Jag har äntligen presenterat mig själv för det underbara Pink Lady-äpplet.
Kärlek vid första tugg-kastet och förlovning är att förvänta.
Bröllops-presenter kan läggas utanför min dörr mellan 06:00-07:01 imorgon.

Det är brunst-tider i Borgstena. Och då snackar jag inte om kossor och deras intima vanor. Inte heller om fasaner som skriker sönder sina stämband och rycker upp sina fjädrar, utan 19+ pojkar med lastbil och hagelbössa på väggen.
Målgruppen verkar vara flicka 15+. Så tjejer, lås alla dörrar och fönster.

Bonnapojke söker fru. Live tour in Borgstena. Yey!

Notera. Min mamma gör världens godaste sockerkaka.
Så nästa gång du möter och ser mig, 111 kg tyngre, så vet du varför.
Det är nästan värt det. Halleluja sponge cake!

P.O.P. Vi skulle göra våra egna filmer, slå igenom, tjäna storkovan och självklart bli bäst i världen. (Som om vi inte redan var det)
Det skulle aldrig bli något av det. Men du gav mig ett gott skratt och en varm känsla i magen den kvällen. Och visst var det lite som ett hemligt närmande för att skapa ett band? En täckmantel för något mer?

Bakom en helt vanlig konversation så kände jag något. Ville jag något.

Och vet du? Vi gjorde det. En produktion. En film. Med världens mest underbara och minnesvärda början.
Det blev ett mästerverk featuring dig och mig.
Inspelat i mitt huvud.
Har du sparat den? Ser den ibland...Drar fram den under någon kväll ute på balkongen när ett av Borås skummaste konstverk ler mot dig?!
Jag gör det. Ler mig igenom alla scenerna och pausar då du kollar på mig så som ingen annan sett mig.

Låt oss kalla mig för filmens dramaqueen. Jag är Julia Roberts i Running Bride som flyr fast ingen förstår varför, Rose i Titanic som först inte riktigt vågar erkänna kärleken hon känner.
Våran film behövde inte någon av dem där karaktärerna. De behövde en Mandy Moore, Walk to remember, som
gav allt, som gav kärlek så som den är finast.
Men va hände egentligen med slutet? Myrornas krig brusar framför mig och jag förstår inte.
Det är bara tomt.
Och jag saknar dig.
Forrest Gump: "Mama always said life was like a box a chocolates, never know what you're gonna get."
Amen.

Själsfrändar

Jag sitter här vid Malins dator och känner mig sådär kär. Vänskaps-kär.
Lycklig för att jag har hittat en vän som henne.
I denna minut hade jag kunnat skydda henne med mitt eget liv om det så skulle behövas.
- Vänder mig om och kollar på henne där hon sover tryggt under täcket. -
Sen får jag en klump i magen när jag tänker på att vissa vänskaper bara rinner ut i sanden. Vänskaper man trodde skulle hålla för alltid. Så som jag tror om denna.
Själsfränder då, finns det något sånt? Finns det en person ödet bestämt att man ska vara med?
Det tror jag nog inte ett skit på. Fast visst låter det spännande.
Malin får gärna vara en själsfrände om hon vill. Vi har mycket kvar att lära om varandra.
Som jag sa... I denna minut hade jag kunnat skydda henne med mitt eget liv.

I denna minut är hon min allra bästa vän.

Del 1
Hon kollade på den blonda och propetionerliga flickan som indirekt kollade tillbaka mot henne på dataskärmen.
Fan.Varför var hon tvungen att vara så äckligt snygg för?!
Och varför var han så äckligt mycket... kille? Så lätt förförd. Medan hon, bara lätt förstörd.
Hon suckade och tryckte ner rutan. Bilden av det blonda håret försvann inte. Satt och irriterande på näthinnan vart hon än kollade. Till och med när tårvätskan skymde all sikt framåt så såg hon henne. Äckliga, äckliga flicka, tänkte hon och klickade upp en bild på sig själv. Hållandes i killens hand.
Hon såg så lycklig ut... BÅDA såg lyckliga ut. Det var dem väl?! Eller?
Och hon var väl lite söt hon med? Så illa var det väl ändå inte.
All självkänsla och kraft hon bättrat upp det senaste året var endast ett litet rökmoln som flög som en tunn dimma över henne...Utom räckhåll.
Undra om livet var bättre innan. Innan hon träffade honom.
Då kände hon inte den här sortens kärlek på alls samma sätt. Kände aldrig oron över att förlora någon hon älskade väldigt högt.
Hon ställde sig i spegeln, drog in i magen, sträckte på sig, granskade några pormasker, för att efter en stund sedan med en djup suck släppa all hållning och bara glo på sig själv. Hon hatade det hon såg, men hon hatade ännu mer att världen var som den var. Skulle verkligen ytan vinna över känslan?
Mot det dem hade. Mot ett par bröst och en midja?!
Då var han inte värd henne. Inte en jävla minut värd henne.

Har hittat en bra ursäkt, tog sin tid, till varför bloggen står så öde.

Regnstaden är på semester. Sommaruppehåll. Siesta.
Jag tänker inte ens titta åt bloggen nu förrän skolan börjar.

Under tiden, håll utkik på Borås bästa blogg; www.neonskylten.blogspot.com . Dock om du hoppas på att hitta en-i-mängden-modeblogg bakom länken så bespara besöket helt och hållet, för detta är unikt. Så om du däremot letar efter ord som ger dig gåshud och en fågelholks-mun ...kika dit omedelbart.