Det är så konstigt att man håller på att bli vuxen, eller rättare sagt att man kliver in i en vuxen värld. Jag har alltid längtat. Alltid längtat efter att få utnyttja min självständighet som gömmer sig i lathet och ett ignorant skal när ag bor här hemma. För jag tvivlar inte ett dugg på att jag inte skulle klara det; att bo själv och sköta städning, diskning, tvättning och familj. Självklart är man ju däremot aldrig fullärd och det är skönt att ha någon som står där bakom en.Lite som när man skulle lära sig att cykla. Man ville gärna att mamma eller pappa skulle släppa taget om pakethållaren; "Kan själv!", men de skulle ju helst vara närvarande och ifall, ifall, något gick fel... så skulle de vara där och rädda en från att falla och skrapa knäna.
Det som skrämmer mig är istället alla val. Jag har tusen drömmar som vinner ut i att de slutar vara drömmar och blommar upp som oros-moln istället. Finns det jobb för mig? Kan jag försörja en familj? STOP! Jag ska inte tråka ut er med tusen gnälliga, onödiga, oroliga tankar. Dem håller man bättre för sig själv, för egentligen är de ju ganska fåniga. Allt löser sig. Kanske inte alltid som man vill, men allt löser sig. På ett eller annat vis. Jag har trots allt tak över huvudet, en mamma som älskar mig, en släkt som jag alltid vet står bakom mig, en andra hälft som jag skulle göra allt för , och som skulle göra samma för mig.
Jag försöker lära mig att cykla på livets stora cykel, och jag har människor som skulle blåsa och sätta plåster på mina skrapade knän. Då gör det inget om man faller några gånger.
