Galet.

Madde, jag och Jonatan skämde ut oss idag genom en härlig improvisation. Med mammas bh fylld med sockar , en hiskelik klänning, nästrumpor med en rumpförstoring i form av en halsduk, papiljotter , ett smink-rynkigt ansikte i ett lyckat försök att se väldigt gammal ut så hette jag Agatha och bärde runt på min döde man Lik-Leif. Lik-Leif var då Jonatan med ett vitt ansikte gjort av hudkräm och mjöl, rött nagellack i mungipan, hög hatt och tvångströja. Ta er en titt.

Förövrigt hatar jag att så få läsare kommenterar.
Sen hatar jag att jag känner mig beroende av folks tycke om vad jag skriver, men skriv skriv skriv. Bara ett hej om något annat kreativt ska vara så förbannat svårt att komma på.

Puss och puss

Och så kommer nya audition-program upp. Jag brukar avsky dem. Idol, Let's dance. Eller det är efter första året. Första året av Idol följde jag maniskt , första året av Let's dance kunde jag kolla på en fredag kväll. Men nu hinner jag inte höra mer än vinjettmusiken innan jag får öron-eksem.
Men nu var det första-års-dags , So you think you can dance hade premiär på kanal 5 idag. Tack vare Johan så satte jag mig framför tv:n för att ge det en chans. Och det första jag hör är den danske mannen i juryn och mitt hjärta slog revolt.
Ja, inte för att han var det minsta attraktiv, nej men för den härliga danskan.
Jag har inte en gnutta förståelse för varför många svenskar inte gillar danska. Det är helt underbart, ett riktigt härligt och slött språk. Jag älskar omedvetet att mumla och det är egentligen det deras språk bygger på. Jag slår vad om att min tunga har danskt påbrå.
Nu ska jag sitta uppe en stund till för att få läsa Rix´s blogginlägg som jag längtat efter hela dagen.

Kvällen avslutas med käcka danska citatet av Platon: Ved kærlighedens berøring bliver enhver poet - Av kärlekens beröring blir var och en poet

" Do-dunk, do-dunk, do-dunk"

Det skakande från tåget som jag alltid annars brukar se som lugnande blev nu istället ett oroligt vaggande. Ilningar från vinden mot den gamla tågvagnen blir ljud som stressade röster och jag vrider otåligt på mig. Jag måste av...jag måste av!

Luft. Luften här känns så oskyldig och fri. Det brukar rensa tankarna, låta mig...bara vara.

Men det gick inte idag. Gick inte att att bara vara, lugn och neutral.

Måste springa.

Måste springa fort!

" Emilie du måste välja! Du vet att du måste!"

Pulsen ökar. Mina snabba andetag avtar till rök och förvandlas till stressiga vita moln framför mina ögon.

Spåren i den djupa snön gör det svårt att springa och jag faller till marken. Snön näst intill river mina kinder när jag lyfter mig upp ifrån den drivande snön och börjar springa igen.

"Ett beslut måste fattas. Emilie! Lyssnar du på mig? Bara en. En kärlek, en person!"

Min fullpackade väska slår emot min höft...måste springa.

Men en gång ramlar jag ner på marken.

"Vad vill du att jag ska göra?! Jag vet inte." Paniken får mig att vilja slå i snön, ta ut allt kaos på den vita tjocka massan. Men jag avstår.

Lägger mig istället på rygg helt utsträckt och kollar upp mot himlen.

"Men jag ska bestämma mig. Jag klarar det här." Säger jag lugnt. Borstar av mig och går lugnt hem.

Aldrig har väl luften känts så ren som nu.

"In på ditt rum unge och kom inte ut förrän du blivit snäll igen"
Låt oss översätta denna klassiska barnuppfostran-kommentaren till ett mer för dagens intryck passande:
"Kom in här på rättspsyk. , isoleras från omvärlden, tappa dina mänskliga rättigheter och stanna här tills du blivit en zombie och du SKA må bra här."

Jag visste inte att det fanns ställen i Sverige likt stället jag besökt idag. Jag vet inte vad jag ska säga...Vad jag får säga.
Att det är mycket hysch-hysch och sch-sch i samhället har väl inte någon gått miste om. Men att såna här ställen inte granskas... jag...vet inte vad jag ska säga. Ni ska få följa med på en resa för er själva nu. Tänk er in i detta jag skriver så gott det går.
Du är över 18, har en bakgrund som narkoman och kriminell. Du åtalas för ett brott.
Du är hög när du sitter på häktet och det görs en sinnesundersökning under tiden.
Du har tydligen en sinnesstörning får du veta av några slipsnissar som sitter och kollar på dig... Ändå är du i psykos. Drogerna talar. Men sinnes-störning är det. Inget behandlingshem för dig inte, in på psyket med dig!
Du hamnar på rättpsykiatrisk klinik. Sveriges tyngsta. Säkerthetsklass nummer 1. Samma som t.ex kumla.
Du sätts i isolerings-cell. Träffar inga människor. Tre månader...Tomt rum. Hur får du tiden att gå? All ilska, rädsla, panik kommer fram och du skriker och slår mot en vägg... Nu bältas du. Vi börjar med 12 timmar. Armarna ligger obekvämt fastspända diagonalt neråt och du kan inte röra dig alls. Timmarna går.
"Attans vad kissenödig jag är. VAKT?!"
Du ska ju inte behöva kissa på golvet, nej nej, vi knäpper upp EN knapp och så får du ett bäcken under dig. Men pissa nu då knarkar-unge! Det är väl ingen konst att kissa liggandes eller?! Är du färdig snart så att jag får torka åt dig? "
Iallafall, du bestämmer för att "sammarbeta", att lugna ner dig. Tolv timmar senare får du komma till "ditt rum" där det finns en fastborrad säng och ett bord. Inte mycket för världen, men du kan iallafall röra dig fritt. Tröttheten och tårarna kommer fram och du lägger dig på sängen. Fryser. Aldrig har du känt dig så ensam som nu. Det finns ingen filt, inget att svepa in dig i... blir att sova med kläderna på inatt.
Burrar in huvudet i kudden för att låta tårarna få rinna ner i tyget, kudden är inte alls mjuk och len för ni får inte ha örngott. Du märker att sängen inte heller har några lakan.

Kan du förstå hur det måste kännas? Jag kan inte. Inte mer än att jag i fortsättningen kommer vara så mycket tacksammare för vad jag har. Fattar inte ens hur jag har mage att klaga på vissa grejer ens.

Jag sitter i bilen när vi närmar oss byggnaden. En stor blekt gul-målad mur tornar upp sig framför mig. Taggtråd och elstängsel får mig att rysa till. Där inne fanns hon. Min syster. Vi kommer åka härifrån utan henne. Ännu en gång.
Vi tvingas ta undan alla grejer. Inga presenter, mobiler, jackor, väskor får vi ta med in. Bara oss själva, ID-kort och kanske även lite pengar. Vi får gå igenom metalldektorer och andra kontroller.
Efter mycket om och men så leder en i personalen upp oss på ett besöks rum. Det är ingen utomstående som får komma in på avdelningen.
Mina händer skakar och jag sätter dem under låren.
Det är nu jag ser henne. Hon har ett spänt, osäkert leende på läpparna när hon kliver innanför dörren och hon kramar om oss alla tre. Länge.
Jag vill inte släppa henne. Min syster. Jag vill bara ha henne i min famn och krama henne i all evighet.

Farmor brister ut i tårar med en gång. Det var sex år sedan hon såg sitt ena barnbarn.
Syrran är däremot helt klar i skallen. Hon har inte fått några medeciner idag. Hon har inget fel i huvudet. Inte mer än det själva stället skapar.
Hon berättar upprört men lugnt om hur hon har det. Hur stället fungerar.
Nu darrar hela jag. Reser mig upp för att kolla genom fönstret. Utanför är en liten gård. (Se bilden) Jag ser en träd-topp. Där nere kan man nog inte se något mer än himlen...om ens det, för över är det galler.

- Jag får komma ut dit tre gånger om dagen, säger hon med ett nollställt uttryck i ansiktet.
- Du har inget gräs här ute, säger jag tyst och klumpigt. Jag är i chock. Hur orkar man? Jag får klastrofobi av bara tanken. Att bara se murar och taggtrådar. Höra ett avlägset, lyckligt fågelkvitter från andra sidan och veta att det kommer dröja år och åter igen år förrän man får se fåglarna.
- Får du träffa några andra ifrån avdelningen förutom personal då?, frågar pappa.
- Nej, inga. Men jag får göra tre samtal om dagen på 20 minuter, och det är en ju en förmån jag har.
Jag ser mig själv sitta vid datorn och prata med alla mina vänner. Jag har en telefon brevid mig och tar mig inte tid att ringa till dem. Jag tar allt för givet.
Tiden går, jag lyssnar och memorerar varenda rörelse och varenda ord från henne. Själv säger jag inte mycket. Jag kan inte förstå. Jag är arg. Ledsen. Ingen människa kan må bra här. Jag skulle bli tokig efter en vecka.
Inte få gå på toa själv.

Ingen mobil.

Ingen penna att skriva av alla sina tankar med.

Ingen sysselsättning eller sport. Bara gå där i korridorerna.
Inte få några typiska tonårs pms-ryck utan att bli bältad.
Kanske inte längre ens få skicka brev till sina nära och kära.

Jag kan inte riktigt uttrycka orättvisan där inne. Jag vill ändra hela deras system. De hjärntvättar. Ingen blir friskare där. Jag skulle bli tokig där inne. Vilket frisk människa som helst skulle få en knäpp.
Men förhoppningsvis har jag berättat något vettigt nu ikväll bland det osammanhängande. Kanske visste du inte heller om dessa ställen riktigt?

Min syster är missbrukare. Det vet ni nu. Ja, hon behöver hjälp. Hon behöver något att byta ut missbruket emot. Men mot något vettigt...inte mot bältes-britsar , ensamhet och mobbning.
Så många där inne ska få hjälp mot själv-destruktivt beteende. Fysiskt. Istället blir dom tvingade att döda sin själ. Bli en perfekt människa genom att spännas fast.
Trygghet. Uppmuntring. Vart tappade dom det?
Och familjerna kan inte göra någonting annat än att se på.

Sjukt.

Jag hade makt om hans hjärta i de där sekunderna. Det stod mellan att krossa och att inte krossa. Men hans rädda ögon knockade mina, flög genom nervsystemet och gjorde en fin liten repa i mitt hjärta. Det skar något så förfärligt och inte mindre när den första tunna, genomskinliga droppen letade sig upp i dagsljuset och rann nerför kinden. Hans axlar började skaka, ögonen brast ut i hundratals tårar och det kändes som att jag gjorde sönder honom, att det var jag som plockade ut organ för organ ur hans kropp och bara kollade på. Kanske var det precis så det kändes för honom.

"Snälla berätta."

Orden fick mig att vakna. Vad sjutton höll jag på med?! Är jag en sådan sadist så att jag vill orsaka så mycket smärta, även i mig själv?! Bara för att jag blir rädd. Rädd för att han är innanför muren. Jag var rädd för precis det jag utsatte honom för. Egoistiska jävel är vad jag är.

Jag försökte laga det igen.

Jag höll han i min famn. Den pojken jag älskar mest av allt.

Bästa människan jag någonsin mött, den bästa människan jag tryckt mina läppar emot, den bästa människan jag gett mitt hjärta till.

Det finns tvivel. Men inga nog så att jag skulle kunna vakna på morgonen med vetskapen om att jag frivilligt dödat kärleken Jonatan och Emilie.

Första fallet, och vi klarade det.

Jag hatar att tappa bort grejer. Hjärnan jobbar på högvarv då man försöker dra tiden i huvudet tillbaka för att komma ihåg när man hade det förlorade objekten sist. Och inte nog med det, en enorm mängd av frustation och irritation kommer in i huvudet, och de är vilda. Hjärnan bara suckar och ger upp sitt sökande efter det förflutna.
Det är nu det slår över till de militäriska djurkrafterna. " Ett, två, rensa allt, ett två, ett två, vänd upp och ner på allt , ett två, ett två....och höger om" Ordet tålamod är inte längre en aktiv del i det hela. Jag bara plöjer runt allt, det är bara naivt att man skulle hitta något så.
Det är i såna här lägen jag tar min sista utväg. Navelsträngen.
" MAAAAMMMAAA! Har du sett mitt busskort?"
Fast har hon inte sett det så är helvetet löst, jag är fast i huset tills jag hittat det, om jag så ska dra bort listerna. Under tiden sitter hon som en liten chef och gör något annat, som om hon visste precis vart det låg men ville lära mig en liten läxa. För sen slår hon några telefonsamtal och vips, det förlorade objektet återfinns på stadsbiblioteket, city, eller något annat ställe där någon ovanligt hygglig person lämnat in det.
Men denna gången hamnade objektet (Mitt fina skolkort) i någon snik jävels hand.
Jag borde få ett busskort som ett litet chip i handen istället. För några kroppsdelar har jag åtminstonde inte tappa bort ännu.

Då var jag här igen. Jag låter bloggen stå och bara mögla.
Detta är en påminnelse för att jag ska skriva ikväll.
Än så länge har inget intressantare än att mitt favoritbröd tog slut denna morgon och att jag försov mig för mitt besök med Lowe på Fristadskolan hänt idag. Men det var bara sorgligt.
Sen är stripaerobic tränings-videon på 84%. Snart klar alltså. Då ska jag och Malin öva byxorna av oss.
Det lät också rätt sorgligt. Nä nu är klockan 12:12 det är ett tecken på att det är hög tid att avsluta ett blogginlägg. Bye.

Tack älskling för att du, din dator och eran bredbandsuppkoppling tankar Säsong 2 åt mig så snällt bara för att min mor inte ser vikten av olaglig nedladdning och skaffar ett snabbare bredband. Du räddar mig för att inte torka ut av gilmore girls-brist. SMACK

cry baby

Varför finns frågorna överallt?
"Har du barn?" , "Hur mår ditt barn?" , "Hur gammalt är ditt barn?"
Och sen när fanns det så äckligt mycket barnvagnar med skära små knystan i?

Jag vill bara hålla det som har hänt för mig själv men ändå beter jag mig som att hela världen borde veta det och i respekt hålla sina barn långt borta från mig. Vill att dom ska förstå att det gör ont att se.

Broken. Just for now, right.

Mamma, jag önskar att jag kunde berätta för dig. Men det går inte. Vi har hamnat vid helvetesgapet och jag vet att jag redan står på egna ben under samma tak som du. Jag har valt det själv.
Bara önskar att jag kunde få krypa upp i din famn och gråta tills tårarna tog slut. Men det är inte vi. Vi är inte så. Vi är; Gå! Gå! och vi är Tyst! Tyst! Vi är orden som tar dig bort från någon du älskar och vi är närvaro utan den synliga kärleken. Förutom det är vi tysnaden.

Fysiskt sett är det som har hänt snart över. Psykiskt? Jag vet inte om någon vet vad den ska säga, kanske är det bara jag som ser allvarligt på det här. Men jag vet faktiskt inte heller vad jag vill att folk ska säga. Bara någonting.
En tjej och en pojke som har haft otur...Vi är två som delar på det; Chocken ...och rädslan. Och jag vet inte om jag når dig och vad du känner, men jag ska ta emot ifall det bubblar över och jag kan rota upp det ifall du är rädd för att göra det själv. För i den famn jag får ligga och blunda (Jag vet att du vill att jag ska gråta, men min lycka med dig säger åt mig att vänta.) gör mig varm.
Jag är för tillfället som ett litet rådjur som livrädd och på tunna ben springer runt i en labyrint.
I kanterna och i hörnen, jag vet aldrig vilket, kommer det ord som sticker mig och får mig att hoppa åt sidan och springa fortare...pulsen ökar...men jag vet att dom inte vet, och jag vet att det är vanliga ord. Fast för mig låter dem som ord som för med sig en sorg och en rädsla. Kan inte stanna. Inte nu. Inte än. Det gör för ont.

Jag vill inte ha ett enda mer deppigt inlägg någonsin. Och låt mig i ren frustration få svära....Fy fan.

Idag känner jag mig inte jättepepp till att jobba...igår var jag ute på en bussjakt, 150:an från Fristad på moppen med Marielle bakom var ett bra försök som dock misslyckades. Så jag körde henne till Sjöbo. Det hade inte behövt vara något konstigt med det, men problemet var att jag bara hade en tunn vårjacka och vantar på mig. Och i -1 så frös jag så att jag nästan grät på vägen hem.
Imorse behövde jag inte ens stiga upp utan att jag kände att jag blossade i feber. Efter det konstanterandet tog jag mig en timmes sovmorgon (Det är det enda som är skönt med mina arbetstider, att vid vissa intervjuer bestämmer vi ingen tid så kan jag ploppa in när jag vill.) och en alvedon. Det kan ju vara en bra övning att intervjua i olika temperaturer.

Sen måste jag bara påpeka att jag är mer pepp än någonsin för att få igång bandet sen jag hittade en låt jag bara älskar totalt. Nu vill sig inte Youtube, men tanka gärna; Out song - Taylor Swift