Jag är min bästa vän.
Jag är min värsta fiende.
Jag är inte en ensam person men det finns en del av mig som alltid verkar välja det.

Det finns ingen som gör mig så illa så som jag själv gör. Jag verkar skapa mina egna problem gång efter gång och jag verkar aldrig lära mig en läxa utav det. Livet i mina ögon verkar vara en utmaning som hela tiden behövs bättras upp med nya utmaningar att klara av.
"Du är så förbannat tävlingsinriktad" Säger Jonatan till mig där vi sitter på en grå och kall väg in till Borås i en... precis lika grå och kall bil. Och mitt gråa och kalla skratt ekar mellan de kalla säterna. Hans röst är allvarlig men hans ögon lyser starkt grönt och kollar med en varm blick in i mina gråa ögon. "Allt är en tävling för dig, det är typ så?!" "Ja," Svarar jag som om det vore något jag var stolt över. Lika kallt...lika grått.

Jag är nog ganska grå.
Min försvarsmekanism är kylan och flykten.

Men jag har vackra färgstarka vänner i min närhet som ger mig en längtan i att lysa jag med. Och om man bara lyfter på ytterligare ett lager så finns där en värme som ni skapat inom mig. Och jag tror att ni vet att ni är min värld. Att jag vill visa det och den världen för er. Även om det är ganska kallt...och ganska grått.

Mamma mia ,

Försöker uppdatera bloggen lite.
Mamma mia, here I go again
Fastän jag bestämt sa åt mina ben att inte bli sådär fladdriga, så sket dem totalt i min åsikt när jag där stod 40 cm ifrån människan med en enorm fladder-kraft. Och när benen lugnat ner sig och jag är på ett helt annat håll så är det istället ögonen som spelar mig ett spratt. Jag får inte bort det mörka håret och de klara ögonen ifrån min näthinna.
My my, how can I resist you?
"Mamma har fått ett nytt jobb, allting kommer bli bra nu. Vet att jag sagt det innan, men den här gången..."
Mamma mia, does it show again?

Vi är verkligen blåögda. Vi gör löften för oss själva eller tror alltid på förändring. Vare sig det är om ett nytt och hälsosammare liv, en pojkvän som efter flera gångers vänsterprasslande får den där allra "sista" chansen eller att man ska börja plugga 1½ timme om dagen. Jovisst.
Jag vet att det bara är jag som är cynisk när jag skriver detta. För många människor lyckas. Och om inte många så är det säkert så att alla alltid lyckas med något av det man lovar sig. Men jag får nog ta och leva i mitt cyniska nu en stund till. För min blogg håller sig aldrig uppdaterad en längre tid. Fastän jag lovar.
Och fastän jag lovar mig själv att inte söka mig till de klara ögonen med det mörka håret för att jag vet att det känns på samma sätt varje gång och att benen blir spagetti så tycks det ändå inte riktigt gå.
Och jovisst är nog mammas arbetsliv räddat med det nya jobbet. Men för att rädda relationen mellan mor och dotter i detta fallet behövs det nog ett in i helskutta-bra jobb.

Och jag lovar, jag drömmer och jag tror. För precis ett år sedan, 13 Januari 2008 så skrev jag dessa rader: "Jag och mitt liv saknar helt enkelt stabilitet. Vi flyr från den." Och nu, ett år senare...kan jag inte göra annat än att hålla med. Jag kan inte lova mig själv någonting annat än att bara försöka.
Försöka göra rätt.