Hej Herr och fru feber, jag ska snart presentera er för fröken halsfluss. Hon är lite av den lömska sorten, så jag skulle förvarna er om att hålla era grader i styr. Hon kommer göra entré genom halsen med en röd mantel som lägger sig som ett tjockt lager på stämbanden och vi lägger oss på knä och bugar.

*Host, host , host*

- Scch, nu kommer hon.

*HOST*

- Fröken halsfluss.

- Nå...Va är detta för lamt party? Igång med värkarna.

- Värkarna? Jag ber om ursäkt Miss, men jag är inte säker på att jag förstår.

- Huvudet, halsen, ryggen, bena! Gör vad ni vill, bara vi får lite fart på det här stället!!!

- Genast frun.

Och hon är lömsk. Jag skulle vilja ge henne och hennes värkar en stor och saftig käftsmäll. För hon gör ont, beställer mycket från rumservice och stannar lite för länge för allas trevnad. Och hon kommer oinbjuden. Jag hade så gärna velat vara uppe i Ludvika med Linnéa och resten nu. Träffa Ida. Sebastian. Stesse. Mfl, mfl , mfl.

Men men, allt för något gott med sig. T.ex att min hud får vila utan smink ett par dagar?! Så upp med hakan Emilie. Hon försvinner inte snabbare av att du tycker synd om dig själv. Skräm henne istället med lite Pencilin,Ipren och Alvedon så ska du se att hon sticker fortare än du tror.

Jag tar mig friheten att säga att den person som tycker om feber är en gnutta galen. En galen person som gillar att i 40-graders ruset drömma mardrömmar om att bli jagad av gigantiska hund-vargs bestar med enorma huggtänder och tro att det är helt sant. En person som gillar när ryggen värker och hela kroppen full av gåshud.
Så, ja...jag har fått feber. Och ja, jag tycker sorgligt nog lite synd om mig själv. Bara för att det kom precis nu när det är team dags. Har varit så enormt peppad och nu så ska lite värme-förändringar få förstöra det för mig.
Nä, det finns inget annat och göra än att bli frisk fort, köpa ny tåg-biljett och åka själv upp till Ludvika.
Nu ska jag ta och sova tror jag.

För övrigt så har jag nu sett filmen som Sp07J så gärna pratar om; Smala Sussie. Ingen höjdare i mitt tycke. Men sen så är jag inte ett stort fan av svenska filmer heller.

Det var en bra julafton och jag fick min efterlängtade ipod. Jag har bråkat med itunes och andra klurigheter för att få den att fungera så som jag vill, men nu sitter jag här och lyssnar på Guns 'n' roses och mår allmänt bra.

Dock saknar jag tantan vilket inte är så bra när jag snart ska iväg på läger och inte kommer träffa honom på någon vecka vilket kommer resultera i väldigt mycket saknad.

Då var det julafton. Härligt nog så vaknade jag på morgonen med en riktig julkänsla, lakanen kändes juliga, min egna lilla gran tändes och julstrumpan hängde på nattuksbordet...proppfylld. Det lilla barnet i mig började hoppa och skutta och sprang invirad i täcket med julstrumpan i högsta hugg och satte mig i vardagsrums soffan där elden i den öppna spisen sprakade. Det spelade inte alls någon roll att det inte bara var jag och mamma där på morgonen så som det brukade vara. Iallafall inte så mycket så att jag skulle bli sur och förstöra hela stämningen.

Sen kom mormor och vi åt mat. Jag hade varit orolig över julbordet, skulle jag vara jätte fånig och inte äta någonting av den utsökta maten? Men mamma var underbart förstående och respektfull, hon hade lagat fettsnål julmat till mig och som tack för det ska jag nog överväga att diska efter lutfisken i eftermiddag. Men jag lovar dock inget. Jag och diskning...ack och ve.

Nu har jag och mormor sjungt massa julsånger...jätte mysigt, men när hon hittade bjällerplattan fick jag runda av fortast möjligt, den kassa taktkänslan har jag defenitivt ärvt av henne och julens tumme ner blir verkligen: Bjällerplattor.

En stjärna lyser så klart

Nu börjar jag känna julstämningen. Igår sprang jag runt i staden och letade julklappar till alla. Behövde i alla fall inte skämmas för att inte ha köpt några, för staden var minst sagt proppfull av folk som gjort samma sak.
En kvinna som stod framför mig i en kö på H&M pratade stressat i telefon om hur hon hade alla julklappar kvar att köpa. I andra handen hade hon ett barn som gallskrikande drog i hennes kappa och tjatade. Jag led med henne, här stod jag och tyckte lite små synd om mig själv för att jag inte visste vilka det var jag skulle köpa julklappar till...men jag hade åtminstonde ingen unge som stod och ryckte mig i jackan. Jag hade fått nervöst-sammanbrott. Kvinnan betalar och sen nästan rusade hon ut ur affären med barnet i handen som med sina små ben nästan fick flyga med i mammans fart.

Klockan började närma sig 2 och jag hade hittat alla julklappar jag kunde tänka mig behöva köpa, men så tog det några timmar också. Då såg jag kvinnan med barnet igen. Hon hade en massa påsar på armen och såg väldigt nöjd ut. Barnet däremot verkade allt annat än nöjd, gallskrek precis lika mycket som på H&M några timmar tidigare. Jag fattade inte hur hon kunde se så nöjd och lugn ut.
Det var då jag insåg att vilken makt julklappar ska ha nu för tiden. Vi försöker inte på något sätt stoppa materialisten, istället så försöker vi vara den överlägsen.
Kvinnan var så lugn på grund av att pressen var borta.
"Sluta tänka så negativt, det är ju jul!"
Men det är ju just det jag INTE gör. Jag tycker det är hemskt att föräldrar och vuxna ska behöva stressa sönder för att barn ska ha det där stora leksakståget som redan finns hemma men den är ju faktiskt lila och det går ju inte för sig. Visst, min mamma har troligen sprungit runt och köpt leksaker till mig och jag kommer fortfarande ihåg den härliga känslan av att öppna alla paket. Men det känns fel nu. Eller? Jag är lite osäker i mitt eget argument.
Det är svårt att förändra något självklart. Men ibland är det bryta reglerna som gäller väl?
Hej släkt och vänner, nästa jul vill jag bara ha de dyraste och värdefullaste klapparna. En bit av era hjärtan. Kärlek. Det är det finaste ni kan ge mig. För jag tror att alla kan hålla med mig om att, en jul med klappar och utan kärlek...Det ÄR ingen jul.

För övrigt så vann bäckäng - teknis vs bäckäng dagen och det var grym stämning!
Sen så har det varit julavslutning och man sa god jul till alla underbara människor man inte ska få träffa på någon vecka nu.
Även Elins och min skiva blev klar igår, likaså omslagsbilden.

Nu ska jag göra mig iordning för Liseberg. Hojpla heipa.

Traumatisk upplevelse. Jag som är mitt uppe i min barndomstv-nostalgi period fick ett behov av att se skärgårdsdoktorn. In på min favorit sida Youtube och hittade ett klipp, och då visar det sig vara ett klipp när Wilma har sex. Jag var bara tvungen att stänga ner hela fliken.

Får ta och kolla på Kalles klätterträd och ännu ett avsnitt av greveholm istället och sen försöka somna lite tidigare än igår. När jag kommit till avsnittet med Greven måste någon komma hit och kolla på mig, minns att jag var rädd för honom som liten.

misshandlad eller smisshandlad - korvkö eller en korvlöö?

http://www.youtube.com/watch?v=qvnxNxzumwc

Som Erika skulle ha sagt; Happyface!
Björn Gustavssons nya klipp har kommit ut på youtube för alla oss b.g-knarkare. Sen så var det visst en massa andra nya klipp också. Jag ligger efter.

Jag är grymt filmsugen. Någon som vill kolla på en med mig innan jag åker till Ludvika?

Okej, jag kan helt enkelt inte sova. Istället fastnade jag på Youtube för att få lite nostalgi känsla. Vilket jag fick. Mysteriet på Greveholm. Den som har filmen hemma, snälla bjud hem mig på en liten lussekatt, en filt och låt mig se på denna skånska-härliga julkalender som det faktiskt var en gång i tiden. Någon som erbjuder sig?



Mamma Anita: Hawaii skjorta?! Ska du ha hawaii skjorta med dig mitt i vintern?
Pappa Leif: Är det redan vinter? Det var sommar nyss, vart har hösten tagit vägen? Tänk....snart är det vår.

---

Mamma Anita: Tystnaden, är den inte underbar?
Pappa Leif: Som en räkmacka med marmelad. Har vi någon mat?
---

Ingvar: Och vet ni vad som hände? Då började skivspelaren spela. Sån där gammal musik som du brukar lyssna på pappa.
Pappa Leif: Allt har en naturlig förklaring,ingenting händer av sig själv. Det var troligen en liten mus som trampade omkring där inne och tänkte; jag vill höra jazz.

---

Pappa Leif är störtskön. Godnatt gott folk. Imorgon kommer jag vara trött som en bäver.

Spanx

En sista grej innan sängen kommer och drar mig i tårna. En vän till Natto och Erika hade länkat min blogg i en spalt med rubrik; "Läsvärda bloggar". Det värmde rätt bra det. Jag bugar och bockar. (Niga är inget som tillhör Pyrén släktet.)

"Jag tror han vill ha en kaka"

Undra hur det känns att vara komiker egentligen? Får man en bekräftelse-kick av att folk skrattar åt/med en? Eller häller man socker på pommesfrittsen i ren stress och press över alla människors förväntningar över att alltid vara rolig? Jag tror inte att Johan Glans, även om han för övrigt är min favoritkomiker (Förlåt Björn Gustavsson,men han är ju trots allt skåning) skulle när han försover sig till jobbet en måndags morgon och spiller kaffe på den ljusblåa Armani skjortan och också märker att det var den sista rena skjortan i garderoben komma med något klämkäckt som "Nämen kaffe på skjortan, på en måndagsmorgon när jag är för sen till jobbet...nu blir det en lila bomulls t-shirt från mamma, va mysigt!" och vifta lite lustigt på huvudet. Nej jag tror han är en lika morgontrött stressad herre som högt och irriterat skulle gorma när han får det skollheta kaffet på skjortan som vilken annan man som helst.

Men pressen på att han ska vara rolig...den ÄR nog stor, men jag tror samtidigt att han får den där sköna bekräftelse-kicken när han står där på stockholms live scen och ser hundratals mörka munnar som brustit ut i gapflabb när han underbart knyter ihop alla sina skämt till ett enda stort kalas.

Så nu har jag sönder-analyserat komiker yrket. Mission done. För att återgälda tänker jag ge er tre värt-att-kolla-på-eftersom-dem-är-så-grymt-bra tips.

1. Vänner (Underbaraste serien fullpackad med tröga,härliga,allmänt smarta svar på tal)

2. Johan Glans (Honom hittar ni då och då på Stockholm live och Parlamentet) Psst,vänner..nu vet ní vad jag önskar mig i födelsedagspresent sen. Och jag menar biljetter,inget annat.

3. Björn Gustavsson ("Nykomlingen", kommer in med en ny fräsh humor. Helt otrolig)

Finns en hel bunt med underbara komiker med ju, men dessa är då mina favoriter helt klart.

Nä men om man skulle ta och sova lite då, det är ju en dag imorgon med. Fast....lite prat med Karlstad-patrik skadar väl lite? Det handlar ju bara om någon timme i telefon *änglaögon*.

Bejabye.

Nu var det slut på lucia-firandet för i år då. Tack till Erika,Kajsa,Malin och Madde som var där och kollade på Borgstenas lilla trudeluttande...det värmde väldigt att ni var där ska ni veta. Jag har fått gjort en massa roliga saker denna helgen måste jag säga. I fredags var det rockkonsert i Dalsjöfors där jag fick se Butcrack och AVI. Till största delen lam fjortis-publik, synd på såna bra band.
Idag var Erika här och vi bestämde oss för att Lucia är lite halvnördigt. Därför tog vi kort, lucia/tärna+geek. (bilden ovan)
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
*Andrén berättar ett skämt om hur man ska säga när man INTE fattar ett skämt*
Andrén : Ja men om någon berättar ett skämt och man inte fattar första gången, så säger man ju inget. Om den andre då frågar; Fattar du inte?, ska man svara; "Jo jag försökte bara hålla mig för skratt" . Sen tar personen det en gång till och så fattar man och skrattar. Jag: ? Andrén: *berättar om* Jag: *Fattar* Hahaha

Konversationen blond-stämplade mig.

Tummen upp för livet

Tummen upp för E & L.

Ibland blir allt för mycket. Så är det bara. Men jag älskar känslan av att gå med ett stort leende på läpparna. Så varför skulle problemen få ännu mera roligt? Det räcker väl gott och väl med problemen som problemen ger. Mycket kan den roffa åt sig. Men mitt leende, det går jag inte med på!

Leendets tre½ bud(dha)ord:

1. Du skall icke ge upp konsten att le. Det finnas icke några fula leende.
2. Le mot den person som vill tysta ner ditt vackra skratt. (Personen i fråga behöver nog flest leenden av alla)
3. Visa tänderna. Skulle inte tro att så många tar det som ett hot heller.
4. Borsta tänderna. Bye.

vARG

"Älskade du....jag har ju lovat att inte läsa utan lov men idag har du tydligen varit inne på min inloggning och lämnat spår och då är det väl okej att läsa? //mamma"



Min blogg är död. Kommer inte kunna skriva som vanligt igen tyvärr. Folk som faktiskt inte får läsa min blogg har läst den. Detta var ett intrång som min klasskamrat Olivia skulle säga. Eller jag känner mig "inträngd". Men visst, min blogg ligger öppen för omvärlden. Men när jag säger till en människa att inte läsa så räknar jag med att hon håller sitt löfte. Viss släkt och familj ska och får inte läsa min blogg.

Får skaffa en ny blogg...igen. Men jag kommer inte säga den till så många. Den ska inte gå att hitta på google.

Mamma. Jag är djupt besviken. Läs du, men du kommer förstå att jag slutar förklara mig här med. Bloggen var min enda muröppning. Men nu har du tagit den.

Jul jul,strålande jul?

Vart sjutton är min jul-längtan?
Jag vägrar bli som pappa. Allergisk mot pepparkakshus,julgranar, tomtar i fönstret och allt annat som tillhör julen. Jag älskar julen! Eller? Det gör jag väl. Det måste jag göra.
Men jag har inte ens satt upp min adventsjulstake än, inte heller tänkt på att spara lite av pengarna till julklappar. Nu är dom slut och jag får ge mig ut i den värsta julstressen den 21.

Kanske förstördes hela min jul-längtan av att vi inte ska vara hos mormor som det alltid varit. Att vi ska vara här och att dan ska vara med. Plötsligt är jag ifrån taget ännu ett av de få bra barndomsminnen jag har kvar. Det är en ny värld som man måste acceptera. Om kanske tio år så ska jag göra en ny jultradition med man och barn, vem vet? Det är nog bara bra att vänja sig av vid dom där barna-jularna nu.

På onsdag ska Jonatan och co spela på rockcafé i Fristad. Kom dit, lyssna,älska och headbanga.

Jag hatar att min klagosång så gärna går ut i fingrarna, varenda liten dålig känsla vill jag få ner med en massa kringelikrokiga figurer som beskriver vad jag känner. Men lyckan vill jag tydligen hålla för mig själv. För så fort allting känns bra så är det enda som ekar i min blogg tystnaden.

Jag skulle ju hellre vilja smitta ner andra med glädje än av en stor börda.

" - Hej Emilie! Åh du ska veta hur deppig jag blev igår när jag läste din blogg. Bra skrivet. Let's go for some tear-party, yihaaa!"

Pfft! Jag tänker träna in detta med att skriva när jag är neutralt-glad också om det så ska ta sextiotretton år och femtioelvatusen dagar.

Jag går i en bubbla. Inte alls en sån bubbla som jag kan gå i när jag är deppig (Rör mig inte, se mig inte, vart sjutton är ni? Hallå? Jag bara sa så, ville att ni skulle röra och se på mig. Hallå?) , nej utan en bubbla då ingenting riktigt förstöra, det är bara den som har nyckeln som skulle kunna dra ur mig därifrån så jag blev öppen för skadegörelse. Men än så länge så har han hållt den i säkert förvar...världens bästa nyckelbärare.

Blev klar med min krönika idag. Är faktiskt grymt nöjd. Sundhage gav mig faktiskt rätt mycket feedback vilket kändes posetivt.

Fick förövrigt världens uppmuntrande kommentar idag.

"Tack för kommentaren i min blogg! Fattade inte riktigt hur jag skulle svara där så gör de här istället haha. Fast det är inte ens i närheten av hur du skriver! Jag skrev inte så mycket innan men sen läste jag din blogg och såg hur jäkla bra det var så då fick jag värsta ruset och ville med börja skriva."

Jag blev så glad! Flickan skrev störtskönt och det lät som att hon påstod att jag var den som fick henne att göra det. Nu lät jag enormt självgod, men eftersom Ingalill sa att jag behövde bli lite mer kaxig så får jag kanske börja tro på mig själv lite mer också.

"Stannar".

Jag vet inte vad det är som får mig att gilla stopp-skylten i bussen så mycket. Det är egentligen väldigt töntigt och udda överhuvudtaget att gilla en skylt. Det är inte heller vilken skylt som helst, när som helst. Bussen ska vara praktiskt tagen tom, som när man åker hem till Borgstena och så ska det vara kväll.

Jag blir så trygg på något sätt, jag försöker alltid trycka så fort som möjligt bara för att få se den där gula klumpiga skylten att lysa lite längre.

Den säger: "Jag tar dig hem...du behöver inte oroa dig".

Sen spelar det ingen roll om jag inte vill hem, eller om jag vet det faktum att bussen kan välta, krocka , få soppa-torsk , gå sönder, när som helst. Det är inte säkert att jag kommer hem...men ändå talar den om för mig att jag når min destination.

Ja, jag vet att jag förmodligen låter lite sådär halv-läskig och konstig, men vem är inte det? Det är bara skillnad på vilka som vågar stå för det och inte. Jag står för det, för om en människa ska älska mig, vill jag ju...att den ska älska mig för den jag är, inte för en roll.

Du kunde följt med för min skull.

Ibland är du världens gulligaste men ibland går du verkligen mig på nerverna pojkvasker.

Kärleksånga

Hon är flickan som har en pojkvän som är väldigt trevlig att titta på.
Hon är flickan som anser sig vare den där lilla aningen sämre än sin hjärtevän.
Hon är flickan som inte vågar tvätta bort sminket på natten (För månen kan ju lysa väldigt starkt, eller någon kanske bara råååkar trycka på sängbordslampans vita knapp eller hur?)

Du duger inte , du duger inte , du duger inte.

Hon är flickan som hör detta konstant. Orsakat och påkommet av sig själv.
Hon är flickan som inte riktigt våga släppa honom nära för att hon tror att , nu, nu , nu , NU kommer han att lämna henne! Eller?...
Hon är flickan som nästan inte ens vet om hon älskar honom för att allt tycks bygga på oro. Allt blir till en livstids-granskning av henne själv. Det där fina, det där otroligt fina som han har... hon hinner inte tänka närmre efter på det längre.
Hon är flickan som suktade och ville ha tills hon fick det, men inte verkade fatta att hon fått det.

Visa det,visa det,visa det.

Han är pojken som har en flicka som han inte riktigt kommer nära.
Ändå är han pojken som vill känna henne bäst av alla.
Han är pojken som vet att flickorna kollar på honom men han bryr sig inte. För honom finns det bara hon.
Han är pojken som anser att dom är på samma våglängd och att dom är perfekta ihop.
Han är pojken som gör allt han kan för att hon ska må bra för att han tror att nu, nu, nu, NU kommer hon att lämna honom.
Han är pojken som är rädd för att hans yta skrämmer och sätter krav på henne.

Förstå, förstå , förstå.

Han vet att hon inte tvättar bort sminket på natten. Varför vill hon gömma sig?
Hon vet att han blir fundersam.
Han vet att hon vet att han blir fundersam. Skrämmer det henne?
Hon blir rädd. Nu kommer det.
Han blir rädd. Nu kommer det.
Dom ser varandra i ögonen.
Gå inte , GÅ INTE !
Hans röst darrar när han säger; Jag älskar dig. Allt med dig. Men göm dig inte för mig.
-
Hon kollar med ledsna ögon på honom och säger; Jag kanske bara skyddar dig.
Han; Det enda du gör med att gömma dig det är isåfall att skydda dig själv från att jag ska älska dig om möjligt ännu mer.

Happy endings are still alive. But after the end it's a new start.