Jag har egentligen ingen lust att skriva ett blogg-inlägg. Inte för att jag inte har något att skriva. Men helt klart inget vettigt. Jag är på det där humöret då jag borde låsas in helt för mig själv i en stor, isolerad,vadderad bur. Sjuk, gnällig och har en stor hög framför mig av plugg. Låter perfekt. Hm.
Fast jag har iallafall blivit väldigt ompysslad iallafall. Tack Tantan.

Ett sista grej jag måste få gnälla över. Snälla!
Honungsvatten är det äckligaste jag vet. Blä. Och min blogg är läskig. Skitemo! Ska byta till Solstaden eller något muntrare sen. Kanske.
Okej. Hej då!

Jag är ett barn.
Och just nu är snö det bästa i hela världen.
Godnatt!

Telefonsamtal Mormor och Emilie Torsdag 17:45:
*Spelar och sjunger upp min nya låt med gitarren. Tar sedan upp telefonen igen.*
Mormor: Nämen, va käckt! Det lät riktigt 'prioffesionellt' (Hon sa det faktiskt så). Det kan du spela in på en grammofonskiva. Eller kanske är det internet ni håller på med nu för tiden? Jaja. Det var käckt.

Min mormor är härlig. Världens bästa. Men hon är sannerligen helt bakom flötet.

Då är jag en tjej med lugg.
Hel-lugg.
På jobbet var det jättepraktiskt. Alla kändes dubbelt så trevliga mot mig där jag stod i kassan. Jag kände mig som den där lilla gulliga fyrtio-tals flickan i flätor och klänning som de äldre människorna nyper glatt i kinderna. Det var fruktansvärt. Det där med flickan då...Att kunderna är trevliga underlättar trots allt mitt arbete radikalt.
Däremot på stan var det nästan intill obehagligt att ha lugg. Kändes som Pyrén-kaxigheten bara bleknade bort och istället för; gullig flicka i flätor, så kände jag mig som; mammas lilla flicka med bibeln under armen. Och då har jag aldrig en bibel med mig heller.
Får väl se vad mina vänner säger imorgon. Och verkar de annorlunda mot mig... Då snaggar jag av alltihopa.
Påminn mig om att, konstigt nog, jag alltid ska klippa mig själv i fortsättningen. INGEN...rör en Pyréns lugg. INGEN!

Yeah, nu kom mitt tåg. Äntligen. Nu ska jag få komma hem.

Jag vet inte längre vem av oss det är som borde säga förlåt.
Vet inte vem det var som började. Vet inte vems tillit som sprack först.
Men jag tror vi saknar varandra redan innan vi förlorat varandra. Och jag tror att vi kanske få leva med en sprucken tillit och varsitt exemplar av ett hej-dundrande temperament.
Och det jag vet är att jag idag... inte klarar mig utan dig vid min sida.

Jag kan något som inte du kan, jag kan rabbla bakterier, det kan inte du, tralalalalalala.
Vi hade hygien-kurs på jobbet och när vi i personalen gick ut därifrån, var det ingen som tog i dörrhandtaget med handen. Det var snarare bara ett fint,klumpigt ut-tågande i ett diskret försök med armbåge- och fot- öppningar. Undra hur vi kommer se ut när vi ska ta emot pengar i kassan hädanefter.

Sen så kommer jag öppna era kylskåp och granska hur ni ställer era varor. För det är tydligen något som är väldigt viktigt här i livet. Hur man placerar varorna i kylen.

Lbs har väldigt dålig planering när det gäller att planera in läxor och prov. De lägger allt på samma vecka vilket resulterar i att varannan vecka blir det skitmycket att göra och andra veckan slappt och gött. Hade varit en aning goare om de lagt det utspritt.
Mitt liv är precis likadant. Antingen är mitt liv jättebra och jag vill bara ge det en massa italienska "Bravissimo" och pussar på kinden, eller så skiter sig allt och jag vill bara hoppa lite argt på det med mina gummistövlar. Dem dagarna hade man gärna sluppit. Kunde varit lite mer jämnt kanske. Idag kan inte bli något annat än en puss-på-mitt-liv-kinden-dag iallafall. För då ska jag träffa Erika. Därav den vackra bilden.

"Det är vid såna här tillfällen man inser att man saknat någon."
Om du bara visste vad jag har saknat dig.
Tack för att du förgyllde min kväll.

Jag är en enmans-strategi och du kommer aldrig att kunna förstå mig...
För det gör inte ens jag själv.

Det behövs inga röntgen, operationer eller utredningar för att veta hur min hjärna ser ut där inne. Det ser ut och fungerar precis som ett flipperspel.
Har kompisar brevid mig när jag spelar och de kommer aldrig kunna sätta fingret på när jag kommer att vinna eller förlora spelet. Inte heller på min taktik.
Det är jag som har kontrollen. Det är jag som styr knapparna för att hindra bollen från att åka igenom. Jag som knappar in poängen i mitt spel och håller bollen i rörelse.
Men...jag kan inte bestämma hur.
Ibland känns det som att bollen flyger åt ett helt annat håll än jag hade tänkt.
Ibland kan jag nästan känna mina vänners medlidande och besvikna suckar i nacken när jag hamnar game over.
Men de vet inte vad nästa steg är.
Inte jag heller.
Plötsligt så går jag till en helt annan folkmassa...tränger mig in och ställer mig framför spelet de kollar på. Får deras uppmärksamhet och jag kämpar. Kämpar lika mycket som jag gjorde vid de förra spelet.
Men jag vänder mig inte om. Jag vet att mina vänner står där borta och kollar efter mig.
De borde gå. Jag vore inte värd att vänta på. De borde gått så fort jag hade vänt mig om. Men de gör de inte. Deras hjärtan är så stora...så mycket värda.
De står där, medan jag vänt dem ryggen för att kämpa för något annat.
Men jag vet inte varför.
Inte dem heller.
Jag hamnar game over. Även här. Forfarande vill jag inte vända mig om. Men nu är det av skam och inte av egoism och självömkan.
Jag vet inte varför det kändes lättare att ge kampen en ny chans någon annanstans. För det gjorde det ju inte. Det är ingen kamp utan människor som jag älskar bakom mig. Ingen kamp med ytliga suckar utan medlidande i nacken när jag hamnar game over. Då är det bara ett rent helvete.

Jag vänder om med svansen mellan benen och huvudet sänkt.
Ställer mig brevid dem och vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag känner mig inte så värd att ens ha förmågan.
"Vi förstår." Är det enda dem säger.
Men jag vet inte varför.
Inte dem heller.
För de kommer aldrig att förstå. Men de vill och de förlåter.
Och jag...tänker ta vara på deras kärlek och inte vända dem ryggen.
Jag gjorde det...
Men jag vet inte varför.
Inte dem heller.

Känner man inte ibland bara en lust att bara skriva ett långt inlägg om en massa vänner man älskar så otroligt mycket?
Känner man inte att man bara skulle vilja ha en hel vägg full med bilder och ord från dem?
Knappar att trycka på för att höra deras underbara röster.
Känner man inte ibland bara en lust att försöka förklara för dem hur viktiga dem är?

Kanske går det inte. Hjärtat och hjärnan är fortfarande ganska dåliga versioner med dåligt internminne (Ja, jag går media och tro sjutton att jag kommer bli datanörd.) och får inte alltid riktigt plats med sådär galet mycket kärlek till alla de där galet underbara männskorna samtidigt.
Man får väl helt enkelt berömma dem en och en utan inbördes ordning. Försöka förklara hur livsviktiga de är för att få hjulet att snurra.

Idag har mitt hjul snurrats av Sebastian, min kära vän. Med texter som hade fått Cruella Devil att bli djuraktivist. Och dem var till mig. Ägnade för mina öron.
Utan att jag märkt det måste han ha proppat igen ena hörselgången på mig. För hur många gånger har inte folk givit komplimanger och det gick in genom era örat, kändes gott där i förbifarten, och försvann sedan ut genom det andra? När Sebastian säger saker så åker dem inte ut. Komplimanger åker in och ekar länge där inne för att sedan flyga ner i magen och lägga sig tillrätta som en varm liten klump. Det är det perfekta godiset. 0% fett men 100% sötma.

Jag älskar dig Sebastian. Jag älskar er mina vänner. Och jag älskar allt ni gör för mig.

Om jag någongång tvekar på att jag är kär i dig...Ge mig då bara din tröja och skicka sedan hem mig ensam.
För bamses-honungsgrottor va det pirrar i magen när jag känner att din lukt är hos mig, alldeles nära fastän du inte är här.
Men för varje gång jag för tröjan till näsan och drar in lukten verkar det som att den försvinner för gott...bleknar och smälter ihop med den mystiska, oluktande doft som finns på mig själv.
Varför kan inte min hjärna och min kropp vara lite mer tekniska och använda sig av smidiga system och kommandon...
Ctrl+z och få låta mig känna det underbara en liten gång till.
Ctrl+c ,få det kopierat och sedan Ctrl+v och klistra upp det över hela min omgivning.
Jag älskar din lukt.
Men inte i närheten av hur mycket jag älskar dig.
För du är mitt Ctrl+S, du är sparad och utan det kan de andra kommandonen ta och slänga sig i väggen.

Jag längtar verkligen till skolan.
Borde nog inte gå imorgon, jag kan ju inte vara riktigt frisk...
Eller så har jag bara blivit ett simpelt litet stud.
Hej och hå rumpan blå.

De nya mornarna

Det där mystiska efter gårdagens bussfärd sitter kvar i mig när jag nu åter kliver på bussen. Jag försöker hitta henne med blicken men det sitter ingen ensam flicka i något av säterna idag, bara några bonniga killar med volvokeps som kollar på mig med ögon som om jag klivit på bussen naken. Jag sätter mig längst in mot fönstret och kollar ut. Kollar ner på de vita sträcken i mittenlinjen och gör ett trött, tafatt försök i att räkna dem.
Jag hade inte insett att jag inte kände mig själv, inte förrän igår. Efter det hade jag inte slutat tänka på det.
Ett sånt underbart skådespel hela tiden. Galet anpassad efter vad andra ville ha utav mig.
Ett riktigt leende men baserat på en humor som kanske inte var min egen. Bara min rollfigurs.
En riktig kram men till mycket folk som jag inte riktigt visste om jag kände mig tillhörig med. Jag kanske gillade dem för att dem verkade gilla mig. Min rollfigur.
Det är då jag ser henne. Och jag vet att hon ser mig.
Hon ser ut som om hon vore tagen från en film. Bussen vore en gul skolbuss i USA på väg till highscool och hon vore pluggisen med en trave böcker i famnen. För det är just vad hon har, ett par böcker hårt hållna under armen medan hon trängdes med en väska i andra handen.
Jag får lust att vinka henne till mig, men slänger istället bara iväg ett vagt leende. Hon besvarar det och sätter sig på en plats lite längre fram.

Hon speglas i fönsterrutan och jag ser att hon drar fram penna och papper. Kollar ut mot den förbirusande naturen där ute och börjar skriva.
Jag blir riktigt säker på att vi är lika. Jag blir säker på att det är sån jag ville varit om jag vågade. Hon är inte tyst och inbunden som man skulle kunna tro. För det är sån hon låter...tråkig och blyg.

Nej hon...trygg och lugn i hur det är, kan koncentrera sig på så mycket annat än bekräftelser och ytliga kramar.

Och jag vet att det som står på papperet...är ett mästerverk.

Kylan drar sig igenom den tunna jackan och jag huttrar till.
Men snart ser jag den blåa fronten på bussen komma närmre och jag får smita ifrån allt det kalla.
Kliver på och drar en snabb blick ut i bussen. Alla har satt sig på varsin rad, en och en. Hälften sitter granskande med en nyfiken blick på de påstigande medan andra hälften sitter stillsamt sovande, lutade mot den kalla bussrutan.
Jag sätter mig brevid en tjej i min egen ålder. Hon rycker till som en skrämd liten kanin när jag sätter mig tillrätta.
Som om det var för nära. Allt för nära. Som om jag skulle slänga ur mig någon vass kommentar och plåga henne. Som om hon vore ivägen för mig.
Rädd.
Jag kunde ju sagt hej. Det hade ju varit så mycket trevligare. Kanske hade hon också slutat se så förbannat nervös ut.
Men bussen var knäpptyst och jag vågade nog inte trotsa allt det där tysta...och det var ju trots allt så tidigt på morgonen.
Fler klev på och inom en stund hade det blivit, från en ganska tyst buss, till en buss fylld med prat om fester och läxor. Då insåg jag att jag inte orkade prata. Att jag trivdes på min plats, tyst brevid en om möjligt ännu tystare tjej. Men hon hade slutat skaka och istället så gav hon mig ett leende då och då när killarna bakom sa något riktigt skrattretande patetiskt,om hur nice det hade varit i helgen och att nästa helg...då jävlar skulle det supas till ännu mer.
Kunde inte bestämma mig för om det kändes bra eller dåligt att jag satt där och accepterade att jag bara försvann och blev osynlig. Det var ju så olikt mig.
Eller så var det precis det...det inte var. Kanske bara behövdes en tyst tjej som vågade mer än jag.
Att vara ensam och tyst.

Jag drar jämt ut på saker. Är sämst på att svara på brev.
18/7 skickade min syrra sitt senaste brev som jag inte svarat på. Det blir väl Juli va?
Puh. Jag skulle behöva brev som typ sved mot huden tills man svarat på dem.
Fast då hade jag varit täckt med brev just nu. De skulle jaga mig.




Jag kommer drömma mardrömmar. Godnatt?

Dag D har kommit och jag är i något som blandar alla ord av chock, rädsla och frustration. Paralysationichockofobia! Det skulle vara det perfekta ordet att beskriva mitt nuvarande tillstånd. Det är tur att man har en pojkvän som står ut med panikartade sms mitt på dagen.

Emilie skriver:

" Jag är på sista Gilmore Girls avsnittet nu! Det är ett fruktansvärt och historiskt ögonblick. Jag kan hamna i en djup och livtids-lång depression eller behöva göra en hjärnpumpning. Detta är inget att leka med.
Du kommer kanske aldrig återse din flickvän soå som du är van att se henne. Och som pojkvän är det ikväll din plikt att ringa och se om jag är i tillstånd i att konversera eller om jag är fullt upptagen med att tapetsera hela huset med bilder från varenda scen ur de sju säsongerna.
Du vet att jag är konstig, älskar dig :-* "

En minut senare, avsändare Jonatan:
" Oj, detta låter som ett mycket allvarligt fall av serie-depression...Det är nog bäst att du börjar om och ser det första avsnittet igen, för du kommer inte ihåg så mycket av det. Det kommer hjälpa dina dygder och det kommer kännas som att du har mycket av serien kvar.
Mvh serie doktorn... Älskar dig med.

Jag har alltid varit svag för doktorer.

Men...om, kanske bara en minut om mitt mod tillåter mig, kommer jag att klicka på det sista. Allra sista avsnittet!
Min psykopatiska, överagerande, galna, tokiga, stora, innerliga kärlek för Gilmore Girls kommer leva vidare i andlig form...föralltid.

Nu ska jag göra det. Wish me good luck.

Jag måste säga det att LBS känns helrätt.

Ibland tror jag att jag tar mig lite vatten över huvudet.
Jag sökte in till ännu ett jobb idag. Och jag vill ha det.
Skulle inte förvåna mig om jag önskade mig en slips i julklapp som en sann arbets-nisse.
En röd kanske?! Nej. Tyst.

Det här inlägget skulle handla om att Gunnar är död. Min trogne vän som har begett sig till samsungiala och som jag tänker bevara i en fin liten ram.
Men... så ser jag ett besök, ett namn som får mig helt ur balans. Inte likt mig och jag antar att det är chocken över hur jag reagerar som får mig att skriva om det istället för om Gunnar.
Antar att jag faktiskt är en bortskämd liten flickunge som tror att hon kan göra som hon vill. Köra över folk och deras känslor för att sedan komma springandes om förlåtelse, och sen...tveka igen.
Att jag vill ha allt och inte förstår att man måste ge för att ta.
Det kanske är det som gjort att du dragit dig ifrån mig?
Men du borde veta hur envis jag är. Efter samtalen vi haft så tror jag du känner mig såpass väl?!
Du är artig. Snäll. Du drar dig iväg istället för att skälla ut mig och tala om för mig hur dum i huvudet jag är.
Men bara så att du vet, jag ger mig inte förrän du faktiskt säger mig rakt upp i ansiket att du inte vill ha något mer med mig att göra. Att jag kan dra åt dit pepparn växer.
För det var en gång en bortskämd liten flicka som satt på en brygga utanför Grand hotel och insåg att hon gjort fel. Hon kollade på fontänen och hoppades på att kvällen aldrig skulle ta slut.
Hennes flickben dinglade över vattnet och hon behövde inte kolla upp för att veta att han satt där brevid henne och log. För hon log. Och de log tillsammans.
Det var där allt skulle ordna sig.
And then they lived happily ever after.
Jovisst.
En arm kom och drog den bortskämda flickan iväg. Det var den bortskämda pojken som kastade runt henne i sin famn.
Och det där leendet på bryggan hade dött. Återstod ett virtuellt album med bilder av leenden och något som blåste henne i nacken.
Men...lika barn leka bäst?! Kanske det.
Skulle tro att du fortfarande läser här någongång emellan åt iallafall.
Och om du fattade något av detta inlägget så vet du vad du ska göra.
- Träffa mig snart igen Fröken Pyrén. Du får en sista chans.
Eller...
- Dra åt helvete och ge upp mig.
För jag släpper inte drömmen om filmen förrens du tar av mig regissör-kepsen och ropar; "Cut, moving on". Bara så att du vet.

Jag har äntligen presenterat mig själv för det underbara Pink Lady-äpplet.
Kärlek vid första tugg-kastet och förlovning är att förvänta.
Bröllops-presenter kan läggas utanför min dörr mellan 06:00-07:01 imorgon.

Det är brunst-tider i Borgstena. Och då snackar jag inte om kossor och deras intima vanor. Inte heller om fasaner som skriker sönder sina stämband och rycker upp sina fjädrar, utan 19+ pojkar med lastbil och hagelbössa på väggen.
Målgruppen verkar vara flicka 15+. Så tjejer, lås alla dörrar och fönster.

Bonnapojke söker fru. Live tour in Borgstena. Yey!

Notera. Min mamma gör världens godaste sockerkaka.
Så nästa gång du möter och ser mig, 111 kg tyngre, så vet du varför.
Det är nästan värt det. Halleluja sponge cake!

P.O.P. Vi skulle göra våra egna filmer, slå igenom, tjäna storkovan och självklart bli bäst i världen. (Som om vi inte redan var det)
Det skulle aldrig bli något av det. Men du gav mig ett gott skratt och en varm känsla i magen den kvällen. Och visst var det lite som ett hemligt närmande för att skapa ett band? En täckmantel för något mer?

Bakom en helt vanlig konversation så kände jag något. Ville jag något.

Och vet du? Vi gjorde det. En produktion. En film. Med världens mest underbara och minnesvärda början.
Det blev ett mästerverk featuring dig och mig.
Inspelat i mitt huvud.
Har du sparat den? Ser den ibland...Drar fram den under någon kväll ute på balkongen när ett av Borås skummaste konstverk ler mot dig?!
Jag gör det. Ler mig igenom alla scenerna och pausar då du kollar på mig så som ingen annan sett mig.

Låt oss kalla mig för filmens dramaqueen. Jag är Julia Roberts i Running Bride som flyr fast ingen förstår varför, Rose i Titanic som först inte riktigt vågar erkänna kärleken hon känner.
Våran film behövde inte någon av dem där karaktärerna. De behövde en Mandy Moore, Walk to remember, som
gav allt, som gav kärlek så som den är finast.
Men va hände egentligen med slutet? Myrornas krig brusar framför mig och jag förstår inte.
Det är bara tomt.
Och jag saknar dig.
Forrest Gump: "Mama always said life was like a box a chocolates, never know what you're gonna get."
Amen.

Själsfrändar

Jag sitter här vid Malins dator och känner mig sådär kär. Vänskaps-kär.
Lycklig för att jag har hittat en vän som henne.
I denna minut hade jag kunnat skydda henne med mitt eget liv om det så skulle behövas.
- Vänder mig om och kollar på henne där hon sover tryggt under täcket. -
Sen får jag en klump i magen när jag tänker på att vissa vänskaper bara rinner ut i sanden. Vänskaper man trodde skulle hålla för alltid. Så som jag tror om denna.
Själsfränder då, finns det något sånt? Finns det en person ödet bestämt att man ska vara med?
Det tror jag nog inte ett skit på. Fast visst låter det spännande.
Malin får gärna vara en själsfrände om hon vill. Vi har mycket kvar att lära om varandra.
Som jag sa... I denna minut hade jag kunnat skydda henne med mitt eget liv.

I denna minut är hon min allra bästa vän.

Del 1
Hon kollade på den blonda och propetionerliga flickan som indirekt kollade tillbaka mot henne på dataskärmen.
Fan.Varför var hon tvungen att vara så äckligt snygg för?!
Och varför var han så äckligt mycket... kille? Så lätt förförd. Medan hon, bara lätt förstörd.
Hon suckade och tryckte ner rutan. Bilden av det blonda håret försvann inte. Satt och irriterande på näthinnan vart hon än kollade. Till och med när tårvätskan skymde all sikt framåt så såg hon henne. Äckliga, äckliga flicka, tänkte hon och klickade upp en bild på sig själv. Hållandes i killens hand.
Hon såg så lycklig ut... BÅDA såg lyckliga ut. Det var dem väl?! Eller?
Och hon var väl lite söt hon med? Så illa var det väl ändå inte.
All självkänsla och kraft hon bättrat upp det senaste året var endast ett litet rökmoln som flög som en tunn dimma över henne...Utom räckhåll.
Undra om livet var bättre innan. Innan hon träffade honom.
Då kände hon inte den här sortens kärlek på alls samma sätt. Kände aldrig oron över att förlora någon hon älskade väldigt högt.
Hon ställde sig i spegeln, drog in i magen, sträckte på sig, granskade några pormasker, för att efter en stund sedan med en djup suck släppa all hållning och bara glo på sig själv. Hon hatade det hon såg, men hon hatade ännu mer att världen var som den var. Skulle verkligen ytan vinna över känslan?
Mot det dem hade. Mot ett par bröst och en midja?!
Då var han inte värd henne. Inte en jävla minut värd henne.

Har hittat en bra ursäkt, tog sin tid, till varför bloggen står så öde.

Regnstaden är på semester. Sommaruppehåll. Siesta.
Jag tänker inte ens titta åt bloggen nu förrän skolan börjar.

Under tiden, håll utkik på Borås bästa blogg; www.neonskylten.blogspot.com . Dock om du hoppas på att hitta en-i-mängden-modeblogg bakom länken så bespara besöket helt och hållet, för detta är unikt. Så om du däremot letar efter ord som ger dig gåshud och en fågelholks-mun ...kika dit omedelbart.

Blir inget längre inlägg inatt.
Bara ett "So long fuckers" , för nu banne mig så drar jag till Danmark för att spela cup. Eller borde jag översätta mitt älskade utryck till; "denonden rasme" ?! Fast det lät inte danskt någonstans ju. Suck.
Kommer iallafall kidnappa någon liten dansk med mig hem bara så att ni vet.
Och en Timotei ska det vara för jag har kommit på att det är coolt.
Bombadidomhejhoj

Kommit fram till den gulliga slutsatsen att jag måste varit 90-talets emo-unge. Nej men mina lekar var verkligen, deprimerande. På kvällarna låg jag och fantiserade att jag var en flicka på ett barnhem, slavade för de andra barnen och fick sova i ett kallt skjul.
Jag leker fortfarande.
Fast med en visst omedvetande om att jag leker och en smula normalare handlingar. Men fortfarande lika sorgligt. För jag verkar inte fatta att det inte funkar...Mina fantasier och min förbannade envishet. Kan erkänna att om jag vill något, så tjatar, fjäskar och argumenterar jag för att jag ska få min vilja igenom. Det brukar funka när det inte handlar om prylar.
Nu leker jag vuxen.
Egen lägenhet, arbete och ansvar. Det är tydligen något som jag vill ha. Nu... Som nybliven 16 åring med Nalle i sängen, vars rum ser ut som ett bombnedslag och som sitter uppe halva nätterna.
Men...eftersom jag hade bestämt mig för att leken; vuxen var spännande och rolig så bor jag ju nu ett tag själv i ett hus uppe på Brämhult och går till jobbet varje morgon medan många av mina vänner går upp klockan elva och njuter av livet.
Och det är nog inte jag som är smartast.
Man behöver inte bli vuxen fort. Det går fort nog ändå.

Varför kunde jag inte lekt någon normalare och slappare...Stekare?!
(Då hade jag även sluppit att vara blekfis vid detta laget.)

Måste komma som en stor chock för er alla (Ironin klingar), men jag är helt besatt av, galen i, beroende av, insatt i, helt uppfylld av, ockuperad i, tokig i, Gilmore Girls. Mindre lyckat på synonymfronten idag. Men jag tror ni fattar vart jag vill komma...Gilmore girls är bra och beroende framkallande efter att man gäspat sig igenom de första avsnitten ovetandes om hur bra det faktiskt är.

Fast poängen med detta inlägget var att meddela att jag kommer spendera ett tag i ett hus för mig själv. Uppe på Brämhult. Och jag kommer varken kunna kolla Gilmore Girls eller skriva blogg. Om jag inte får det att fungera från mobilen.

Sköt om er alla internet-kapabla människor! Förväntar mig en massa sms, så värm upp fingrarna för bövelen!

Solen skiner över Sverige, äntligen! Till och med här i Borås. Och jag är ledig. Yes!
Jag får en s-h-c-c-ctekande helg.

Då har jag varit på årets (för min del första) andra torsdagskväll inne i Borås. Till en början fick jag bara cellskräck av alla brunkräms-linjerade ansikten, korta kjolar och blonda- och söndervaxade hår, så jag och Kajsa tog en folk-siesta inne på Orion med goda mackor. Sen så gjorde vi det man brukar göra på torsdagskvällarna. Träffa folk, leta folk, gå runt och... ha lite allmänt små-långtråkigt. Men träffade en hel bunt med härliga människor och mitt i mingelmassan ringde ingen mindre än Herr Petersson till min kära telefon. Och som den ädla Pyrén jag är följde jag sällskapet till dörren. Men överskred de gyllene reglerna och följde med upp, dock för att se den nya lägenheten. Det blev gött snack på balkongen om smått och gott. Och som man säger, det går fort när man har roligt, för vips så hade sista bussen till Fristad redan åkt och en mindre glad mamma fick sätta sig i bilen och hämta mig. Men det var värt det. Riktigt förbannat värt det.

Jag har fyllt år och som varje år så känns det som om det var den bästa födelsedagen någonsin.
Fast nu var hela helgen toppen så det måste helt enkelt slå resten av födelsedagarna.
Min "ha-förhållande-under-högtider(födelsedagar, julafton, alla hjärtansdag m.m)-rädsla" har jag besegrat tydligen. I dessa 8 månader med Jonatan har jag ju faktiskt klarat av både Julafton, hans födelsedag, alla hjärtansdag, månadsdagar och nu även min födelsedag.
Jag är stolt. Och trött. Godnatt.

Qui dormit non peccat

Mer seeeax åt folket

Tre inlägg idag. Ack, ack. Lite tjatigt. Men jag var bara tvungen att skriva att jag precis klippt mig .Litar faktiskt på mig själv med saxen i handen, men var allt lite orolig när klockan började närma sig midnatt och jag fick detta infall.
Jag är verkligen kass på att vänta. Linnéa hade dock ingen tid innan min födelsedag, och jag ville så gärna vara nyklippt då. Så jag tog saken i egna händer. (Hade jag väntat någon vecka hade hon kunnat göra det. Men men.)
Nu är det fina toppar, lugg och mörkt. Helnöjd för att vara av eget verk.
Ska ta i lite blonda slingor senare, men ... det får allt bli när solen är uppe.
Imorgon blir det Varberg.

Godnattsu.

Bloggen har verkligen fått stå som gammal mjölk och surna ett bra tag nu. Om hälften av allt jag skriver i osorterade anteckningsblock fick skrivas ner via tangenterna hade bloggen varit härligt uppdaterad med helt okej texter.
Ska iallafall någongång i denna veckan skriva en ansökan till tidningen Tracks som söker krönikör , och jag vet att jag kan om jag bara får chansen att försöka.
Nu är Fristads 9:or på bal. Jag slår vad om att Marielle är sjukt vacker . Det lyckas hon på något sätt alltid vara.

Jag har gråtit hela morgonen. Det är inte något likt mig någonstans. Men det kändes som om det behövdes.
Men bara för att jag låg och töntade mig under mitt täcke så missade jag allas avslutningar (!) Och ursäkta mitt ordval, men...fan.
Nu ska jag och skopa glass i sex timmar och hoppas på att folk tagit massa kort från sina avslutningar.
Sen så tänker jag kolla mig en gång till. För ibland visar de ju faktiskt fel. Hoppas jag iallafall.

73 dagar kvar till semestern. Puh

Vem kunde tro att en pms-dag då det känns som om man är orsak till allt problem i världen och man helst vill bara vill ligga och deppa i sängen skulle komma till att bli, tack vare mig själv, dagen då den skavanade önskan slog in, att få tillbaka lite familj.

Fredag: Mina fingrar rusar över tangentbordet i ett försök till ett social-maraton och jag lyfter bara blicken i några microdelssekunder när mamma slänger ur sig ett hej då ifrån hallen.
"Vart ska du?!" ropar jag, fortfarande blicken fast på skärmen.

Egentligen bryr jag mig inte alls om vart hon ska, utan bara om HUR LÄNGE hon ska vara borta. Och vi har lärt oss varandra såpass bra så hon svarar kort; "Jag är borta hela helgen, det finns bröd i frysen, hej då!"
Härligt! Ännu en hel helg själv hemma. Jag ler nöjt.

Sen slår det mig att det är morsdag på söndag och jag ger ifrån mig en lättad suck. Slipper jag iallafall känna skuld för att jag inte köpt någon present.

(Klumpen i magen ignorerar jag.)

Lördag/Söndag/ PMS-dag: Det blir filmkväll med gött folk. Jag, värdinna för kvällen, plockar, diskar, lagar mat och städar minst hälften av kvällen. Mitt humör börjar sjunka och magens värk ökar allt mer. Känner mig som en äcklig hund med rabies som inte kan kontrollera sig; "Pms...pms...VOFF...Pms...pms...grrr"

Men, det blir söndag och alla åker hem. De ska fira sina mammor.

Själv sitter jag på en stol i köket och bara stirrar ut i ingenting, funderar över om jag räknas som någon man firar på morsdag fastän barnet aldrig kom ut?! Tanken skrämmer mig och jag går husesyn. Gräsmattan har blivit förskräckligt hög, konstaterar jag och släpar fram gräsklipparen i garaget. Sen märker jag de smutsiga trädgårdsmöblerna.

De fula rabatterna.

Dammråttorna i hörnerna i vardagsrummet.

Innan jag märkt ordet av det så har jag städat hela huset. Efteråt känner jag mig riktigt nöjd med mig själv.
Jag stannar upp. Inser att jag gjorde det för att mamma skulle bli glad. Som en morsdags-present? Kanske bryr jag mig trots allt.

Det tryckte på en knapp. Jag sprang ut barfota och plockade en stor blomsterbukett, knöt en rosett runt och ställde blommorna i en vas på fönserbrädan i mammas rum, satte Post-it-lappar med söta hälsningar på ställen hon brukar vara på i huset.

Sen åkte jag.

Bort därifrån. Jag var chockad över vad jag gjort. Jag som sa till mig själv att jag avskydde henne och klarade mig fint själv?!

Senare på kvällen får jag ett sms från en jätteglad mamma. Hon kallar mig raraste unge och andra snälla saker som var evigheter sedan jag hörde. Jag åker hemåt.

I dörren möts jag av mamma som kramar om mig med ett stort leende på läpparna. Jag kramar tafatt om henne tillbaka. Sakta så slappnar jag av och lite prövande kramar jag om henne lite hårdare. Hon kramar om tillbaka.

Sen kollar hon mig i ögonen med en blick som varit försvunnen väldigt länge, ler, klappar mig på kinden och går in på sitt rum.

Jag känner mig så dum där jag står, som en idiot bara står jag där helt tyst med armarna hängandet längst sidan. I min klänning och i de vita ballerina skorna känner jag mig inte som en sextonårig tjej som klarar sig själv. Nej, jag känner mig mer som en femårig liten flicka med flätor som skrapat upp knät och inte vill något hellre än att sitta i mammas knä och bli ompysslad.

Och det är inte klädernas fel. Det är bara sanningen som bubblar upp.
Jag saknar den där lilla flickan, även om jag inte vill erkänna det. Saknar att ha en familj.

Jag slet så mycket i navelsträngen så att den gick av, plötsligt cyklade jag utan stödhjul i en brant backe. KRASH! Jag ramlade. Och slog i mitt knä.

Det behövdes tydlien för att jag skulle fatta att jag fortfarande behöver en mamma som håller lite löst i pakethållaren på asfalten och efter lite snubbel, blåser på såret och sätter på ett bamse-plåster.

Men tänk att det bara skulle behövas en morsdag.

Det finns riktigt inte något att skriva om just nu. Kärlek, kanske.
Det är lätt att skriva om det, för det är något som hela tiden finns i tankarna. Men jag vill inte att det ska vara lätt, och inte heller att min blogg bara ska bestå av förälskade bokstäver och smöriga klyshor.
Sen så kan jag inte skriva om politik, natur, mode och andra egentligen väldigt viktiga saker inom journalistiken. Det är inte jag. Jag är fast i krönikornas värld bland massa känslor.
Ren fakta lockar mig helt enkelt inte, men en känslosam krönika som får en, likt en väldigt bra film, att känna sig som om man är där mitt i händelsens centrum... det är som en drog. Jag älskar det.
Jag ska...måste...vill, komma igång med skrivandet igen.
Och tack till folk som fortfarande håller utkik efter uppdateringarna.

Jag tände lampan i hallen, ställde mig på knä framför garderoben och började febrilt rota i hyllorna. Inte en chans att jag tänkte använda den denna sommaren, jag skulle se ut som min mormor i tangastring.
Efter en stunds rotande och stökande fick jag tag i det svarta tygstycket föreställande bikini.
Sommar - bad, bad-bikini ...det var ju liksom så. Fast i mina öron lät det; Sommar -bad, bad-ångest. Kanske skulle det gå och bada om jag hade shorts och en stor, bylsig t-shirt över alltihop?!
Jag hatade mig själv för att jag skämdes så över min kropp, folk fick ju liksom gilla mig för den jag var och inte skulle kroppen bli ett dugg snyggare av att jag gick och klagade. Gilla läget, det var det jag behövde göra.
Men min positiva inställning bröts ihop när jag såg det lilla svarta på min kropp i spegeln.
Fy farao! Jag skulle gå i skooter-overall hela sommaren om jag så skulle dö av värmeslag. Jag tänkte inte visa mig såhär.
Jag gick ut och lade mig i gräset, kollade upp mot himlen. Bofinken kvittrade klyshigt somrigt i träden och jag slöt mina ögon... funderade på om alla andra 16-åriga tjejer också oroade sig för bad- och bikini säsongen. Det var ju rätt fånigt alltihop.
Jag hade ju Jonatan, och han gillade mig för den jag var. Och mina kompisar, de gillade mig förhoppningsvis också för den jag var.

Nästa morgon vaknade jag upp i Jonatans famn, smög upp och plockade fram den svarta bikinin ur väskan. Jag skulle ge den ett försök till. Knöt den runt halsen och drog på mig ett par badshorts, sen kollade jag mig i spegeln.
Hm, idag såg det inte lika tokigt ut.
Jag gick in tillbaka till Jonatan, låtsades som inget.
Med trötta ögon kollade han på mig upp och ner. Mitt hjärta dunkade, tänk om han skulle bli äcklad och tycka att jag var det vidrigaste han sett?!
Men ett stort, dock sömnigt, leende bredde ut sig över hans ansikte och munnen mumlade att jag borde gå sådär hela dagen. Sen tog han ut sina armar mot mig och höll mig i sin famn.
Då blev jag lugn. Och jag kände riktigt hur självkänslan höjdes flera decimeter. Tyckte han jag var fin, kände jag mig fin. Och då spelade det ingen som helst roll vad alla andra i hela världen tyckte.

Bästa Jonatan. Inte visste jag att du skulle rädda min sommar också. Bästa, bästa du.

Sooool,sooool,sooool,sol,sol,sol,sol,sol

Idag finns det en massa grejer att vara glad över..
1. Det är underbart väder ute, t.om vi Boråsare kan lägga undan våra paraplyn verkar det som.
2. Kulturvecka på Bäckäng som jag tänker smussla mig in på, jag är ju faktiskt en fd.bäckängit.
3. Vinterjackan och vantarna kan läggas in långt in i garderoberna.
4. Har fotbollsträning idag och jag skulle tro att töserna kommer vara mycket glada (som vanligt då) efter vinsten mot Fristad igår.
5. Efter en stunds fundering... det blir shorts idag.
6. Jag har inte ramlat från Skateboarden en enda gång än idag. Det betyder att jag har höjt mig från att vara världens sämsta skateboard-tjej till ... en balanserad nolla. Känns mycket bra!
7. Det blir en glass idag, det bara måste bli en glass idag. Eller en mer... mmm...mer lät gott.
8. Jag känner på mig att denna sommaren kommer bli helt fantastisk. Varberg med mysfolket, sommarjobba, glass, sol, bad... och allt annat som hör sommaren till.
9. Jag är inte ensam, jag har helt underbara vänner som jag tycker om och som tycker om mig tillbaka. Måste bara ta vara på dem lite bättre , för mister jag dem så kommer jag ångra mig för resten av mitt liv.
10. Nämnde jag att jag har sjukt underbara vänner?
11. Kameran är laddad och dagen är kreativ.


Men allting har en baksida, och även denna toppendagen har sina små baksidor.
1. Jag har verkligen dåligt med glada och somriga kläder, kommer känna mig som en grå liten mus tills jag får bättre ekonomi.
2. På tal om ekonomi ja... jag är luspank.
3. Greta har dött. (Och vet man inte att det är moppen känner man mig på tok för dåligt.)
4. Jag är tidsoptimist och mitt tåg går snart och jag sitter här i pyamas och rufsigt hår.
5. Jag sov inte brevid Jonatan inatt, vilket var första natten på 4-5 dagar. Första natten själv är alltid värst.
6. Mitt tåg går nu ännu mera snart så detta får vara sista punkten.

Dessa baksidor har inte en chans emot allt posetivt idag. Nu får jag rusa. Tjolahopp

Nu sitter jag på Svaneholmskolan där jag ska spendera några veckor med att vara personlig assistent. Hade någon föreslagit denna idén för några dagar sedan hade jag bara skrattat åt förslaget. Jag och min mamma...jobba tillsammans?! Det kan ju inte gå annat än åt helvete.
Men igår, trött som jag var efter matchen och på bra humör så frågade mamma mig om jag ville prova på några veckor, och till min egen förvåning svarade jag ja.
Det blev bråk redan i Fristad men väl här känns det faktiskt riktigt bra. Barnen är så bråkiga så vi har liksom inte tid med att bråka med varandra.
Nu ska jag nog vara en käck flicka och följa med ut på halv tio rasten och spela fotboll.
Senare ska jag träna med Byttorp, matchen igår förlorade vi men det finns alltid någonting nyttigt med att förlora ibland.

Tack älskade!

Att jag blev tillsammans med Jonatan är något jag är oerhört glad för.

Att ha pojkvän är något jag också oftast är oerhört glad för.

Men ibland blir man lite extra glad...

När jag för fem minuter sedan kopplade in min externa hårddisk, som legat hemma hos Jonatan någon vecka märkte jag att det fanns en helt ny mapp där.

"Gilmore girls Season 2"

Och de som känner mig väl och spenderat mycket tid av att lyssna på mitt tjöt de senaste månaderna vet att jag älskar denna allmänt oälskade, konstiga och rätt utsagt skittråkiga serie (Om man inte går in för att se den så som jag har gjort, det tar tid att älska den).

Jag har sett säsong 1 om och om igen i väntan på att jag skulle hitta säsong 2 någonstans på någon vänlig liten torrent. Det bara krånglade och jag vet att Jonatan fick lyssna på mitt tjat om hur jag absolut inte kunde tanka säsong tre innan jag sett säsong två och hur orättvist det var att kanal fem redan var på säsong sju vilket tvingar mig från att hålla mig borta från tv:n klockan 15:15 och minst 44 minuter framåt.

Men där låg den nu...mappen med de 22 underbara avsnitten fyllda av Lorelai och Rory Gilmore.
Detta hade räckt gott och väl för att få mig att älska min pojkvän lite lite extra denna kväll, men det var inte allt han hade åt mig. När jag klickade upp mappen fick jag se att hälften av avsnitten (Plötsligt kände jag mig hemsk när jag insisterat på att jag behövde ha hem hårddisken fastän han var så hemlighetsfull, han fick aldrig göra klart det pga mig.) hade en logo i form av en bild till mig med olika söta texter på.

Jag blev så glad,rörd och full i skratt på samma gång. För stavningen var en katastrof, och bokstäverna var spretiga och sneda...men kanske var det lite just därför det var bland det finaste jag någonsin fått. Att han ansträngde sig för min skull , för att göra mig glad. Som alltid.

Om jag inte hade älskat denna pojk hade jag nog varit spritt språngande galen.

Underbara, underbara Jonatan.

Jag gillar inte rotmos. Det är som en illasmakande barnmats-blandning där man inte kan få välja om man vill äta potatisen eller mörötterna först. Sen är det svårt att bestämma sig för vilket som smakar bäst/äckligast. Kaos-mat är vad det är.
Iallafall... jag är nästan säker på att om man skärde av huvudtoppen från mitt huvud och kollade ner där så skulle det ligga rotmos i hela bollen. För jag vet inte hur jag vill ha det med något längre, lättast hade varit att bara få lägga mig ner och låta någon annan ta alla beslut åt mig. Fast med min förkärlek till mina bröst kan det hända att jag tar alla bh-val själv, de vill ha det bästa.)
Jag ber därför mitt rotmos att flytta sig från menyn och ge plats åt hederlig svensk potatis med lax och saffransås (Vilket jag åt idag och det visade sig mot alla ods vara väldigt gott)

Sitter på Hemgården och har en rätt så lugn dag.
Om en timme ska vi hämta mormor och åka och kolla på en lägenhet brevid Thai Silk, hon vill bo centralt. Jag vet en som kommer sova över där ofta (öhm).
Fast det kommer ändå bli lite tomt att inte åka till det stora huset uppe mot Brämhult, man är så van vid att det finns sånt utrymme. Alla tre barnbarn har varsitt rum och ville vi skulle vi kunna gå på toaletten samtidigt (I olika badrum). Nu ska hon antagligen flytta till en central 2:a.
Jag antar att det är till det bästa.

Galet.

Madde, jag och Jonatan skämde ut oss idag genom en härlig improvisation. Med mammas bh fylld med sockar , en hiskelik klänning, nästrumpor med en rumpförstoring i form av en halsduk, papiljotter , ett smink-rynkigt ansikte i ett lyckat försök att se väldigt gammal ut så hette jag Agatha och bärde runt på min döde man Lik-Leif. Lik-Leif var då Jonatan med ett vitt ansikte gjort av hudkräm och mjöl, rött nagellack i mungipan, hög hatt och tvångströja. Ta er en titt.

Förövrigt hatar jag att så få läsare kommenterar.
Sen hatar jag att jag känner mig beroende av folks tycke om vad jag skriver, men skriv skriv skriv. Bara ett hej om något annat kreativt ska vara så förbannat svårt att komma på.

Puss och puss

Och så kommer nya audition-program upp. Jag brukar avsky dem. Idol, Let's dance. Eller det är efter första året. Första året av Idol följde jag maniskt , första året av Let's dance kunde jag kolla på en fredag kväll. Men nu hinner jag inte höra mer än vinjettmusiken innan jag får öron-eksem.
Men nu var det första-års-dags , So you think you can dance hade premiär på kanal 5 idag. Tack vare Johan så satte jag mig framför tv:n för att ge det en chans. Och det första jag hör är den danske mannen i juryn och mitt hjärta slog revolt.
Ja, inte för att han var det minsta attraktiv, nej men för den härliga danskan.
Jag har inte en gnutta förståelse för varför många svenskar inte gillar danska. Det är helt underbart, ett riktigt härligt och slött språk. Jag älskar omedvetet att mumla och det är egentligen det deras språk bygger på. Jag slår vad om att min tunga har danskt påbrå.
Nu ska jag sitta uppe en stund till för att få läsa Rix´s blogginlägg som jag längtat efter hela dagen.

Kvällen avslutas med käcka danska citatet av Platon: Ved kærlighedens berøring bliver enhver poet - Av kärlekens beröring blir var och en poet

" Do-dunk, do-dunk, do-dunk"

Det skakande från tåget som jag alltid annars brukar se som lugnande blev nu istället ett oroligt vaggande. Ilningar från vinden mot den gamla tågvagnen blir ljud som stressade röster och jag vrider otåligt på mig. Jag måste av...jag måste av!

Luft. Luften här känns så oskyldig och fri. Det brukar rensa tankarna, låta mig...bara vara.

Men det gick inte idag. Gick inte att att bara vara, lugn och neutral.

Måste springa.

Måste springa fort!

" Emilie du måste välja! Du vet att du måste!"

Pulsen ökar. Mina snabba andetag avtar till rök och förvandlas till stressiga vita moln framför mina ögon.

Spåren i den djupa snön gör det svårt att springa och jag faller till marken. Snön näst intill river mina kinder när jag lyfter mig upp ifrån den drivande snön och börjar springa igen.

"Ett beslut måste fattas. Emilie! Lyssnar du på mig? Bara en. En kärlek, en person!"

Min fullpackade väska slår emot min höft...måste springa.

Men en gång ramlar jag ner på marken.

"Vad vill du att jag ska göra?! Jag vet inte." Paniken får mig att vilja slå i snön, ta ut allt kaos på den vita tjocka massan. Men jag avstår.

Lägger mig istället på rygg helt utsträckt och kollar upp mot himlen.

"Men jag ska bestämma mig. Jag klarar det här." Säger jag lugnt. Borstar av mig och går lugnt hem.

Aldrig har väl luften känts så ren som nu.

"In på ditt rum unge och kom inte ut förrän du blivit snäll igen"
Låt oss översätta denna klassiska barnuppfostran-kommentaren till ett mer för dagens intryck passande:
"Kom in här på rättspsyk. , isoleras från omvärlden, tappa dina mänskliga rättigheter och stanna här tills du blivit en zombie och du SKA må bra här."

Jag visste inte att det fanns ställen i Sverige likt stället jag besökt idag. Jag vet inte vad jag ska säga...Vad jag får säga.
Att det är mycket hysch-hysch och sch-sch i samhället har väl inte någon gått miste om. Men att såna här ställen inte granskas... jag...vet inte vad jag ska säga. Ni ska få följa med på en resa för er själva nu. Tänk er in i detta jag skriver så gott det går.
Du är över 18, har en bakgrund som narkoman och kriminell. Du åtalas för ett brott.
Du är hög när du sitter på häktet och det görs en sinnesundersökning under tiden.
Du har tydligen en sinnesstörning får du veta av några slipsnissar som sitter och kollar på dig... Ändå är du i psykos. Drogerna talar. Men sinnes-störning är det. Inget behandlingshem för dig inte, in på psyket med dig!
Du hamnar på rättpsykiatrisk klinik. Sveriges tyngsta. Säkerthetsklass nummer 1. Samma som t.ex kumla.
Du sätts i isolerings-cell. Träffar inga människor. Tre månader...Tomt rum. Hur får du tiden att gå? All ilska, rädsla, panik kommer fram och du skriker och slår mot en vägg... Nu bältas du. Vi börjar med 12 timmar. Armarna ligger obekvämt fastspända diagonalt neråt och du kan inte röra dig alls. Timmarna går.
"Attans vad kissenödig jag är. VAKT?!"
Du ska ju inte behöva kissa på golvet, nej nej, vi knäpper upp EN knapp och så får du ett bäcken under dig. Men pissa nu då knarkar-unge! Det är väl ingen konst att kissa liggandes eller?! Är du färdig snart så att jag får torka åt dig? "
Iallafall, du bestämmer för att "sammarbeta", att lugna ner dig. Tolv timmar senare får du komma till "ditt rum" där det finns en fastborrad säng och ett bord. Inte mycket för världen, men du kan iallafall röra dig fritt. Tröttheten och tårarna kommer fram och du lägger dig på sängen. Fryser. Aldrig har du känt dig så ensam som nu. Det finns ingen filt, inget att svepa in dig i... blir att sova med kläderna på inatt.
Burrar in huvudet i kudden för att låta tårarna få rinna ner i tyget, kudden är inte alls mjuk och len för ni får inte ha örngott. Du märker att sängen inte heller har några lakan.

Kan du förstå hur det måste kännas? Jag kan inte. Inte mer än att jag i fortsättningen kommer vara så mycket tacksammare för vad jag har. Fattar inte ens hur jag har mage att klaga på vissa grejer ens.

Jag sitter i bilen när vi närmar oss byggnaden. En stor blekt gul-målad mur tornar upp sig framför mig. Taggtråd och elstängsel får mig att rysa till. Där inne fanns hon. Min syster. Vi kommer åka härifrån utan henne. Ännu en gång.
Vi tvingas ta undan alla grejer. Inga presenter, mobiler, jackor, väskor får vi ta med in. Bara oss själva, ID-kort och kanske även lite pengar. Vi får gå igenom metalldektorer och andra kontroller.
Efter mycket om och men så leder en i personalen upp oss på ett besöks rum. Det är ingen utomstående som får komma in på avdelningen.
Mina händer skakar och jag sätter dem under låren.
Det är nu jag ser henne. Hon har ett spänt, osäkert leende på läpparna när hon kliver innanför dörren och hon kramar om oss alla tre. Länge.
Jag vill inte släppa henne. Min syster. Jag vill bara ha henne i min famn och krama henne i all evighet.

Farmor brister ut i tårar med en gång. Det var sex år sedan hon såg sitt ena barnbarn.
Syrran är däremot helt klar i skallen. Hon har inte fått några medeciner idag. Hon har inget fel i huvudet. Inte mer än det själva stället skapar.
Hon berättar upprört men lugnt om hur hon har det. Hur stället fungerar.
Nu darrar hela jag. Reser mig upp för att kolla genom fönstret. Utanför är en liten gård. (Se bilden) Jag ser en träd-topp. Där nere kan man nog inte se något mer än himlen...om ens det, för över är det galler.

- Jag får komma ut dit tre gånger om dagen, säger hon med ett nollställt uttryck i ansiktet.
- Du har inget gräs här ute, säger jag tyst och klumpigt. Jag är i chock. Hur orkar man? Jag får klastrofobi av bara tanken. Att bara se murar och taggtrådar. Höra ett avlägset, lyckligt fågelkvitter från andra sidan och veta att det kommer dröja år och åter igen år förrän man får se fåglarna.
- Får du träffa några andra ifrån avdelningen förutom personal då?, frågar pappa.
- Nej, inga. Men jag får göra tre samtal om dagen på 20 minuter, och det är en ju en förmån jag har.
Jag ser mig själv sitta vid datorn och prata med alla mina vänner. Jag har en telefon brevid mig och tar mig inte tid att ringa till dem. Jag tar allt för givet.
Tiden går, jag lyssnar och memorerar varenda rörelse och varenda ord från henne. Själv säger jag inte mycket. Jag kan inte förstå. Jag är arg. Ledsen. Ingen människa kan må bra här. Jag skulle bli tokig efter en vecka.
Inte få gå på toa själv.

Ingen mobil.

Ingen penna att skriva av alla sina tankar med.

Ingen sysselsättning eller sport. Bara gå där i korridorerna.
Inte få några typiska tonårs pms-ryck utan att bli bältad.
Kanske inte längre ens få skicka brev till sina nära och kära.

Jag kan inte riktigt uttrycka orättvisan där inne. Jag vill ändra hela deras system. De hjärntvättar. Ingen blir friskare där. Jag skulle bli tokig där inne. Vilket frisk människa som helst skulle få en knäpp.
Men förhoppningsvis har jag berättat något vettigt nu ikväll bland det osammanhängande. Kanske visste du inte heller om dessa ställen riktigt?

Min syster är missbrukare. Det vet ni nu. Ja, hon behöver hjälp. Hon behöver något att byta ut missbruket emot. Men mot något vettigt...inte mot bältes-britsar , ensamhet och mobbning.
Så många där inne ska få hjälp mot själv-destruktivt beteende. Fysiskt. Istället blir dom tvingade att döda sin själ. Bli en perfekt människa genom att spännas fast.
Trygghet. Uppmuntring. Vart tappade dom det?
Och familjerna kan inte göra någonting annat än att se på.

Sjukt.

Jag hade makt om hans hjärta i de där sekunderna. Det stod mellan att krossa och att inte krossa. Men hans rädda ögon knockade mina, flög genom nervsystemet och gjorde en fin liten repa i mitt hjärta. Det skar något så förfärligt och inte mindre när den första tunna, genomskinliga droppen letade sig upp i dagsljuset och rann nerför kinden. Hans axlar började skaka, ögonen brast ut i hundratals tårar och det kändes som att jag gjorde sönder honom, att det var jag som plockade ut organ för organ ur hans kropp och bara kollade på. Kanske var det precis så det kändes för honom.

"Snälla berätta."

Orden fick mig att vakna. Vad sjutton höll jag på med?! Är jag en sådan sadist så att jag vill orsaka så mycket smärta, även i mig själv?! Bara för att jag blir rädd. Rädd för att han är innanför muren. Jag var rädd för precis det jag utsatte honom för. Egoistiska jävel är vad jag är.

Jag försökte laga det igen.

Jag höll han i min famn. Den pojken jag älskar mest av allt.

Bästa människan jag någonsin mött, den bästa människan jag tryckt mina läppar emot, den bästa människan jag gett mitt hjärta till.

Det finns tvivel. Men inga nog så att jag skulle kunna vakna på morgonen med vetskapen om att jag frivilligt dödat kärleken Jonatan och Emilie.

Första fallet, och vi klarade det.

Jag hatar att tappa bort grejer. Hjärnan jobbar på högvarv då man försöker dra tiden i huvudet tillbaka för att komma ihåg när man hade det förlorade objekten sist. Och inte nog med det, en enorm mängd av frustation och irritation kommer in i huvudet, och de är vilda. Hjärnan bara suckar och ger upp sitt sökande efter det förflutna.
Det är nu det slår över till de militäriska djurkrafterna. " Ett, två, rensa allt, ett två, ett två, vänd upp och ner på allt , ett två, ett två....och höger om" Ordet tålamod är inte längre en aktiv del i det hela. Jag bara plöjer runt allt, det är bara naivt att man skulle hitta något så.
Det är i såna här lägen jag tar min sista utväg. Navelsträngen.
" MAAAAMMMAAA! Har du sett mitt busskort?"
Fast har hon inte sett det så är helvetet löst, jag är fast i huset tills jag hittat det, om jag så ska dra bort listerna. Under tiden sitter hon som en liten chef och gör något annat, som om hon visste precis vart det låg men ville lära mig en liten läxa. För sen slår hon några telefonsamtal och vips, det förlorade objektet återfinns på stadsbiblioteket, city, eller något annat ställe där någon ovanligt hygglig person lämnat in det.
Men denna gången hamnade objektet (Mitt fina skolkort) i någon snik jävels hand.
Jag borde få ett busskort som ett litet chip i handen istället. För några kroppsdelar har jag åtminstonde inte tappa bort ännu.

Då var jag här igen. Jag låter bloggen stå och bara mögla.
Detta är en påminnelse för att jag ska skriva ikväll.
Än så länge har inget intressantare än att mitt favoritbröd tog slut denna morgon och att jag försov mig för mitt besök med Lowe på Fristadskolan hänt idag. Men det var bara sorgligt.
Sen är stripaerobic tränings-videon på 84%. Snart klar alltså. Då ska jag och Malin öva byxorna av oss.
Det lät också rätt sorgligt. Nä nu är klockan 12:12 det är ett tecken på att det är hög tid att avsluta ett blogginlägg. Bye.

Tack älskling för att du, din dator och eran bredbandsuppkoppling tankar Säsong 2 åt mig så snällt bara för att min mor inte ser vikten av olaglig nedladdning och skaffar ett snabbare bredband. Du räddar mig för att inte torka ut av gilmore girls-brist. SMACK

cry baby

Varför finns frågorna överallt?
"Har du barn?" , "Hur mår ditt barn?" , "Hur gammalt är ditt barn?"
Och sen när fanns det så äckligt mycket barnvagnar med skära små knystan i?

Jag vill bara hålla det som har hänt för mig själv men ändå beter jag mig som att hela världen borde veta det och i respekt hålla sina barn långt borta från mig. Vill att dom ska förstå att det gör ont att se.

Broken. Just for now, right.

Mamma, jag önskar att jag kunde berätta för dig. Men det går inte. Vi har hamnat vid helvetesgapet och jag vet att jag redan står på egna ben under samma tak som du. Jag har valt det själv.
Bara önskar att jag kunde få krypa upp i din famn och gråta tills tårarna tog slut. Men det är inte vi. Vi är inte så. Vi är; Gå! Gå! och vi är Tyst! Tyst! Vi är orden som tar dig bort från någon du älskar och vi är närvaro utan den synliga kärleken. Förutom det är vi tysnaden.

Fysiskt sett är det som har hänt snart över. Psykiskt? Jag vet inte om någon vet vad den ska säga, kanske är det bara jag som ser allvarligt på det här. Men jag vet faktiskt inte heller vad jag vill att folk ska säga. Bara någonting.
En tjej och en pojke som har haft otur...Vi är två som delar på det; Chocken ...och rädslan. Och jag vet inte om jag når dig och vad du känner, men jag ska ta emot ifall det bubblar över och jag kan rota upp det ifall du är rädd för att göra det själv. För i den famn jag får ligga och blunda (Jag vet att du vill att jag ska gråta, men min lycka med dig säger åt mig att vänta.) gör mig varm.
Jag är för tillfället som ett litet rådjur som livrädd och på tunna ben springer runt i en labyrint.
I kanterna och i hörnen, jag vet aldrig vilket, kommer det ord som sticker mig och får mig att hoppa åt sidan och springa fortare...pulsen ökar...men jag vet att dom inte vet, och jag vet att det är vanliga ord. Fast för mig låter dem som ord som för med sig en sorg och en rädsla. Kan inte stanna. Inte nu. Inte än. Det gör för ont.

Jag vill inte ha ett enda mer deppigt inlägg någonsin. Och låt mig i ren frustration få svära....Fy fan.

Idag känner jag mig inte jättepepp till att jobba...igår var jag ute på en bussjakt, 150:an från Fristad på moppen med Marielle bakom var ett bra försök som dock misslyckades. Så jag körde henne till Sjöbo. Det hade inte behövt vara något konstigt med det, men problemet var att jag bara hade en tunn vårjacka och vantar på mig. Och i -1 så frös jag så att jag nästan grät på vägen hem.
Imorse behövde jag inte ens stiga upp utan att jag kände att jag blossade i feber. Efter det konstanterandet tog jag mig en timmes sovmorgon (Det är det enda som är skönt med mina arbetstider, att vid vissa intervjuer bestämmer vi ingen tid så kan jag ploppa in när jag vill.) och en alvedon. Det kan ju vara en bra övning att intervjua i olika temperaturer.

Sen måste jag bara påpeka att jag är mer pepp än någonsin för att få igång bandet sen jag hittade en låt jag bara älskar totalt. Nu vill sig inte Youtube, men tanka gärna; Out song - Taylor Swift

Sikta mot stjärnorna

Jag trodde jag skulle få mer tid för bloggen nu när jag jobbar.
Det kanske stämmer, men nu i början är det rent ut sagt omöjligt. Allt ett rent virrvarr av anteckningar och organisering. Förberedning, organisering, förberedning, organisering.
Sen så ska jag sluta att klaga på mamma över att hon jämt snackar om sitt jobb. Jag är precis likadan för tillfället. Känns som om jag inte pratar om något annat än jobbet...vilket kort och gott gör mig till en stor egoist. Och vem vill vara det? Så nu får det här exalterade snacket lägga sig. Ingen (mig själv inräknad) kommer att orka med mig.

Det finns så mycket underbara människor har jag kommit på. Runt omkring en. Som man tragiskt nog kanske ofta tar förgivet. Tar förgivet att man aldrig står ensam, att man har någon som håller ens hand igenom livet. Hade jag kunnat hade jag förbjudit mig själv på att någonsin göra misstaget.
Det lät så enkelt...och så bra det hade varit.
Jag är sämst i världen på att höra av mig till kompisar. Jag har hela tiden någonting i görningen och tar därmed mig aldrig tid till att sitta ner och prata i telefon en stund och höra hur de mår. Jag sätter mig istället på msn för att kunna prata med så många underbara som möjligt samtidigt. Det måste ju vara den perfekta lösningen?
Ordet perfekt är fridlyst och finns endast i betraktarens öga, ibland känns det som att hur man än gör blir det fel. Alltid någons åsikt som hamnar i kläm.
Och det går inte riktigt att klura ut en lösning på det där. Jo, att klippa en massa kontakter, ha kvar dom närmsta och ha lång tid för var och en är en lösning. Men sen när blev det lätt att klippa band? Fina sådana till råga på allt.
Jag får helt enkelt försöka förklara min situation för folk, förklara att min kärlek inte ligger i ett telefonsamtal. Att min omtanke inte kan ges genom två kablar emellan. Men att jag respekterar människans längtan efter omtanke av någon man håller kär. Hur hade jag känt det ifall alla vänner slutade höra av sig till mig? Det vore ju inte mer än rätt, för jag hör ju inte av mig? Eller?
Jag kan inte riktigt förklara. Bara be om ursäkt. Förklara att jag älskar mina vänner. Att jag älskar livet, älskar dess hemska och pinande motgångar som på vägen tillbaka till glädjen får en att se något med nya ögon. Jag älskar livets lyckliga stunder, då världens alla ondskor och ilskor är som bortblåsta. De stunder barnet i mig får komma fram och härja fritt. Men inte utan mina vänner. Och mina vänner måste ha fått gåvan tålamod som orkar med mig. Jag är dem evigt tacksamma.

Tala om för dina vänner hur mycket du älskar dom. Idag.

Time for a goodbye

Sahara öknar och inlandsisar. Det är för tillfället omöjligt att sitta med öronen spända, näsan framåt och intensivt hänga med på vad Jan dillar om. Det är den sista geografi-lektionen. Iallafall med SP07J. Det helt enkelt går inte att koncentrera sig. Helst skulle jag bara vilja krama hej då hela dagen...Förklara hur mycket jag kommer sakna dem.
Till min räddning har dom skapat en klass-blogg som jag verkligen hoppas de kommer hålla uppdaterad. Så jag kommer ha en susning om vad de gör och vad som sägs.

Jag är inte känd för att vara tystlåten, snarare för att vara en glad och slarvig liten tjöt-maja. Så att jag tänker berätta att jag fått jobb/praktik på en tidning vet de allra flesta av mina läsare redan om. De flesta vet också om hur glad jag är över att ha fått en sådan här stor chans. Chans...chans. I mitt huvud låter det mer; chansning...risk. Jag har tagit steget för att göra detta nu, det finns ingen återvändo längre. Tusen frågor. Vad händer ifall tidningen ångrar sig plötsligt? Vad händer om jag inte kommer in på LBS? Ska jag inte gå i skola då? Ska jag gå tullen ett år och få vänta på att söka om? Ska jag fortsätta att jobba utan en treårig gymnasieutbildning? Kommer jag att sluta som pappa?`
Jag är rädd. Nyfiken...men rädd. I såna här lägen ifrågasätter man verkligen sin egen talang och gåva. Jag har ingen aning om ifall jag kan skriva. Kanske kan jag. Kanske inte.
Utvecklas behöver alla göra. Och det tänker jag göra.

"Confidence Cohen, confidence." // Anna - Oc

Det finns alldeles för mycket att skriva om. För mycket som händer just nu. Jag skriver när saker och ting lugnat ner sig. Kanske redan ikväll.

100, hundra, hundred, njëqind, sto, sata, ciento !!

Okej, detta är inlägg nr 100 och det är jubileum här. Osynligt partajande mellan mig och tangentbordet såklart. A till Ö är bjudna.
Men sorgligt nog så verkar inte min tankeverksamhet och mitt hjärta fatta att det är årets röj på gång. Det är rätt ut sagt väldigt tomt och tråkigt där inne. Bara vardagstankar och nej, nej, NEJ! Jag ville ju att inlägg nummer hundra skulle vara glamoröst och klämkäckt. En riktig tankeställare att lägga på minnet.
Låt mig rota där inne i spagettipåsen och se vad det finns för tankar som skulle kunna vara aktuella och intressanta. Hmm...Haft en trevlig kväll med Otto. Nja lite för lite och säga om det, den var trevlig,inga konstigheter med det. Hum, hum.... En matchmaking! Nja, finns inte så mycket att säga om den heller, mer än att det är två goa människor vill jag koppla ihop. Humdidumdum....En stor trave läxor som jag inte kommit halvvägs än med och som ropar; Come on baby. Try me.?! Där, mina vänner...Där går min gräns. Mitt hundrade inlägg kommer INTE handla om skolan och dess otyg.
Äh. Dagens ämne blir vardag. Mitt blogginlägg blev till en enda röra. Men det är ju just det det är. Vad livet består av.
Vardaglig röra till 1.pers.:

• 4 dl kärlekskrydda i tillvaron,


• 1tesked nys-och-snuv-ört,


• 3teskedar med chiligt-peppar,


• 6 paket med lyckokakor


• Till sist ett dussin ärthjärnor.

Vispa med elvisp så allt blir ett kaos. Stoppa in i ugnen så att den bränns. Och jag skulle vilja säga; Don't try this at home. Men antagligen har du redan provat den flera gånger om redan. Det är som där grejen som alltid finns hemma i kylskåpet. Som t.ex dryga tacosåser som står där år ut och år in i kylskåpet. Sen när man väl slängt den köper man en ny.

Happy hundred. Godnatt.

Visste du att låga klackstövlar på mina fötter trampandes mot gruset på den mörka gångvägen kan låta som fågelsång?
Och att när 16 stycken kor i bruna och svarta nyanser står och kollar på mig...så känner jag mig fri. Det är dom som står innanför tråden. Jag hade också stirrat om jag hade stått där.
Fast...det är ju ändå jag som går ensam.
Fågelsången av sten. Jag känner mig inte så fri längre. Känns lite som om vintern låser fast oss i en snökula. (Regnkula skulle passa bättre. Och se där...hokus pokus. En helt ny leksak!)

Ja. Jag är trött. Flummiga tankar står högst på listan och prioriteringen för sömn är oroväckande låg.

Petersson gav mig information om hur man får en besöksräknare. Tack. 30 besökare idag. Eller vad nu!? Nu står det helt plötsligt 9 besökare. 12. Den verkar krångla. Vi sätter upp 15 som ett mellanting. Är 9 det sanna antalet är jag butter i några sekunder. För det är lamt.
Men godnatt på sig. Det är en ny dag nu.

Kärlek. (Spring inte ifrån mitt inlägg nu min vän.) Jag VET att jag är en riktig liten kärleks-tjötare, om hur fin Jonatan är...hur mycket jag älskar honom och bla bla bla. Men jag brukar inte berätta om när sagan tar slut. Om hur det förvånar mig att vi trots all fakta...bara är människor. Att vi inte kan älska gränslöst och förevigt sådär som vi tror att vi kan.
Min saga har inte slutat än. Men runt omkring mig har förhållanden jag trodde var starkt byggda rasat på bara en liten stund, några sekunder och lämnat stora öppna avgrunder och vassa påminnelser. Pang, boom, krash, sorg...smärta. På en liten microdels sekund var ens fina förhållande som man verkligen trodde skulle hålla förevigt...borta. Bara sådär. Och blundar man hör man ordet eka i huvudet: "Aldrig mer, aldrig mer dina läppar mot mina, aldrig mer din hud emot min, aldrig mer."
Och jag vill verkligen förstå folks anledningar till att ge upp i kärlek. Vill försöka förstå mig själv då jag gett upp ett förhållande så lätt, så lätt. I efterhand skrattar jag bara och säger: "Ja, men haha, det var ju inte så seriöst det där ju." Men faktum var ju att det där gulliga förhållandet som längre fram kan se så naivt ut var seriöst då. När slutar man mogna i kärlek? När blir det seriöst? När är det så seriöst så att du kan lova evig kärlek? Jag kommer inte kunna lova min älskare det förrän jag ligger på min dödsbädd med några minuter kvar att leva. Jag kanske vill. Men jag kan inte. För min kärlek är inte lugn. Den är vild. Den är ung. Och den flyger. Plötsligt kanske den flyger iväg...och jag kan inte göra mycket annat än att följa med den.
Fy skäms på mig. Jag får kärleken att låta ostabil. Det är den egentligen inte. Om man kollar ordentligt. Fokuserar du...är den farlig,svår och lättrubbad. Men den är det stabilaste vi har. Ändå har vi har så lätt att hata den.
Det är för att vi värdesätter viss kärlek mer. Vi fokuserar. När en bit av kärleken rasar, rasar vi med den. För vi vill ha alla delar på plats. Det är mänskligt. Det är just det som gör den så stabil.
Nu förstår du mig säkert inte alls. Men rasa min vän, rasa. Jag vill att du ska rasa. Inte för att det ska göra ont i dig. För det gör ont i mig med. Men...det är då du rasar, då du tror att du hatar kärleken som mest...som du älskar den gränslöst. Då du älskar den så mycket att du hatar den. Så mycket att du rasar för den. Det är DÅ du öppnar ögonen och värdesätter den andra kärleken runt omkring dig ÄNNU mer. Du ser folk, folk ser dig. Kärleken växer! Kärleken växer! Ah... Skönt. Kärleken är alltid lika stor.

Du förstår min vän, det handlar bara om hur vi placerar den.
Vi kommer inte ifrån den. Du kommer inte undan. Du blir träffad. Förr eller senare. Och du kommer att falla.
Det gör ont att rasa, men det är någon som kommer blåsa på ditt ömma hjärta. Varför? Jo för att du är en person, precis lagom att älska.

With love/ Mli Pajren


Förresten. När vi ändå pratar ut om kärlek på det här viset måste jag tillägga att jag grävde upp min gamla kamrat inloggning härom veckan. Där finns det alla sorters orginella typer. Folk flörtar hejdlöst med en. Jag brukar störa mig på att folk där inte vill lära känna mig. Jag tar tillbaka det, det blir bara läskigt.

Läskig person från kamrat skriver (lite väl) hurtigt:

- Du var verkligen snygg en klar 10:a
Vad gör du ikväll?
Har du msn eller mobil?
Puss på magen

Jag svarar: Haha, tack. Msn: emiliepyren@hotmail.com. Ha de.

- Jag ska bara slappa ikväll,
ska ut i morgon
har addat dig på msn
Har du kille?
Vad har du för mobilnummer?
Vad är det bästa du vet?
Puss på mun


Säger då det. Låt min mage vara. Och godnatt.

Rush hour

Jag är ständigt på flykt känns det som. Eller flykt, kanske snarare flytt? Nytt? Alla tre förmodligen. Jag och mitt liv saknar helt enkelt stabilitet. Vi flyr från den. Det måste hända något hela tiden. Utan ork... Jag tappar den bara genom att tänka på allt jag måste göra, som jag inte hinner göra, eftersom jag hela tiden letar och samlar på mig nya saker att hålla på med. Det slutar i att jag inte får något gjort alls.
Fast jag mår bra. Jag mår bra av att göra så. Just nu. Sålänge jag flyr så mår jag bra. Det är när jag stannar och fattar vad jag håller på med som jag bara slänger mig på mage med täcket över huvudet och ångrar mig.
Vet inte om jag gått över den gränsen då det är för sent att ändra sig, att ändra det som händer och håller på att hända? Jag har hört att det aldrig är för sent. Men jag ifrågasätter teorin... Ifrågasätter mig själv i det jag håller på med.
"Vart är din spärr Emilie?! Du måste säga ifrån dig själv, sätta gränser." Jag lyssnar men glömmer lika fort.
Skiter bara i det som är tråkigt. "Tar det imorgon..." tänker jag alltid. Jag vet att det är fel, och jag vill ändra det. Eller? Va är det egentligen du vill Emilie?

De där kvällarna jag älskar.

Jag lägger huvudet mot kudden och de fuktiga hårtestarna från den varma duschen kyler nu hela mitt huvud försiktigt. Jag drar täcket upp mot näsan och andas in. Lukten av nytvättade lakan ger ett allmänt välbehag och höjer mitt stora leende om möjligt ännu lite till upp mot öronen. Och mina fötter dras mot de mjuka lakanen och allt känns rent. Då pratar jag inte bara om lakanen och håret... Utan om hjärtat. Mina hjärtslag slår i normal takt förutom då mina tankar omsluter Jonatan och mitt hjärta klyschigt nog ökar kontrastfyllt. Jag har inte något som riktigt tynger mig. Allt känns bra. Och det är de kvällarna jag älskar.

På lördag så ska jag på Audition för filmen baserad på Johanna Thydells roman "I taket lyser stjärnorna" med Malin. Känns lite nervös men väldigt spännande och roligt. Det spelar ingen roll att det är hundratals som kommer vara där, (Hur många teater-intresserade tjejer finns det liksom inte som tar möjligheten att provfilma i göteborg?!) jag tänker tro på mig själv. Och vad har jag att förlora? Erfarenhet är ju bara bra. Tänker gå på så många auditions jag kan.
Har läst boken nu och måste säga att med bra regissör och många bra skådespelare så kan det bli en bra och stark film. Hade det inte vart för min spärr för gråten så hade jag suttit och storlipat framåt slutet. Och på tal om gråt så måste jag lära mig, fort. Ifall jag vill bli skådespelare.
Ska nog ta och öva imorgon. Fast och andra sidan... vilken normal människa sitter där och gör skumma ljud och grimaser för att lära sig att gråta? Och sen när förlorade man kunskapen om det? Jaja, inte är jag som alla andra iallafall. Normal.

Förresten såg jag pjäsen "Trettondagsafton" med klassen igår. Den var bra men måste vara kritisk och säga att det var tråkigt med samma scenbild hela tiden. Den var konstnärlig och vacker, men jag gillade inte att behöva tänka mig en egen bild av miljön. Det går ju an när det är en bok, men teater för mig ska tala klarspråk runt omkring skådespelarna. Sen är det djupare och estetiskt det dom gjorde. Men iallafall...inte min stil.

Ship ship. Cogito, ergo sum

Jag fattar inte varför jag skriver. Jag vill väl antagligen hitta min grej. Hitta något jag är sådär jätte bra på. Detta kanske är ett dumt försök. Men men, bloggen ska iallafall få ny layout innan den läggs ner. Har en idé. En utmaning.

Vilket onödigt,deppigt inlägg. Verkligen.

Help me find the way father.

Och det är slasken som gör mina tår alldeles blöta och iskalla när jag går på den gatlykte-beklädda gatan tidigt på morgonen. Det är inte alls det där lugnande,varma oranga som det brukade vara längst gatorna jag går på. Nu är det stressigt, sterilt, nästan lite grönt ljus och det bara påminde mig om att ungefär 546 steg härifrån ligger skolan. Jag vet att min ork tagit slut innan den ens borde börja. Fast i nuet...det är vad jag är. Fast i känslan om att; äh det ordnar sig. Bara allt blir bra...nu. Bara jag inte stöter på något jobbigt och tråkigt...just idag. Sen att det kommer jaga mig nästa vecka, det skiter väl jag fullständigt i?! Varför är jag så dum? Så naiv.
Vem är människa nog att orka ta tag i mitt liv med? Vem kan älska mig så gränslöst så att det är mer än viktigt att se till att min framtid är säkrad...när inte ens jag själv gör det?!
Det hugger i hjärtat. Måste stanna lite. Jag lutar mig mot den kalla och lite halvblöta tegelväggen och benen viker sig långsamt. Min jacka ger ifrån sig ett skrapande, slipande ljud när ryggen sveper ner för teglet.
Måste ta tag i det. Måste leva...ett liv. Inte bara en dag.

Förövrigt vill jag tacka för alla sms-hälsningarna som kom. Det värmde att ni tog er tiden.

Marielle. Lita på ordet kärlek som aldrig förr när jag säger att du är det för mig.

Tycker synd om dom som tror att lycka kommer ifrån en kaka

Vill inleda med att säga att den "fåniga" discokulan har fått en andra chans...och en bra sådan. Min uppfattning om denna är nu att det är en del av rummet, en del av den underbara atmosfären där inne.
Men nu till det jag vill säga...eller...jag får inte fram någonting just nu. Mina fingrar bara sprattlar av en massa känslor och alla glädjeskutten gör att dem bara sveper över tangenterna utan den minsta aning av hur de ska börja. Det finns inga nog lyckliga meningar, inga ord som är glada nog och verkligen inte någon känsla...som kan sätta fingret på hur jag känner.
Om glädje hade tagit upp fysiskt utrymme i kroppen hade jag varit uppblåst som en sumobrottare, eller sprängts och endast varit små partiklar som flygit runt...överallt.
Dock är jag inte en av dem som vill ha en blogg fylld med en massa kärleksbabbel och löften om en framtid. Jag vill att min blogg ska mer eller mindre tidlöst beskriva hur jag känner, hur jag mår och vad som händer. Jag vill kunna läsa min blogg om två år och inte få en panikartad lust att sudda, stryka eller ta bort något inlägg.
Men den där känslan, att ligga i ett litet garage inmurat av isolerande äggkartonger på två stycken sackosäckar, känna en trygg arm under nacken och dra in lukten av...honom. Då är alla sinnen på helspänn. I rummet ljuder härliga toner av albumet S&M och där ligger vi, lyckligt lugna och bara...lyssnar. Det snurrande elementet värmer mina ben och kastar ett skimrande, varmt ljus på hans ansikte...och jag kollar. Vet inte vart jag ska börja älska det jag ser. Att sluta är inte ens ett alternativ. Han och jag. Känslan av att vara den lyckligaste flickan i världen har ett fast grepp om mig. Beskriva, bevisa, berätta. Jag KAN inte beskriva för världen om allt det jag känner, kan inte bevisa hur mycket jag just nu tycker om honom, kan bara berätta lite hit och dit i ett enda stort, bra känslokaos. Så jag borde runda av...nu. Innan ni, mina läsare.. somnar, snarkar och hamnar i en enda lång koma av utråkning och förvirrning.
Vill bara säga att dagens upptäckt är att recept på ett stort leende är en Jonatan Andrén, två sackosäckar, en discokula, flera hundra äggkartonger, en massa instrument runt omkring och så en cd-spelare som sjunger av S&M. Min kokbok skulle bli den bästa. Kinesernas lycko-kakor kan slänga sig i väggen.

Vad gör jag uppe vid denna tiden egentligen? Klockan är 4:06 och jag ska vakna snart. Måste bara somna först.
I överslafen sover Otto, så tyst, så tyst. Jag har aldrig hört en person sova tystare. Allvarligt.
I rummet på andra sidan huset sover Marielle och Patrik, i mitt rum, i min säng. Jag älskar min säng och känner mig givmild som lämnar ifrån mig den till andra aktiviteter. Höhum.
En snabb resumé av den sista tiden. Jag var sjuk, blev frisk , åkte på team läger i Ludvika , kom hem och nu sitter jag här.
Igår mötte jag Patrik på tågstationen och träffade Linus i staden. Måste erkänna att jag blev väldigt glad över att se honom.
Sen så fick jag se Jonatans väldigt ägg-kartongerade rum till bandet. Min första tanke var att jag ville räkna dom, men...nä. Vi lämnar det. Dock måste jag bara tillägga att dom hade en liten disco kula där inne och det var det fulaste jag sett. Tillåt mig hånle och sedan ursäkta mig.
Om några timmar åker jag till stan. Den som vill träffa mig får skicka ett sms.
På tal om sms, nu ska jag ska göra ett experiment. 0705-942053 . Där är mitt nummer och jag vill få ett sms där det står en liten hälsning. Se hur många som orkar ta sig två minuter och göra den enkla lilla uppgiften.
Godnatt.