en trygghet. Känns skönt att vara så gott som osynlig.
Nästan väl framme så ser jag hur en bil blinkar åt mig. Våran bil. Hon kom iallafall.
Bättre sent än aldrig?
- Jag har lagat mat. Säger hon och jag tror att hon ler mot mig.
Det var som ett slags supersnabbt böne-svar. Hur kom det sig att det, just idag, när allt bubblat över.. sker det en förändring?
Snälla låt henne vakna imorgon och känna sig hel. Jag behöver ha den enda kvarstående biten av familj till hands.

Det är dags för dig att bevisa att du vill ha mig nu. Annars kommer jag släppa taget

Våran saga kan också ta slut. Till och med fortare än vi trodde.

Du vet.

Jag vet.

Hur jag är.

Du glömmer.

Jag är.

Hade du engagerat dig i mig hade du haft koll på det jag älskar att göra. Detta är vad jag älskar, jag tror inte du kollat en enda gång här. Kollar du... Ta vara på varningen om du vill.

.

Don't worry. Be happy now

Efter middagen lade jag för att ta en liten middagslur bara, och så vaknade jag klockan 11. Där försvann min Geografi inlämning. Får gå upp klockan 4 och göra den. Haha lycka till säger jag bara.

" Glöm dina bekymmer, det kommer nya imorgon "

Jag och så många andra borde ha detta i minnet lite oftare. Det går inte att samla på sig allting. Man orkar bara inte.
Livet är i de flesta fall mer en arbetsplats än en lekplats. Jobba bara inte över varenda kväll.

Ingen kommer någonsin få kliva på mig igen.

Jag är fortfarande helt fast på den här tanken med jämförelsen mellan mig och Lina.
Lina är den där "Helt okej-snygga tjejen" , hennes kompisar skrattar åt Ivar, eller som dom kallar honom... fält-biologen. Lina vågar bara visa sig med honom när hon och Ivar är själva. Men tillslut gör hon uppror.

Första lektionen: Jag går in i klassrummet och ser en kill-klasskompis sitta alldeles själv vid ett bord. Det är nästan så att resten av klassen verkar fasa vid att sitta vid samma bord som honom. Mina kompisar sitter vid ett bord men jag går förbi och lägger mina böcker på platsen mitt emot honom. En kompis tar sina böcker och sätter sig brevid mig, men inte utan lite oskyldigt sur protest.

Och så kommer han ... in genom dörren och drar handen genom luggen lite som han alltid gör när han kommer in i klassrummet. Jag kan inte låta bli att snegla. Jag vet att han ska lägga sina böcker på samma bord som oss. För han dömer inte folk efter utsidan. Han bryr sig liksom inte om vad andra tycker. Jag blir så arg på mig för att jag är så feg jämt. Jag skulle vilja vara lika modig som honom.

Tidigt tog jag ur nappen och pratade.
Tidigt gav någon mig en bilderbok och jag började drömma och fantisera.
Men jag tror inte det var förrens idag jag fattade att jag inte tagit steg utan att ha stöd mot något.
Tror inte det var förrens idag jag insåg att det inte bara räcker att ta ut nappen och prata. Det jag säger måste jag själv tro och stå på mig om.
Idag kände jag friheten i att gå emot strömmen. Följa hjärtat. För jag gjorde det.

Be my holy bible thing

Jag hoppas för eran egna hälsas skull att ni läst Linas kvällsbok 1 & två? Fjortis-varning? Mjo. Men det är min bibel. Eller borde jag säga att den ligger snäppet under själv-biografi? Äh, det är nästan samma betydelse så egenkär som jag är.
Man kan nog känna igen sig lite här och var i de böckerna. Iallafall jag. Jag har en Ivar. En fältbiolog. En tönt i andras ögon. Som gör mig så nyfiken. Men som jag inte når.

Jag följde honom och en annan ner till busstorget på väg hem från skolan idag. Jag kunde låtsas att jag skulle åka till min mormor bara för att få åka samma buss som honom. Det är någonting som gör att jag vill lära känna honom. Bara sitta och prata med honom.
Men detta säger jag förstås inte till någon.
*KRASHBOOMBIPOP*
Hjälp mig. Här sitter jag och skriver att "Detta säger jag förstås inte till någon" ... I samma sekund som jag skriver klart meningen borde jag ju inse hur korkad jag är när jag precis berättat det för alla kloka människor där ute som läser min halvt-uttorkade blogg.

Men hur mystisk han än må va... Så har jag redan det jag vill ha. Tack Jonatan för att du är den du är och för att du är bättre än någon annan kille jag mött hitills. (Och DÄR förlorade jag 50% av mina läsare representerade från den maskulina sidan.Hum.)

Klockan är mkt. Naijti.

/ Paj

Från:Liselotte Pyrén
Skickat:den 20 november 2007 22:26:52Till: emiliepyren@hotmail.com

Hej sötis! Rösta på Winnerbäck är du snäll www.sr.se. Timbuktu leder...kram fr din knäppa mamma

________________

Yeah, she got one thing right ; KNÄPPA mamma. Jag skulle hellre gå ut och smaska lite på det iskalla gräset och hitta en knaprig liten mask än att stödja "Lasses" lilla verksamhet. Efter att hans skivor+min knäppa mamma sprängt dom snajsiga högtalarna i vardagsrummet p.g.a överdosering av hans musik har jag och han något väldigt ouppklarat emellan.
Att jag får se en tröja där det står med stor och tydlig text; "Lars Winnerbäck, ingen soldat" det första jag gör när jag vaknar (När mor väcker mig) gör då inte heller saken bättre.
Om jag så ändå kunde få henne att förstå tjusningen med Metallica eller Guns 'N' roses t.ex.
Nu ska jag tröstäta en Beatles låt.

CIAO / Lilla P

Jag har kommit på att jag duger som jag är. Det spelar ingen roll vad andra tycker om mig. Deras åsikter kan inte få mig vackrare eller fulare för det.

Min vän Erika (Har även blogg hon och skriver gudomligt,men jag är rädd om er läsare så jag håller mina duktiga klasskompisar för mig själv höhö) har bestämt sig för att ta tag i sina rädslor och denna idén var käck tyckte jag och bestämde mig för att ta itu med mina med som den wannabeen jag är.



Så ,låt oss se. Vad är fröken Pyrén rädd för?



1. Ingen får ta handen runt min hals.

Tänker inte ens motivera varför.



2. Getingar

Blir lite svårt att bevisa detta i vinter dock.



3. Gråta.

Jag är rädd för att gråta, ska man behöva smälla av min muskel för att det ska bli lite vått där nere eller ? Ts-s-, nej men en liten tår tycker jag allt att mitt sten-hjärta (?!) kunde bjussat på lite då och då.

Feel love

Jag funderar mycket över det här med ordet kär, och har länge grunnat fram och tillbaka över det känns att vara kär. Jag har även testat det flesta metoder praktiskt för att försöka förstå hur det känns...känns när det är sådär på riktigt.
Jag har blivit ihop med en kille som var sådär "Åhå-vilken-goding!-Här-tackar-man-inte-nej" vid första anblick... Det sket sig. Jag tröttnade sjukt fort. Vi hade inget gemensamt förutom sex-fantasier.(Och för er sexgalningar där ute...Det ÄR INTE en bra grund för ett förhållande vare sig man älskar eller hatar sex).

Jag har blivit ihop med en killkompis för att vänskap måste ju vara en mycket bättre grund än sex right?!
Det sket sig det med. Jag tröttnade. Det fanns ingen låga. (Denna metod resulterade däremot i en starkare vänskap tillslut.)

Jag har varit ihop med en äldre kille (Vill bara förtydliga att han var 20 år så att ni inte tror att jag dejtat någon medelålders), för att en äldre kille borde väl veta vad en tjej vill ha?
*BIDIÖP*
Svar: En 20 årig kille kan vara precis lika omogen/mogen som en 15 åring. Kraven kan rättare sagt t.om bli större på sig själv. Det är INTE åldern som gör en kär, det är personen bakom.

Men SLURP, han där pojken ifrån byn som är en riktigt föräldra-favorit som har ett leénde man kan smälta av och man riktigt suktar efter...han borde väl vara något att ha?
Och där gick jag och suktade och suktade. Började tro att jag var kär eftersom jag inte tröttnade och bara gick där ...och suktade och suktade. Observera; SUKTADE!
Nu i efterhand har jag fattat att det är bara en nyfikenhet på vad man inte når och har.
(Det är inte det spännande och nya som är kärlek.)
Kär,kär,kär. Är kär verkligen det pirret i magen när en person kollar på en? Jag vore världens torris om jag svarade nej. För pirr i magen och böj i benen är helt klart en del av att vara kär. För kärlek ska vara sprudlande och spännande. Absolut. Men det måste även vara tryggt.

Nu, NU tänker jag snart avslöja min åsikt om kärlek vid det här laget. Men funderar på om jag borde be mitt framtids-jag om ursäkt redan nu. Om jag läser detta om två-tre år kanske jag stampar i marken och drar mig själv i håret av irritation för min okunskap som läcker ut genom tangenterna och publicerats för omvärlden. (Förlåt till mig.)

Just nu är jag tillsammans med en kille. Jag vågar kanske inte efter detta inlägget säga att jag är kär. Men det är helt klart något nytt . Det är helt nytt att jag kan blunda för hans negativa sidor. För hans negativa sidor är bra. Enligt mig. Dom håller förhållandet som en utmaning medans hans bra sidor ger kärleken nytändning för min del. Ett "perfekt" för mig är inte en kille som gör precis som jag vill, ett perfekt för mig är när jag sett alla hans sidor och kan acceptera och handskas med dom.

Nu börjar jag skriv-mumla här. Det är ett starkt tecken på att det är sovdags.

Ciao, mrs e.p

Dear god. Send Jonatans f.d sjukdom to my historie-teacher. I haven't done my homework for tomorrow. Love and kisses // Emilie Pyrén , Earth

Denna dagen skulle blivit en plugg-dag. Trodde jag va! Jag spenderade eftermiddagen med kollen. Men enligt mig är det ju helt klart mycket mycket trevligare. Jag fick till och med bossa lite bakom kameran och ta kort på honom.
Åh, massa i klassen fick mvg på sina prov idag, vill också kunna sånt. Men jag har valt att ha roligt istället. Men äh! Man säger ju att ett gått skratt förlänger livet, så då har jag väl gott om tid att fixa iordning allt jag missat sen. Så kan man inte tänka. Tjolahopp, jag gör som jag vill.

På tal om plugg, klasskompisar och smarta människor så kom jag och tänka på Olivia (höhö) . Hennes blogg är verkligen att rekommendera. Fast det tänker jag absolut inte göra, för då kommer ni; mina läsare , desperat lämna mig, vilket kommer leda till resultatet då jag troligtvis jagar och kastar tangenter på er. SÅ bra är hon på att skriva, och SÅ farlig är jag.

Godnattsu!

Dear god. Take away Jonatan´s warm-pan (vad heter feber på engelska:S?) so I can go and kiss him (a) . Tack på förhand.

Jag vet inte vilka saker jag borde skriva på bloggen längre. Ibland tänker jag inte alls på att alla andra kan läsa vad jag skriver. Nu höll allting på att bubbla ut. Om hur det är hemma nu. Tror inte att den är så lämplig att berätta genom en blogg. Den här gången vinner verkligheten. Fast min verklighet blir att försöka glömma av det och ha kul istället. Någongång fixar ju det sig,right?!

Tänker försöka lista ut Mrs anonym K´s blogg. För den flickan innehåller så mycket känslor som hon inte låter många se. Klart jag borde respektera henne om hon inte vill berätta så mycket. Men jag bryr mig så mycket om henne att det gör ont att inte veta vad hon håller inne.

Jag var ett odrägligt klantarsel idag och fastnade som vanligt i glasdörren med koftan. Jag kommer få stipendie för "Bäckängs jubelidiot" när vi går ur 3:an. Jag lyckas alltid. Det är ju en slags...kvalité?! Öhum.

Nu har jag tagit min dos av Björn Gustavsson för idag. Injiceringen drog över på några timmar, men den mannen är komikernas Jesus och lite till. Och låt oss dela med oss av livets skatter.




Man vill bara krama sönder honom och ge honom en kaka när han ska "Du fattar ingenting".

Helgen har varit skum. Toppenbra och gördålig.
Åkte ju till min syster och träffade henne. Det gjorde så ont att veta hur hon har det där. Men det jobbigaste var ändå att åka. Jag brukar inte vara tacksam för att jag får gå utanför mitt hus, liksom jag tycker det är jobbigt om jag måste gå från tågstationen hem till mig. Snacka om att ta frihet för givet. Hon har inget val, hon har en rastgård. Björnarna på Borås djurpark har det både större och bättre...Sjukt. Vi lämnade henne i fångenskap. Hon har gjort saker så hon förtjänar att sitta där, men det förändrar inte att hon är min syster. Inte ett dugg.

Sen så sov jag över hos Jonatan.
Massa känslor bubblade inom mig den kvällen efter mötet med syrran och bilresa med farsan, kände mig så sårbar (När han somnat försökte jag t.om gråta, fast gick inge vidare.Det enda som kom var skumma ljud). Jag frågade om han tvivlade och jag tolkade allt han sa som en stor grej, men jag sa inget, då hade jag bara varit jobbig. Vissa grejer kan man gott spara på. Sålänge han gillar mig så är jag nöjd. Allting har sin tid.
Idag åkte jag med Tantan,Lena och Johnny till Skepplanda där lite släkt var samlad. Jag gillar faktiskt sånt, iallafall när det är små barn med, då får man själv vara hur barnslig man vill . Jag och Jonatan lekte med hans kusin Tobias, 6 år .. vi spelade fotboll , hade tebjudning med porsinservis (!?) och efter det var vi väldigt trötta. Sov hela vägen till Borås.

GAH! Någonting har hänt. Något med min skriv- och tal-förmåga. Det tar tid för mig att få ihop vanliga meningar. Men äh, det kommer tillbaka snart.

Ciaobella.

Nej allvarligt. Jag vågar inte. Snälla vält en ko på vägen från Sjöbo till Borgstena så att han inte kommer hit. Snälla.

Nu sitter jag här, påklädd och med vax i håret och väntar på pappa. Känns ganska spännande att träffa henne. Men jag är rädd. Rädd,orolig,rädd. Jessica är pappas svaga ämne, man har ingen aning om vad han kan explodera för. Jag är rädd för att under bilresan till växjö kommer jag göra något fel. Rädd för att han ska ta upp att jag tappade mitt id-kort (Tack mamma för att du berättade det för honom IDAG(!).. inte) och bli rosenrasande.
För jag vet precis hur hans ögon blir kolsvarta och vassa, vet hur hela han blir till ett monster.
Bilen är inget roligt ställe, jag kommer inte kunna fly någonstans, ifall. Ifall han blir som han var då.

Imorgon ska jag träffa min syster i Växjö. Känns både jobbigt,konstigt och spännande.(Det var ändå två år sedan senast) Och det känns konstigt att innan jag satte mig här vid datorn hade jag så mycket tankar i huvudet om mötet. Nu är allt det borta och det återstår bara längtan efter nattens möte med John Blund.

Erika vann poetry slam! Grymt stolt är jag banne mig. Grattis bebj!

Det är nästan så att jag är tårögd. Kollade lite på titanic, och tänkte.. "SÅ är kärlek för mig". Det pirrade lite i min mage när jag kollade på skärmen, tänkte inte på varför. Plöstligt slog det mig...att det är så Jonatan behandlar mig. När Jack står bakom Rose och håller ut hennes armar vid fören, jag har ju också stått så, fast på ett brostaket. Men det spelar ingen roll vart det var någonstans, det var samma närhet. Känslan får jag hålla för mig själv...för den är obeskrivlig. Måste bara ställa mig frågan;när jag tvivlar, vad är kärlek för mig då? Vart lägger jag alla ögonblick då jag känner mig som Rose?
Jag tror världen har gett mig en stor gåva...och jag är nog en idiot om jag slarvar bort den.

Borås tidning , Tobias Hjelm skriver;

"Borgstenakvinnan ännu inte funnen

[Igår 21:00] Borås En 35-årig kvinna försvann vid 10-tiden på onsdagen i Borgstena. Trots ett stort pådrag har hon inte hittats.

BORÅS. - Vi slutade söka vid halv fyra-tiden på torsdagen. Mörkret kommer fort och det är svårt att söka då, säger Per-Anders Aronsson, polisens inre befäl.Kvinnan anmäldes försvunnen och efterlystes under onsdagens eftermiddag. I går deltog minst 15 poliser tillsammans med fem hundpatruller samtidigt i sökandet. Även militär hjälpte till, bland annat genom motorcyklar som kunde ta sig fram genom oländig terräng.Polisen misstänker inte att kvinnan har blivit utsatt för något brott.Sökandet har inriktat sig på närområdet varifrån kvinnan försvann, men också bland bekanta.Den 35-åriga kvinnan sågs senast när hennes man gick till jobbet i onsdags. När barnen kom hem från skolan var hon försvunnen.- Vi har också sökt efter kvinnan med helikopter och värmekamera, berättar Per-Anders Aronsson. Många vill hjälpa till och flera från allmänheten har ställt upp. "

_____________________________________________

Händelsen är så sjuk. Bara några dagar tidigare såg jag hennes glada ansikte och fick ett varmt hej mot mig. För någon dag sedan kollade jag igenom bilder och en bild på henne och hennes hund på fotbollsplanen dök upp. För några dagar sedan spelade jag fotboll med hennes "son"... och bara för någon dag sen tänkte jag tillbaka på mellanstadietiden i borgstena då jag gick i samma klass som äldsta dottern. Varje dag i veckan har jag varit några meter ifrån hennes barn springandes och lekandes på dagis...ingen aning om att deras mor skulle försvinna.

Det gör så ont i mig. Ont gör det för att jag vet att dem behöver sin mamma. Så som vi alla gör. Jag önskar att jag visste, visste precis vad som skulle hända och kunnat stoppa det. Vad det nu är. Ingen vet ju. Men alla viskar och vet att något är på tok. Dom är i strålkastar ljuset. Jag skulle inte vilja att alla visste att jag var sårbar och sorgsen. Det känns som det är de sista dom behöver. Men vem kan hålla tyst? Alla känner sorg med dom.

Låt oss leva på hoppet om att allt kommer bli bra!

Kära hjärtanes vad tomt det varit här denna veckan.
Vad har hänt? *Tänk tänk tänk*
*Hjärnskakning (ej madicken inspirerat)
Sen har min vecka byggts mycket på det, jag har legat i min säng, kollat ner mot golvet och spytt i en hink , kollat upp mot taket och stirrat på en spindels diagonala resa genom mitt tak och haft allmänt tråkigt.
Tills jag hittade alla mina gamla dagböcker och läste igenom dom trots läs-förbud. Summeringen av det är; chock! En hel dagbok ifrån ettan till sexan handlade om killar. OLIKA killar. " JAG ÄLSKAR PETER FÖRALLTID!! Han är världens snyggaste och snällaste"
Jomen hej hoppsan va... vad vet en liten knatte på nio bast om att älska? Nån vecka senare; "Hur kunde jag vara så dum? Peter är ju en cp,svin,dum,störd.Johan är bättre. LOVE YOU!"
Så fortsätter hela dagboken, "kär", tröttnar, kär, tröttnar. Inte konstigt att jag vet hur kärlek ska vara. Jag har inte ändrats ett dugg. Mer än att jag insett att ett föralltid inte finns.
MEN jag kan säga att det blir bättre! Jag tror verkligen att jag älskar Jonatan, han behandlar mig som en prinsessa. Fast...jag vet inte, jag tvivlar alltid. Men jag vet faktiskt inte vad han skulle kunna göra bättre. Eller så vågar jag bara inte tänka så denna gången. För att jag vet att när vi gör slut, kommer jag ha förlorat två killar+föräldrar som ligger mig varmt om hjärtat.

Idag tog jag avstånd. Ville märka hur saknaden kändes. Den sved faktiskt. Sjukt gulliga sms som man bara ville ta bussen till honom och pussa ihjäl honom för. Sen när Försvinnandet kom (Ska berätta mer om detta snart) så ville jag bara skriva att han skulle komma hit med närmsta buss och hålla om mig. Inte för att det var synd om mig, utan för att jag hade empati-sorg, ville att någon skulle vara här och tycka synd om dom precis som jag gjorde. Men jag lät bli.

Dag lördag:

Gårdagen spenderades som sagt med Jonna och andra på rockborgen, det var nice. Men sedan så ringde Jonatan och erbjöd mig sovplats i deras hus och till det erbjudandet kan jag ju inte tacka nej till. När jag såg honom där i bilen så blev jag klyshigt nog helt varm, en vecka utan honom,det hade varit helt tomt. Men nu var jag där igen...i hans famn. Hans armar kramade mig extra hårt, jag var nog inte ensam om att tycka att en vecka hade gått ovanligt långsamt. Gurra var med och han blev grovt hånad av jakob för sin hånfärg. (Han har naturligt rött hår)

Scenen utspelar sig i Andrénarnas kök där vi bredde mackor.

Jakob: Emilie,har du färgat håret?
Jag: Hum,nej. Måste vara ljuset.
Gurra: Det var faktiskt en kille som trodde att jag färgat mitt hår rött.
Jakob: Ha ha ha ha ha ha ha
Alla andra: ?
Jakob: Ofta man färgar sin hår rött! Ha ha.
- tystnad -
*Jakob fattar*
Jakob: Eller asså!
Alla: ASG

Ni skulle sett Jakobs min när han insåg vad han sagt. Klockrent!

Dag idag:

Vaknade rätt tidigt av en Tantan på myshumör vilket inte ens uppskattades pga av mitt halv-roliga morgonhumör. Fast efter att ha sovit en hel natt i hans famn så kan man ju egentligen inte göra mer än att vakna med ett leende på läpparna. Jag vet att jag är tjötig som skriver en massa i min blogg om honom. Men låt oss säga att jag äntligen är väldigt kär. Bye Miss Pajren Playren !

Sen blev det fotbollsträning och spräckt ögonbryn och hjärnskakning. Lång historia , ömmande resultat.

Imorgon är det skola. Känns rätt okej...faktiskt.



Det är i dina ögon jag kan se, det är i dina armar jag kan vara,känna att jag inte bara är en vilsen flicka. En vilsen flicka i ett hav av ansikten.

Vilken pösig dag. Jonatan har brytit tån och har åkt in till lasarettet. Och ett telefonsamtal senare hade jag inget att göra. Det sprattlar i mina ben av att inte ha någonting att göra!
Jag saknar ihjäl mig och känner mig i stort sett handikappad utan min älskade Greta. Hade hon varit hemma nu hade jag kunna ta en tur någonstans med lite fika och bara sitta och skriva tankar och dikter på en fin stenbro eller vad som helst. Lät jag sliskig nu? Skit samma, det lät härligt iallafall.

Dagens hjälte: JONNA! Hon bjöd med mig till Rockborgen där massa band spelar ikväll . Nu ska jag gå och byta om från pyamas haha, klockan är ju bara 14:59 .

För c:a 24 timmar sedan mådde jag inte helt bra mentalt. Jag trodde att jag kommit ner i en svacka igen. Men nu mår jag bra igen, det är konstigt hur snabbt och oväntat saker kan ändra sig. Som Franciskus sa: "En enda solstråle är nog för att driva bort många skuggor."

Nu sitter jag här i en alldeles för stor,sunkig,urtvättad t-shirt och skriver blogg, känner mig varken överlycklig eller nere, utan bara...allmänt bra och neutralt.
Jag och Madde ska kolla på Flicka, om ni visste va jag gillar den filmen.

Vet att det blev en väldigt tråkig blogg idag, men jag lyckades ta bort det jag skrivit tidigare.

Imorgon får jag träffa Jonatan. En glad Emilie imorgon alltså.

jag kommer inte göra något. jag är inte ens på gränsen till att göra något heldumt. ingen kommer oroa sig, för jag tänker inte göra till någon sen. men just nu mår jag inte helt ok. ifall ni kommer ifrågasätta mitt bemötande.

om jag bara kunde få gråta lite.

Pippi; 4 liter Meducin(!) tack

Jag kollar tillbaka på gårdagens misstag och den tysta sucken studsar inom hjärnans väggar som pinball och det rycker i kroppen på mig. (Kanske tror jag att jag kan skaka om hela världen) .
Blundar, kollar där innanför ögonlocken i hopp om att jag ska se någon hemlig liten Rewind-knapp, iallafall en liten trollformel som kan radera kaos-dagen. Det är bara mörkt och jag öppnar ögonen igen, stirrar upp i taket och tänker. Inte för att något ändras, inte för att det blir ogjort, inte för att smita, utan för att pausa, för att någon ska komma och putsa mina ögon så att jag kan se klart mitt i röran. (Här behövs ingen biltvätt för att få bort det som skymmer, bara omtanke)
Om sjukdomen är skuldkänslor, vad skulle du ge för medicin då?
Vilka råd ska du ge till den som svikit sin vän?
Vad ger du dig själv för medicin till dina skuldkänslor från att du inte kan hjälpa din vän som svikit en annan? Hur är du en vän mot någon som inte klarar desamma?
Jag har skuldkänslor för att jag svek. Sen har jag skuldkänslor för att ordet förlåt idag känns lika stort som ordet vaxduk (Men vilket annat ord duger bättre?)
Sen i kaoset så är jag glad för att jag lärt mig en läxa och att jag inte kommer göra samma misstag igen. Vad ger du för medicin till kaos?

Vad ger jag för medicin till dig?

Nu är jag hemma. 1000 spänn rikare. Det var värt att åka dit och äta sig smällfet på en massa mat och glass med blåbär. Nu kan jag köpa en vinterjacka och slippa frysa tuttarna av mig!

Har kommit på att jag inte har någon att övningsköra med nästa år. Pussochkram på mina föräldrar.

Burr, då var man vaken då. För att åka till Farmor Elsa i Varberg. Det var väl i juni jag var där senast, eller var det förra julen? Iallafall är det inget jag ser fram emot.

Oron från händelsen igår sitter fortfarande kvar, jag längtar till Jonatan , jag är säker på att han kan krama bort den.

Ska testa att blogga från mobilen, isåfall kommer det säkert bli ett par inlägg bara på tågresorna.

IN - ut - SE - dö

Böj ned huvudet och förvänta dig ingen glad trubadur, för här är klagovisan mot en del av det stora gråa, som inte lyser upp det bra som man borde, utan som ett substitut mot tårar och böl som jag saknar. Orkar du lyssna på mina tårar?

För jag börjar bli trött på att inse att man måste gå igenom så många känslor ensam även om man så t.om sitter i någons famn och gråter. Börjar bli trött på att inse och förstå att det går inte att kräva och väga rättvisa ifrån världen, den gör som den vill, eller är det vi?
Börjar bli trött på att inse att man inte kan lita på människor, ännu tröttare är jag på att inse att jag förmodligen är en av dom. För jag är ju människa.
Börjar bli trött på inse att utseende är makt och att jag vill ha makten utan att någonsin kunna nå den. Börjar bli trött på att inse att jag bryr mig om makten.
Börjar bli trött på att inse att känslan att "Lycka är kort och kampen dit är lång och tuff" är en desperat besökare som kommer allt för ofta. Börjar bli trött på att inse att en bra familj kanske är en trygg grund som behövs för att må bra i livet. Hade jag något val?
Börjar bli trött på att inse att det är mitt funderande som gör mig deppig men som jag frivilligt söker mig till gång på gång på gång. Trött på att inse att kärlek är en färgglad lins som försöker skymma den gråa världen bakom. Trött på att inse att mycket kärlek inte är permanent. Trött på att inse att jag ofta tar den permanenta kärleken för givet, just för att den inte borde försvinna eller vad? Låt oss viska döden och ordet permanent betyder lika mycket som ordet kaffekopp.


Jag är trött på att inse.

Ska färga mitt hår nu. Det är alltid lika spännande! I'll be in touch

Jag har textil som en lila Zebra för att visa att jag följer dig på vägen.

Just nu , idag känns allt hur perfekt som helst. Då vet jag knappt vad jag ska skriva i min blogg, och det är ju rätt sorgligt! Att så fort livet går som jag vill så har jag inget och säga...Som om bloggen vore en klagoplats där jag bara öser ur mig all smärta. Hur kul blir det och kolla tillbaka på den sen om några år; Oj hey vilken muntergök! Yihaa och hoolabandola.
Men igår hade vi iallafall filmkväll här, vi var några stycken och från olika "kompiskretsar" , kändes lite jobbigt och försöka prioritera alla lika mycket. Jonatan, Kollen och Malin sov över och det var en sjukt mysig kväll.

Nu kom jag på vad jag vill skriva... Något som gör ont idag. Läste precis hennes blogg. (Jag säger ju att jag inte kan skriva glada tankar (!) Oh my ) . Min lilla GlitterZebra mår inte bra, och det gör inte jag heller när inte hon gör det. Jag vill ta hennes hand och åka bort någonstans, bort från alla skymtar av jackor,minnen och glödande sår som smäller till henne rakt på käften så att hon faller handlöst ner i rännstenen och förblir liggandes. Hennes blogg blir ett rop på hjälp och jag är glad att jag hörde det. Bättre sent än aldrig . Jag hade velat vara riddaren som tar sin vita häst och galopperar iväg för att rädda den sköna mön... Nu sitter jag här och min ursäkt blir att den blåa 202:an bussen inte går på helgerna och min kära moppe Greta står utan batteri nere i källan. Så nära , men ändå så långt bort. Min räddning får endast försöka bli tangenttryckningar och även om jag ska skriva tills jag får vattenblåsor som hinner spräckas på fingertopparna av allt skrivande ... så är det inte nog. Ord är starka , men kommer aldrig kunna bli så starka att jag ensam kommer kunna läka hennes sår. Tur att det inte är så då. Att vi är så många.
Jag är glad för att jag inte är ensam, att hon är den hon är och att vi är så många som älskar henne och vill se hennes leende ända upp till öronen. Att vi är så många som får ta del av hennes kärlek. Sen att någon spellevink tar det för givet och letar efter någon annan för att bota äventyrs-törsten... Don't come close to me boy , ´cause I'll kill you for hurting her .Det är hans problem, det är han som går miste om något. Men hennes sår blir ju inte mindre för det. Det är hon som bär smärtan. Tog hon både sin egen och hans? We'll never know.
Iallafall så vill jag att hon ska veta att jag står vid hennes sida sålänge mitt hjärta inte sviker mig. Jag kommer själv falla, men jag tar mig upp igen och då ska jag fortfarande, svag eller inte ... stå vid din sida och hålla om dig, ta min tröjärm och torka bort den snabbt krypande tåren längs kinden, lyssna på dina sår och försöka hjälpa dig att tejpa ihop skärvorna. Om du ber att gå så tänker jag stå där du inte ser mig och kolla på dig...Och om du ber mig att stanna så är din önskan min lag. Älskar dig min vän!

Allmänt bra förmiddag/eftermiddag.

Kvällen: Adjö patrik.Förlåt. Usch just nu trycker det i bröstet, kan en person man inte ens träffat börja betyda mycket för en? Hm, jag antar det...när man pratat så mycket i telefon som jag och han. Jag kommer aldrig kunna lyssna på låtar med Patrick Park igen. Inte alladin låten. Våra låtar.
Det låter jämt så fel när jag pratar om honom, som om han vore någon jag var kär eller ihop med. Det är inte så, det är bara en speciell relation. VAR.
Vore jag mesig om jag grät nu? Ifall jag vore det så är jag för en gångs skull glad att jag inte kan det. Det finns inga tårar...
Detta blir en Patrik blogg, bara för att det känns så konstigt just nu att jag inte kommer prata med honom igen. Kan inte tänka mig tanken. Hans skratt ekar i mitt huvud. Ta bort , ta bort! Jag vill inte höra.

Jag avlivar minnet av honom. Men här på bloggen ska det få finnas kvar för att om jag någongång vill minnas. Därför kan vi göra ett desperat upplägg.

Jag vill minnas hur Patrik säger; VART DÅ?! , jag vill minnas leéndet som bredde ut sig i mitt ansikte när han sa det. Vill minnas hur han ville ligga brevid mig och hålla om mig hela natten och hur jag längtade efter att få träffa honom.
"Hahaha va go!" "ejaaaaaoaaaa (Går inte att skriva i skrift,men ljudet är allmänt jobbigt och skumt)" "Varårah?"

Sättet han tar bort sin lugg ur ansiktet, sättet hans ögon blir streck när han ler medan han med högerhanden håller telefonen mot örat. Hur han fick mig att andas lugnt när andetagen gick snabbare än tåget och paniken var större än Finska viken.

Orden han sagt kommer stanna kvar. För alltid?...troligen inte. Men jag önskar nästan att dom gjorde det. Jag vill inte glömma honom. Men jag måste. För att minnas är att känna och känner du , saknar du. Sakna honom vore farligt.
Han vill nog inte prata med mig igen...han har all rätt att känna så.

Jag vill bara springa till Karlstad, knacka på hans dörr och be om förlåtelse och ångra mig. Vill sitta som ett litet barn uppkrupen i soffan och prata med honom tills solen går ner.

Patrik .. Patrik, va är det för fel på mig? Hur kan jag klippa banden för en sådan liten grej. Men jag kan inte ångra mig, är för stolt för det. Hjälp mig att be om förlåtelse.



Jag vet inte ens om jag betydde något för dig. Men du gjorde mig glad... för mig är det att rädda någons liv, och att rädda någons liv gör personen till hjälte. Det är du för mig... och sen när glömde man hjälten?



Tack för den här tiden phone-buddy<3





Min blogg blir inte av så bra kvalité ikväll, men finns ingen ork till det just nu.

Ge mig en hjälte!

Heroes är APSELUT (Madicken-knark-citat för er som inte har samma brinnande passion för Astrid Lindgren filmer som jag) min nya favorit serie. Andréns fuskar och ligger före i avsnitten. BU! Jag tänker kolla på hederlig svensk dumburk i fortsättningen också. Sen att sanningen är att jag har för långsamt bredband...det är en annan kul historia.

Allt känns så bra. Men så kommer oron igen. Snart en månad, kommer jag klara gränsen? Kommer jag tappa alla känslorna på stört snart? Vet inte när det kommer, kan inte ens ana tidpunkten. Nu skrattar ni säkert åt mig, en månad.. haha, klenis! Och ni har så rätt så, det är en svaghet, men blunda inte för att den svagheten sårar mig själv också. Jag vill inte vara sådan, jag vill ha känslor som är stadiga som klippor, jag vill kunna lita på mig själv. Lita på att jag håller fast vid personen.

Han är ändå det finaste pojk-världen någonsin gett mig. Sättet han kramar om mig på, sättet han kollar in i mina ögon och ler, sättet när han blir blyg när han säger något smickrande... Har hitills aldrig kännt en sån lycka. Jag vill bara pausa mitt i känslan, pausa och bara sitta i hans famn och inte röra mig. Helt tyst.
Men då skulle jag väl tröttna och gå då med.
Det som oroar mig är allt mys. Jag är rädd för att jag kommer vända om det till att jag känner mig utnyttjad och frågeställa om det bara är sex och mys han söker med mig?! Rädd för att jag kommer kolla åt ett annat håll.

Jag är så rädd för att svika honom, eftersom han har allt och lite till. Just nu är känslorna så otroligt starka. Bejbi, help me feel that I love you.

Jag älskar The sounds. Det är helt klart mitt favorit band, även det enda jag hållt fast vid ett längre tag. Dom har låtar för allt.

THE SOUNDS - DONT WANNA HURT YOU
(Av någon anledning är det snuttar från One three hill, men det är ett bra program så ska inte klaga)

Godmorgon bloggen. Det känns inte som jag sovit inatt även då jag sovit 4 timmar. Hm, ska försöka sova 8 timmar nästa vecka, iallafall 7 .. 6. Idag har jag en bra hårdag tror jag, jag brukar inte ens tänka på skillnaden, för mitt hår brukar vara desamma varje dag. Men idag, ute från duschen och skulle blåsa håret, håret var jättemjukt! Min första tanke var att jag inte hade fått ur allt balsam, men tjohoho mitt hår vaknade på rätt sida idag, alldeles silkeslent. Dock förstör jag det med lite vax och hårsprej såklart.

Det är minus grader ute, burr! En go, tjock dunjacka hade inte suttit fel. Eller en kupa med motorvärmare som förde mig överallt. Gärna plats för två, för jag ska träffa Tan-tan och det där med avstånd till varandra är inget vi är riktigt haj på.

Nu ska jag till skolan som den lilla flickungen jag är. Byeee

00:19 Kan inte sova just nu, som vanligt tänker man för mycket. Kom och tänka på mina vänner, ibland tar jag nog dom inte riktigt på allvar när dom mår dåligt. Eller jo. Men jag tar nog inte riktigt på allvar att dom behöver mig. Prata. Att jag borde lyssna. Jag vill lyssna. Men jag fattar nog inte.
Jag har lärt mig att har man ställt till något, får man klara det själv. Känner man något, får man känna det själv. Att livet är en enmanna kamp.
Men jag orkar ju inte heller hålla inne på saker, så jag skriver det. Dagböcker,bloggen,msn...det spelar ingen roll vart sålänge bokstäverna hänger ikapp mina tankar. Det brukar lätta lite. Lite mer åt sidan med det problemet.
NÄSTA?! Det kommer ju alltid nytt. Bloggen är som en förberedelse, som gör det lite lättare att orka med nästa problem.
Men då till mina vänner, dom flesta har ingen blogg. Kanske skriver dom inte av sig alls, hur ska dom då kunna orka ta tag i det? Om dom inte har något sätt att få ut det på. Där kommer kanske jag, vännen in. Där borde min plikt som vän vara att visa att jag bryr mig. Men, jag fattade väl inte.
Nu spårade jag över till, är vi bloggare lite av eremiter? Varför vill vi skriva ner allt och inte prata på samma sätt om det? Iallafall inte jag. Jag får inte ur mig sånt när jag inte har händerna på tangenterna. Jag känner mig naken och osäker.

Så nattens slutsatser; Jag är en rädd känsloeremit och mina öron lyssnar lika mycket som dom är små.

Förresten , vill bara tillägga att mitt forna problem; "Kan inte bli kär på riktigt" tror jag börjar avta. För denna gången, känns det på ett nytt sätt. Hur kan jag inte förklara. Men men, det återstår att se. Jag ändrar ju mig lika fort som en virrig kollibrihöna.

SCEN 1 försök 2 ; Huvudrollsinnehavaren stänger av datorn och gör yttligare ett försök till att somna.

Truth can be painful

Sanningen är så vacker. Men tydligen inte vacker nog för mig.
Jag tycker lögner är fula. Men tydligen inte så fula att jag avstår från dom.
Men mina lögner sårar ingen mer än mig själv, är dom farliga då?
Är dom lika fula och smutsiga så som många andra lögner?
Om du skulle se mina lögner, skulle jag lägga dom åt sidan?

Jag ljuger för att ditt ansikte är så vackert, för att jag vill känna mig som du.
Lögnerna vill till mig för att jag gör allt för att du ska se mig som spännande och intressant.
För att... du... är något av det finaste jag har.

ZzzZZZzz

Jag skulle behöva sova ut. Ifrån allt. Utan att få det att låta självömkande.

Bara att jag gillar att sova, drömma (BRA) drömmar.

Har pluggat en massa idag. Bra Emilie!



Imorgon blir det Andréns.

Skoltrött-deppig-slö-filosofisk-hjärntvättad-Emilie + Underbara-glada-sarkastiska-humoristiska-omtänksamma-mysiga-Andrén familjen = Kan-inte-bli-bättre resultat! Iallafall för min del hehe.



Nu ska jag leka med John Blund. Klart slut.

It's a new secret I have found

När jag var liten trodde jag att strejk endast bestod av människor med stora plakat.
Men här sitter jag och strejkar mot ordningsbetygen på skolan genom att skriva blogg och äta mat. Ett helt okej sätt att strejka måste jag ju säga.

Okej, dagen är rörig och jag dubbelbokar JÄMT! Hade dubbelbokning gett pengar hade jag varit miljonär vid det här laget. Det är som en knut som man bara trasslar in mer och mer, sen måste man knyta upp den. Men jag har varit scout så inga problem där inte.

Imorgon tänker jag strejka mot dubbelbokning.

Ett brev till den sårbara

Kära syster.
Jag skriver inte längre, det behöver jag nog inte ens säga. Det har du märkt.
Istället ligger breven uppstaplade här på sparade inlägg i bloggen. Det är osynligt.
Ta inte ordet varför i din mun, för du kan få svaret redan nu. Jag vet inte, jag vet inte.
Men jag kan gissa... kan gissa att det är minnerna som prasslar bakom knuten, att det är ett försök till att starta ett nytt liv i ett liv jag tappat kontrollen över för så länge,länge sedan.

De finns inga dagar, då jag inte saknar dig. Då jag inte ger dig en tanke.
Det var du och jag mot bråken, det var du och jag mot rädslan och sorgen. Det var du och jag mot allt. Och nu river jag dig itu.
Jag skriver om dig som om du vore död. Är du död? Är det därför jag inte skriver?.
Jag vet inte, jag vet inte.
Du frågar om jag hatar dig. Om det är därför mina rader är tomma...
Syster, jag borde hata dig. Du lämnade mig kvar, kvar ensam. Men jag älskar dig.

Jag hoppas på en dag, då du & jag är två igen. Då det är du och jag mot allt och lite till.

Dagen efter. Behövs inte säga nåt mer. Har mått pyton hela dagen. Usch och fy och blä.

Saknar Jonatan (Kolla jag skrev med ett namn igen, Roulbraker hell yeah) , ni som bor i dalsland, skicka ner honom med några renar nu på momangen tack!

Det är i såna här lägen man saknar att vara liten och få sitta i mammas knä och gråta. Att när man behöver spy så sitter hon vid ens sida och håller undan håret från ansiktet, stryker bort den där tesen framför ögonen som alltid åker fram. Mamma, kom hem du med! Du har ett blåögt litet barn som tror hon är vuxen nog att kontrollera alkohol här hemma.

Glitter-splitter och Tigerkaka

Jag vet hur man putsar sig lite extra innan man ska iväg på fest.
Jag vet hur man vill att folk ska uppfatta en som; "inte för torr, inte för påfrestande"
Att det handlar om timing. Att det handlar om plats. Att ta plats. Om att synas, om att bli bekräftad.

Vi bakar en kaka älskling, en kaka av alkohol och några liter av tillgjord glädje på toppen. Den smakar så bra i munnen, känner du hur det sprudlar i kroppen?
Godnatt och godmorgon älskling. Ville du inte ha kakan? Så den ser ut, liggandes på ditt golv i flytande form. Vill du kolla? Vill du se ner på kakan och ångra att du åt den?
Det spelar ingen roll nu...För om några dagar har du glömt hur den ser ut efter att solen gått upp. Du kommer bara ihåg hur gott det var att sätta tänderna i den lyckorusliga kakan och vara kung över världen.

Jag vet hur det känns att känna sig på topp.
Jag vet hur det känns att kunna prata utan hinder med nya människor.
Att man har roligt. Att allt jobbigt är utom räckhåll. Att varje gång är en ny resa.
Men Jag vet att den nya resan slutar på samma sätt som förra gången. Att den nya kakan kommer smaka precis likadant dagen efter.

Vi bakar en kaka älskling, en kaka av Smirnoff och halvusla låtar på stereon. Allt bara för att sticka från världen ett tag. Är det inte så?
Knack och kom in till en två:a med tomflaskor på rad och tjejer med uppknäppta byxor. Lägg dig ner över en kille men låt honom inte ta på dig. Dansa. Frys bilden. Stanna kvar där du är men stå vid min sida och kolla på dig själv ur mitt perspektiv. Det är inte du. Dina bröst ligger inte många centimeter ifrån killens ansikte och kollar du hans blick så skulle han kunna äta upp dig. Du tänker inte. Det är inte du. Din blick är kall och kåt. Inget mer. Det är du dagen efter och önskar att skulle det vara någon som låg under dig skulle det vara din kille. Ops! En gång är ingen gång, eller hur?
Mmmm är inte kakan god dagen efter min käraste? Kvar på tallriken ligger smulor av ångest och skam. Ironi ligger mig nära till hjärtat, det hoppas jag du förstår.

Jag vet hur det är att kämpa.
Jag vet att man gör vad man tror att man måste.
Jag vet att man har en roll att visa upp till.

Jag lägger undan ironin.

Vi bakar en kaka älskling, men den här gången av riktiga skratt och passion.
Jag vill att du ska tänka klart, jag vill inte vara med en roll...jag vill vara med dig.
Jag vill baka en kaka med dig som smakar precis lika gott när solen gått upp.

MARCUS BIRRO ÄR GRYM! Föreläsning med honom idag i skolan! Ge mig mera såna-som-honom-typer.

16:19 . (Kommer nämna namn idag för ovanlighetens skull , WWWM )

Tack Erika. Tack Danne. För att ni gjorde min förmiddag fin.

Tack Erika för att du fattade att något var fel först av alla, för att jag inte ens behöver tveka på att det går att lita på dig, tack att du följde med mig, att du är min klippa. Jag hoppas att vi aldrig släpper varandra!

Tack Daniel Andrén för att du är en av mina närmsta vänner och jag får känna mig trygg i din närhet. Att jag vet att du bryr dig om mig. Du behöver inte säga något, du behöver bara finnas där. Tack för att du ser utan att jag behöver säga något. Tack för att du har världens goaste humor hehe!

09:25 - Good morning mate' ! Vaknade tyvärr lite senare än jag borde. Försov mig över första föreläsningen, kan ju ärligt talat inte påstå att det smärtar så väldigt mycket.
Idag ska vi fira Marielle, det blir party! Det enda som kommer bli jobbigt är att dom alla ser så väldigt bra ut, det spelar liksom ingen roll hur många timmar jag står framför speglen (även om det är badrumsspegeln) , när jag träffar dom kunde jag likaväl bara tagit en potatissäck över mig. Eller så kunde dom det, dom skulle vara finare ändå. Men men, med lite bubbeldricka i sig så kommer jag nog inte bry mig om det. Isåfall sticker jag hem och övergriper den röda telefonen och ringer till snyggve oavsett hur upptagen han är.
Kanske slå en signal till Patrik också, jag brukar ju inte göra det spontant säger han. Fast jag vet inte längre om jag vill träffa honom, bättre han och Marielle träffas själva isåfall. Jag känner att det börjar bli någon annan som är i fokus på hans sida nu. Och jag vill inte behöva tävla om deras uppmärksamhet. ACK! Ska jag vara sorglig så säger jag att utsidan slipper stå i kö för livets fest, ska jag vara posetiv så säger jag att det är insidan som håller sig nykter och inte blir portad för dom längre festerna.
Nu blev jag morgonklurig aight?

Dagens att göra: Present till marrybarry , kolla-upp-helvetes-bulle-i-ugnen-frågan.. dock med Erika bejbi <3 , Göra engelska (vilket tar emot sjukt mycket eftersom jag inte har någon aning om hur jag ska lägga upp det).