Jag är en enmans-strategi och du kommer aldrig att kunna förstå mig...
För det gör inte ens jag själv.

Det behövs inga röntgen, operationer eller utredningar för att veta hur min hjärna ser ut där inne. Det ser ut och fungerar precis som ett flipperspel.
Har kompisar brevid mig när jag spelar och de kommer aldrig kunna sätta fingret på när jag kommer att vinna eller förlora spelet. Inte heller på min taktik.
Det är jag som har kontrollen. Det är jag som styr knapparna för att hindra bollen från att åka igenom. Jag som knappar in poängen i mitt spel och håller bollen i rörelse.
Men...jag kan inte bestämma hur.
Ibland känns det som att bollen flyger åt ett helt annat håll än jag hade tänkt.
Ibland kan jag nästan känna mina vänners medlidande och besvikna suckar i nacken när jag hamnar game over.
Men de vet inte vad nästa steg är.
Inte jag heller.
Plötsligt så går jag till en helt annan folkmassa...tränger mig in och ställer mig framför spelet de kollar på. Får deras uppmärksamhet och jag kämpar. Kämpar lika mycket som jag gjorde vid de förra spelet.
Men jag vänder mig inte om. Jag vet att mina vänner står där borta och kollar efter mig.
De borde gå. Jag vore inte värd att vänta på. De borde gått så fort jag hade vänt mig om. Men de gör de inte. Deras hjärtan är så stora...så mycket värda.
De står där, medan jag vänt dem ryggen för att kämpa för något annat.
Men jag vet inte varför.
Inte dem heller.
Jag hamnar game over. Även här. Forfarande vill jag inte vända mig om. Men nu är det av skam och inte av egoism och självömkan.
Jag vet inte varför det kändes lättare att ge kampen en ny chans någon annanstans. För det gjorde det ju inte. Det är ingen kamp utan människor som jag älskar bakom mig. Ingen kamp med ytliga suckar utan medlidande i nacken när jag hamnar game over. Då är det bara ett rent helvete.

Jag vänder om med svansen mellan benen och huvudet sänkt.
Ställer mig brevid dem och vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag känner mig inte så värd att ens ha förmågan.
"Vi förstår." Är det enda dem säger.
Men jag vet inte varför.
Inte dem heller.
För de kommer aldrig att förstå. Men de vill och de förlåter.
Och jag...tänker ta vara på deras kärlek och inte vända dem ryggen.
Jag gjorde det...
Men jag vet inte varför.
Inte dem heller.

Känner man inte ibland bara en lust att bara skriva ett långt inlägg om en massa vänner man älskar så otroligt mycket?
Känner man inte att man bara skulle vilja ha en hel vägg full med bilder och ord från dem?
Knappar att trycka på för att höra deras underbara röster.
Känner man inte ibland bara en lust att försöka förklara för dem hur viktiga dem är?

Kanske går det inte. Hjärtat och hjärnan är fortfarande ganska dåliga versioner med dåligt internminne (Ja, jag går media och tro sjutton att jag kommer bli datanörd.) och får inte alltid riktigt plats med sådär galet mycket kärlek till alla de där galet underbara männskorna samtidigt.
Man får väl helt enkelt berömma dem en och en utan inbördes ordning. Försöka förklara hur livsviktiga de är för att få hjulet att snurra.

Idag har mitt hjul snurrats av Sebastian, min kära vän. Med texter som hade fått Cruella Devil att bli djuraktivist. Och dem var till mig. Ägnade för mina öron.
Utan att jag märkt det måste han ha proppat igen ena hörselgången på mig. För hur många gånger har inte folk givit komplimanger och det gick in genom era örat, kändes gott där i förbifarten, och försvann sedan ut genom det andra? När Sebastian säger saker så åker dem inte ut. Komplimanger åker in och ekar länge där inne för att sedan flyga ner i magen och lägga sig tillrätta som en varm liten klump. Det är det perfekta godiset. 0% fett men 100% sötma.

Jag älskar dig Sebastian. Jag älskar er mina vänner. Och jag älskar allt ni gör för mig.

Om jag någongång tvekar på att jag är kär i dig...Ge mig då bara din tröja och skicka sedan hem mig ensam.
För bamses-honungsgrottor va det pirrar i magen när jag känner att din lukt är hos mig, alldeles nära fastän du inte är här.
Men för varje gång jag för tröjan till näsan och drar in lukten verkar det som att den försvinner för gott...bleknar och smälter ihop med den mystiska, oluktande doft som finns på mig själv.
Varför kan inte min hjärna och min kropp vara lite mer tekniska och använda sig av smidiga system och kommandon...
Ctrl+z och få låta mig känna det underbara en liten gång till.
Ctrl+c ,få det kopierat och sedan Ctrl+v och klistra upp det över hela min omgivning.
Jag älskar din lukt.
Men inte i närheten av hur mycket jag älskar dig.
För du är mitt Ctrl+S, du är sparad och utan det kan de andra kommandonen ta och slänga sig i väggen.

Jag längtar verkligen till skolan.
Borde nog inte gå imorgon, jag kan ju inte vara riktigt frisk...
Eller så har jag bara blivit ett simpelt litet stud.
Hej och hå rumpan blå.

De nya mornarna

Det där mystiska efter gårdagens bussfärd sitter kvar i mig när jag nu åter kliver på bussen. Jag försöker hitta henne med blicken men det sitter ingen ensam flicka i något av säterna idag, bara några bonniga killar med volvokeps som kollar på mig med ögon som om jag klivit på bussen naken. Jag sätter mig längst in mot fönstret och kollar ut. Kollar ner på de vita sträcken i mittenlinjen och gör ett trött, tafatt försök i att räkna dem.
Jag hade inte insett att jag inte kände mig själv, inte förrän igår. Efter det hade jag inte slutat tänka på det.
Ett sånt underbart skådespel hela tiden. Galet anpassad efter vad andra ville ha utav mig.
Ett riktigt leende men baserat på en humor som kanske inte var min egen. Bara min rollfigurs.
En riktig kram men till mycket folk som jag inte riktigt visste om jag kände mig tillhörig med. Jag kanske gillade dem för att dem verkade gilla mig. Min rollfigur.
Det är då jag ser henne. Och jag vet att hon ser mig.
Hon ser ut som om hon vore tagen från en film. Bussen vore en gul skolbuss i USA på väg till highscool och hon vore pluggisen med en trave böcker i famnen. För det är just vad hon har, ett par böcker hårt hållna under armen medan hon trängdes med en väska i andra handen.
Jag får lust att vinka henne till mig, men slänger istället bara iväg ett vagt leende. Hon besvarar det och sätter sig på en plats lite längre fram.

Hon speglas i fönsterrutan och jag ser att hon drar fram penna och papper. Kollar ut mot den förbirusande naturen där ute och börjar skriva.
Jag blir riktigt säker på att vi är lika. Jag blir säker på att det är sån jag ville varit om jag vågade. Hon är inte tyst och inbunden som man skulle kunna tro. För det är sån hon låter...tråkig och blyg.

Nej hon...trygg och lugn i hur det är, kan koncentrera sig på så mycket annat än bekräftelser och ytliga kramar.

Och jag vet att det som står på papperet...är ett mästerverk.

Kylan drar sig igenom den tunna jackan och jag huttrar till.
Men snart ser jag den blåa fronten på bussen komma närmre och jag får smita ifrån allt det kalla.
Kliver på och drar en snabb blick ut i bussen. Alla har satt sig på varsin rad, en och en. Hälften sitter granskande med en nyfiken blick på de påstigande medan andra hälften sitter stillsamt sovande, lutade mot den kalla bussrutan.
Jag sätter mig brevid en tjej i min egen ålder. Hon rycker till som en skrämd liten kanin när jag sätter mig tillrätta.
Som om det var för nära. Allt för nära. Som om jag skulle slänga ur mig någon vass kommentar och plåga henne. Som om hon vore ivägen för mig.
Rädd.
Jag kunde ju sagt hej. Det hade ju varit så mycket trevligare. Kanske hade hon också slutat se så förbannat nervös ut.
Men bussen var knäpptyst och jag vågade nog inte trotsa allt det där tysta...och det var ju trots allt så tidigt på morgonen.
Fler klev på och inom en stund hade det blivit, från en ganska tyst buss, till en buss fylld med prat om fester och läxor. Då insåg jag att jag inte orkade prata. Att jag trivdes på min plats, tyst brevid en om möjligt ännu tystare tjej. Men hon hade slutat skaka och istället så gav hon mig ett leende då och då när killarna bakom sa något riktigt skrattretande patetiskt,om hur nice det hade varit i helgen och att nästa helg...då jävlar skulle det supas till ännu mer.
Kunde inte bestämma mig för om det kändes bra eller dåligt att jag satt där och accepterade att jag bara försvann och blev osynlig. Det var ju så olikt mig.
Eller så var det precis det...det inte var. Kanske bara behövdes en tyst tjej som vågade mer än jag.
Att vara ensam och tyst.