Jag kryper upp i soffan och snusar på din för mig alldeles för stora metallicatröja. Min image jag skapar i mitt huvud om mig själv att vara en kall skådespelare i livets alla situationer går av som en istapp från ett ninjaslag, för inför din lukt har jag ingen scennärvaro alls. Du är verkligheten och din lukt får mig alltid att hitta hem.
Och du får förlåta mig för att jag förmodligen är psykiskt störd som varje gång du kommer för nära verkar tro att jag är en kall, skådespelande igelkott som fäller ut sina taggar när någon i publiken kommer upp på scen. Jag vill hellre vara en oemotståndlig valp som kläcker fram två stora bruna, precis lika oemotståndliga, ögon som bara ropar: "Ta med mig hem".
För din igelkott till tjej är någon som sitter uppkrupen i en soffa och som längtar så mycket efter dig att hon får för sig att måla alla sina tår med en cd-penna till små gubbar och gummor bara för att inte vara sådär löjligt kär.
Din konstiga tjej som målar sina tår är faktiskt någon som trots alla iskalla dagar älskar dig väldigt mycket. Så vet du vad? Det är nog värt att sticka sig på taggarna ibland trots allt. Du bor ju ganska nära vårdcentralen.

Allt går så fort på något sätt. Och speciellt hur man själv förändras. Jag antar att man faktiskt gör det lite varje dag. Av allt man hör, och av allt man ser.
När jag var liten var jag helt säker på att jag skulle jobba i djuraffär och ha massor av kaniner. Idag skulle jag cyniskt säga att det är dåliga arbetstider, mycket jobb med för liten lön.
Och här sitter jag. Framför en dator på Ljud och bildskolan och har inte längre någon riktig koll på vad jag vill bli överhuvudtaget. Väntandes på ett brev från EF-highschool year som kan komma att förändra allt. Precis allt.
Ett år i USA. Ett år, då jag tvingas lämna så mycket som jag håller kärt. Min familj, mina vänner och...Jonatan. Tanken ger mig faktiskt en stor klump i magen. Att förlora Jonatan bara för att jag vill se världen. Jag förstår inte varför min längtan finns där när han redan så gott som är min värld. Och jag trivs banne mig riktigt fint där. Men, allt löser sig. Är det menat att det ska vara jag och han så kommer det bli så när jag kommer tillbaka.
Och förhoppningsvis är mina flickor på lbs precis lika perversa och sex-fixerade som nu. Annars fixar jag till den lilla detaljen igen, hehe.
Nu ska jag bege mig hemåt bögstena igen. Slappa i frid mina vänner.

Just det. Någon får ta och fixa en sån där apparat som sparar lukter med tills i sommar om jag åker. Ni luktar gott.

Jag fick kämpa med att hålla ögonen öppna då jag stirrade in i det starka och kyliga ljuset från gatlyktan medan regnet började svida på min hud. Dropparna hade börjat leta sig in i hålrummen mellan jackan och min hals och mina ben dinglade nerför kanten på perrongen.
Tågen hade slutat gå och det enda som ville ta min blick från ljuset var en påse som brottades med vinden.
Och jag hade rest mig upp och följt påsens färd. Jag hade lämnat kontrollen till en påse som lämnat kontrollen till vinden och vi var vilsna båda två. Jag sträckte ut min hand emot dig och bad dig att även du tappa kontrollen, bara för en kväll, tillsammans med mig, och du slöt svagt och tveksamt din hand runt min. Och vi sprang. En påse ledde oss förbi allt det där som för bara några minuter sedan gjort så ont. I min värld så sprang jag ifrån verkligheten. Långt bort från de tårar som alltid slog sig igenom och långt bort från de skrik som jag dämpat fick svälja. Men i världen sprang jag...så långt...att jag sprang ifrån...dig. Jag trodde att om bara någon ledde oss in på en annan väg så skulle det vara ett vi, ett räddat vi. Men de vägar vi tycktes hitta var alltid klyvna.

Och min nacke värkte där jag satt på perrongen och lät mina ögon sakta dö av lyktan och det kalla regnet. Och en påse var det enda som kunde ta min blick. Så där var den igen. Vinden hade fört den tillbaka.
Tillbaka till verkligheten. För vi kunde inte tappa kontrollen. Men jag tappade dig.