Jumprope-dance

Kommer ni ihåg när alla tjejer i mellanstadiet hoppade hopprep på rasterna? Nå, när man ser sånt här så önskar man att man fortsatte, haha. Kolla på hela, det är sjukt...häftigt.

Eftersom jag har världens bästa mamma, så löste det hela sig väldigt bra. Och tack mor, det gjorde min dag att få prata med dig.
Så nu lägger jag upp bilden på mitt öra igen, som jag imorse i panik tog bort ifrån förrförra inlägget.

Okej, emergency. Jag är i trubbel. För örat. S[... mamma, jag ringer dig efter skolan. Svara inte p[ n[gra mail.. (Har nog skrivit till dig ;verallt mamma, haha)

Snooze

Så, jag älskar att sova. Det är ingen hemlighet, och alla som känner mig väl vet att jag sover mycket när jag har tiden för det. Men, jag sover också väldigt tungt. Och när jag blir hastigt väckt, då blir jag väldigt förvirrad. Idag, när mitt alarm ringde klockan 6, så tryckte jag på den farliga knappen, Snooze. Halv 7 kunde jag allt unna mig, tänkte jag. Den blev halv 7, och jag vred segt på mig och tänkte "Bara fem minuter till... Nej Emilie, då kommer du inte vakna nästa gång.. Men..Jo..Bara fem minuter" ... "Klick"
Nästa gång jag öppnar ögonen så lyser min klocka malligt; 07:50. Jag flyger upp. Jag skulle ha lämnat huset för 40 minuter sedan! Virrigt så rusar jag upp för trappan, de kunde väl inte bara lämnat mig? De skulle ha kommit ner och väckt mig om de inte hört ljud från undervåningen. Jag har ju aldrig försovit mig här innan. Men Beth var på dåligt humör igår, kanske hon var arg?
Förvirrad och nyvaken står jag i köket som ett fån i pyamas. Då hör jag ett välbekant prat från de andra sovrummen. Jag springer dit. Där står Stacy, och i sängen sitter Madison.
"What happened? What happened? I don't understand?!" Jag var så otroligt förvirrad. Stacy började skratta och de svarade mig inte, bara iaktog mig och skrattade. Tillslut, säger Stacy:
"Y´all have a snowday today..ha ha!"
"What?! .. o..oh..."
Så lade jag mig i sängen med Madison, och somnade på någon sekund.

Fånigaste snödagen, för det var typ bara frost ute, men men. Jag var på sätt och vis glad ändå, för Ashly skulle opereras idag, och jag ville så gärna åka med till sjukhuset för att vara där när hon vaknade upp. Så vi åkte till Lousville; Stacy, Madison och jag. Operationen gick jättebra men det är alltid så svårt att se, någon man tycker så mycket om, i smärta. Men hon fick åka hem samma dag, så ... det var bättre än förväntat.
Vi åkte och åt på en restaurang jag inte ätit på innan och jag åt de största köttbullarna jag någonsin sett. De var stora som tennisbollar om inte större, ha ha. Efter så åkte jag till Ane, och senare på kvällen så åkte vi tillbaka för att kolla till Ashly, som var hemma hos sin mamma.

__

Sträckgubbar och snögubbar

Snöjsan höjsan! Hoppas ni lever och mår bra, och att ni inte kvävs av all snö. Vi har tillbaka kallt väder igen, till min besvikelse. Jag antar att jag får dansa soldansen igen.
Tusen Tack för alla fina och mysiga kommentarer till våran video! Jag läste upp dem för Madison och hon sken som en liten sol av stolthet.
Det händer inte så mycket här för tillfället, dagarna rullar på. Musikalen börjar arta sig, och jag blir mer och mer stressad över att åka hem, med allt prat om biljetter, packning och annat tjosan. Fast det är ju faktiskt ganska lång tid kvar. Kommer sakna allt och alla så mycket. Fast det ska bli nedrans gött att träffa alla er igen dock.

Förresten, tro det eller ej, men jag ska faktiskt ge mig på ett försök i att sy. Jag satt och skissade lite idag, och så insåg jag att jag tyckte om flickans, på min teckning, klänning. Så banne mig, jag bestämde att jag ska köpa tyger på Walmart och ge det ett försök. Och jag får säga som min fåniga kompis Tyler skriver när man frågar honom något angående en läxa : GBG! (God bless Google) .

Soldans

Hej hopp snötopp!
Stacy och Ashly är i Tennessee över helgen för att Ashly ska göra sitt stora yrkestest för Paramedic. Hon var supernervös, men vi hoppas på det bästa! Vi har varit i skatehallen igen och Caleb jobbade. Han var superdum hela tiden mot lilla mig, haha. Men jag vann iallafall en tävling, vilket jag är ganska säker på att han fuskade med... För...jag är skitdålig verkligen, haha.
Iallafall, i fredags så pratade jag med Simon, som skulle upp till Stockholm för att se Rammstein och Combichrist. Han berättade att de varnade för snöoväder, att han hoppades att det inte skulle bli för jobbig väg upp. "Hmm..hmm", tänkte jag och använde min superhjärna. "Jag får nog ta och göra en soldans..."
Sant som det är sagt, jag gjorde en soldans, tillsammans med min kompanjon Madison Faulkner, och tro det eller ej, men idag (dagen efter) så var det 52F¤ ute och solen sken gott! Men för att soldansen ska gå ända bort till er... så får jag nog ta och visa er den.

Och våran improviserade sol-låt gjorde nog sitt, haha.

Tattoo

Jag har en ovana av att måla på mina armar, (Ja, mamma, jag vet att du avskyr det) men idag så var det folk som frågade mig om den var riktig, haha! En dum freshman-kille i våran musikal lurade jag. Han gjorde en grimas och sa: "Aouh...I've heard it's really painful to have a tattoo done there"
Jag svarade med: "Well..I'm tough. I'm foreign." och gick iväg, hehe.
Nu ska jag iväg med Ane. Adjö!

Sweden...sweet, sweet Sweden

Går och lägger mig lite extra glad ikväll.
Såg matchen (Eller ja, jag kollade upp från datorn ibland för att se om siffrorna ändrades, haha) mellan Sverige-Tyskland fastän jag inte bryr mig ett dugg om Hockey. Härligt att Sverige vann.
Nu kanske vi äntligen får skola imorgon. Hoppas det. Börjar bli uttråkad hemma. Så tänker gå och lägga mig i tid. Godnatt mina landskamrater, haha.

En liten chock

Jag satt och kollade på aftonbladets webbtv, kom in på en modevisning och försökte få lite inspiration. Plötsligt kommer en kille upp på skärm och jag tänker "Fina kläder, nämen se där, där är Jonatan.. ... ... VA?! JONATAN?! " Jag var tvungen att spela tillbaka några gånger för att se att det stämde. Men javisst, där går Jonatan med långa hårförlängningar.
Det var coolt. Fast samtidigt ledsamt, att jag inte hade en aning.
Du kan se Jonatan ungefär en minut in på klippet.

http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/sofismode/article6537891.ab

(verkade hända något med klippet jag lade upp) (Sen lyckades jag klistra in fel länk, men nu så!)

För er som har sett saw: Har ni sett "The annoying Orange" ? Haha, jag antar att jag är lättroad en dag som denna.

Boll

Folk frågar mig om fotbollen, och jag trodde att jag hade förklarat men tydligen inte.
Här i Usa är ju alla sporter i samband med skolan. Det är inte som i Sverige att det är olika klubbar. Sporterna håller inte på året runt. Just nu är det basket och simning, vilket närmar sig mot sitt slut. Efter det så börjar Track, Tennis och brottning till sommaren börjar. Juli - September/Oktober är det fotboll och amerikansk fotboll. Visserligen har competetive soccer börjat, vilket innebär att det är små egenihopsatta lag runt över hela landet som spelar, men det är väldigt dyrt och det krockar med min musikal som jag har övning med 3-4 gånger i veckan. Så ingen sport för mig resten av tiden. Om man inte räknar dansövningarna i samband med musikalrepen då.

Mitt humör är på botten idag, grinig och jobbig. Så ett tips är att inte prata med mig idag, heh. Adios.

Massa hjärtan till er!

Grattis på alla hjärtans dag Sverige!
Fick paket från Sverige i fredags, vilket jag blev jätteglad för! Tack mamma! Och här hemma är saker så otroligt bra just nu. Beth gjorde en sån gullig sak för mig häromdagen. Vi pratade om alla hjärtans dag och vi pratade om att alla utbytesstudenter hade en pojkvän här och att dem köpte presenter inför alla hjärtans dag. Jag sa att jag inte trodde att Jonatan visste att det var alla hjärtans dag ändå, (Förlåt Jonatan men du och datum, hehe) och sen sa vi inte så mycket mer om det. I skolan är alla hjärtans dag en väldigt stor grej. På morgonen såg man killarna komma konkandes på rosor, choklad och stora nallebjörnar. Och under fjärde lektionen så sände de ut någon som är kallat "Crushes" som någon hade skickat till en. Vilket var pojk/flickvänner. Men under sista lektionen var det ytterligare presenter som sänts till en, de rabblade upp massa namn i högtalarna. Min klass var så högljudd så det var omöjligt att höra. Lite senare, innan vi skulle sluta, så säger dem: "And the people that still need to come to the Media center: Lindsay ... , Emilie Pyrén ... " Jag blev så förvånad och rusade dit. Där får jag en stor, vit nalle med små ballonger och choklad. Hur fin som helst, jag öppnar kortet och där står det: " Love, Jonatan" Haha. Jag förstod ju att det inte var från honom, men att Beth gjorde så, var så omtänksamt. Fast hon förnekade hela tiden att det var hon , men haha, ja. jag blev glad. Igår var jag med Vivi igen. Vi var ensamma hemma och tog oss en latmask-lördag. Vi beställde pizza till dörren och kollade på massa film. Och jag fick prata med lite mexikanska människor och jag var så förvånad över hur mycket spanska jag fortfarande förstod. Det tar emot att säga det, men det får jag tacka Jesper Swanson för.
4 chokladkakor fick vi, och en åt jag och Madison upp i ett nafs, haha!

How are YOU doing?

Foto: Madison Matchmaker: Pajren

Madison vet att hon inte får låna min kamera utan att fråga först. Så hade jag varit uppe och lagat mat, och när kommer tillbaka för att lägga upp bilden på snögubben så ser jag att kameratjyven har varit framme. Och snacka om att lämna fingeravtryck efter sig, haha.
Jag brydde ju mig inte, men det hindrade mig inte från att retas lite med henne.

Snowgubb

Madisons första snögubbe (och då menar jag första någonsin).
Han hade mini-morot som näsa, choklad till knappar och nötter till mun.
Det kom dock en hund och tog näsan.

Rulla på och klipp av

Godafton! Åter igen, tack så jättemycket för alla kommentarer. Och i detta fall var de väldigt betydelsefulla och glädjande. Har dock inte tid att svara på dem den här gången. Men tack! Vill förvarna er om, att det kan hända att det blir ett långt inlägg idag. Det börjar med detta:
Min helg...har varit superbra. På fredagen så gick var det en stor hemmamatch mellan Nelson co - Bardstown high , Nelson vann såklart, det var supergo stämning och vi hade kul hela kvällen. En viss fröken Mexico fick sin första amerikanska kyss och var på moln hela kvällen. Hon sov över hos mig och åkte hem lördag morgon.
På lördagen så hade Madison sitt födelsedags kalas, det var i en rollerskating-hall. Det var hur kul som helst. Jag trodde jag skulle bryta alla ben i kroppen men det slutade med bara två fall, haha. Det var discolampor och laser-show, riktigt coolt. Två timmar senare så var det över och jag och Vivi skulle gå på bio med två killar, men det blev massa krångel och vi bestämde oss för att gå själva och se Dear John. En riktigt flickigt film, som var sjukt, sjukt bra. En blandning mellan; The Notebook, Ps.I love you, och A walk to remember ...underbart!
Söndag blev en nyttogöra dag för mig. Jag fick så mycket gjort. Städade undervåningen och badrummen, pluggade körkort, all tvätt tvättad och vikt och även mitt hår klippt. Klockan sju så åkte jag till dansstudion och hade dansträning med musikalgänget. Kul och härligt att ha lite update-snack med Kim och Tiff.

Men nu till lite djupare snack här. Jag har funderat så mycket den här helgen. Efter jag skrev mitt inlägg i frustration, och efter jag alla stöttande kommentarer, så insåg jag att; är det verkligen så illa som jag berättar det? Jag berättar ju som jag känner, men måste jag verkligen känna så? Jag tänkte jättelänge och försökte förstå varför min värdmamma beter sig som hon gör.
Jag bestämde mig för att lägga alla känslor åt sidan, att försöka ta ett steg närmre. För jag vet ju att hon älskar sina barn, att hon bryr sig om dem enormt, att hon verkligen bryr sig om mig med. Det vet jag ju. Så om jag verkligen försökte bli lite mer "dotter", så kanske det skulle bli bättre.
Hon var på bra humör redan på fredagen, och jag försökte ta vara på det tillfället. Pratade extra mycket med henne och anförtrodde mig med vissa vardagliga saker. Och jag insåg... det kändes plötsligt så självklart. Hon vill bara att jag ska vara en dotter. En dotter som står nära till sin mamma.
Och jag förstod att jag var precis som jag varit mot min mamma (fast bättre, haha. Förlåt mamma, men du vet att jag varit odräglig) ...instängd. Sen så sköter jag ju visserligen allt här så som jag ska; jag är trevlig och glad, jag hjälper till, sköter skolan, är artig och allt det där. Jag tyckte ju inte att hon hade någon anledning till att vara arg på mig, för jag gjorde ju inte riktigt fel, gjorde ju inte något dumt. Men jo...jag släppte inte in henne.
Så jag tror att det är det som gör henne frusterad. Att jag delar mer personlighet med Stacy och de andra. Men, hon är en svår människa att handskas med, det förändras inte, när hennes humör är dålig så går det ofta ut över mig. Och jag är alltid lite rädd för henne. Så det blir ju ganska naturligt att hon får den artiga sidan. Men...jag märkte iallafall att lite mer värme och personlighet från min sida...gjorde saker och ting bättre.
Jag hoppas iallafall att jag har rätt, det skulle göra saker så mycket bättre. Och då kan jag känna att jag mognat lite ytterligare. Så snälla, låt det vara så att mina gärningar är de som kunde förbättra tillvaron, det hade varit så mycket lättare.

På tal om mognad. Det känns underligt, men det här halvåret har verkligen förändrat mig så mycket. Jag ser på saker på ett nytt sätt. Jag tror att jag äntligen börjar växa ur från mina tonårshormoner lite grann. Vuxit ur en del av latheten. Jag kommer ju fortfarande göra massa naiva misstag och dumheter så som alla gör i mina ålder. Men just det att jag värderar saker mer, värderar människorna runt omkring mig mer, att jag tar ansvar över saker och förstår att det alltid finns något ljust att koncentrera sig på när tillvaron känns mörk. Jag känner mig gladare och trygg i mig själv. Och jag är så tacksam över er. Mina läsare, mina vänner och min underbara familj.
_
Madison sov inne i mitt rum igår. Hon låg i mina armar, vi kom in på ämnet om att det bara är några månader kvar. Jag kramade om henne hårt och jag fick en stor klump i halsen. Jag kan inte förstå hur jag ska klara förändringen att vara utan henne. Min underbara lillasyster. Min fina, superirriterande, jobbiga, underbara lillasyster. Hon vill komma och vara en utbytesstudent hos mig när hon är 15 (Då är jag alltså 23) , jag hoppas verkligen att hon gör det.

Iallafall, kul om ni orkade läsa. Hoppas ni hade en lika fin helg! Och här kommer lite bilder från helgen.

Godnatt!

Madison, redo för att åka lite rullskridskor. (Kolla in de fina bänkarna!)

Första minuterna uppe på rollerskates och jag vågar inte röra mina fötter så Madison fick dra mig runt, haha.

Men hej och hå det förändrades. Snart så åkte jag i full fart! Vivi var däremot rädd hela tiden, blev inte bättre efter att hon druttade omkull och vi skrattade åt henne (Det är ju dock så kul är folk faller, haha).

Hon trivdes bättre stilla, vid kanten.

Madison hade bjudit c:a 30 från sin klass, och jag tror nog att det kom 25, så det var mycket folk, livat och jätteroligt. Jag har kommit på att barn verkar gilla mig. Iallafall amerikanska, haha.

Cupcakes, cupcakes, cupcakes, nom nom nom!

Söndag: Jissaness va luggen hade blivit lång. Jag hade glömt av den helt. Fram med saxen.

Tittut!
Sådär´ja.

GAH!Korvpannkaka!

Jag håller på att bli smått galen här. Har nog aldrig spenderat så mycket tid på mitt rum , frisk och vaken, någonsin.
Jag hatar att tiden går så fort och att jag måste lämna Usa och alla nya vänner, men samtidigt så ska det bli så fruktansvärt skönt att få känna sig fri igen. Och vara långt bort från henne.
Hon läser säkert denna bloggen och översätter den eftersom jag såg min blogg på datorn där uppe, men det bryr jag mig inte om. Jag kan tippa på tå i huset, men banne mig inte på bloggen.
Om det är så himla tråkigt att ha mig här så får hon la skicka mig någon annanstans, jag är trött på att hennes humör ska gå ut över mitt år här.

Jag har varit ignorerad i två dagar nu, och det går mig på nerverna. Inte för att jag längtar efter att prata med henne, men när hon gör barnsliga handlingar för att förtydliga att hon är sur, när jag är i närheten, är så irriterande. Saker som: När vi dukar, ta fram glas till alla utom mig. Hon gillar inte Poptarts, och hon vet att jag tar med mig poptarts på morgonen eftersom jag inte hinner äta frukost, och så tog hon sista paketet idag med sig till jobbet. Jag hade ju inte brytt mig om hon hade gillat dem, jag äger dem ju inte, men just det faktumet att hon aldrig äter dem och rent ut sagt att hon inte tycker om dem...gah.
Hon svarar inte om jag ringer, pratar inte med mig vid matbordet. Ger mig blickar och himlar med ögonen. Suckar.
Det hade varit så mycket lättare om hon bara sa vad jag hade gjort. Jag är inte bra på att gissa.

Madison 10!

Grattis till världens bästa Madison som fyller 10 år idag! 2 Februari.

Moshpit och Donuts

Så, nu ska jag ta och berätta om den underbara dagen igår.
Whitney hade ju som sagt bjudit med mig på en konsert i Lexington med biljetter hon fått i julklapp. Banden som skulle spela var Flyleaf, Breaking Benjamin och 3 days grace. Vi kom in till arenan efter alla säkerhetskontroller och så gick vi in till hallen. Vi hade golv/ståplatser så att vi skulle komma nära scenen. Alla satt ner på golvet så vi gjorde likadant och några killar framför oss bad en kille ta ett kort på dem och när vi insåg att vi skulle komma med i bilden så gjorde vi miner. Killarna kollade på kortet, skrattade och vände sig om och började prata med oss. Och efter det så höll vi alla ihop hela kvällen. Vilket var skönt, för det var så oerhört mycket folk och det var skönt att vara några fler i den stora massan. Ut kom Flyleaf. Vi headbangade, hoppade och sjöng för fulla halsar till massa härliga låtar, när våran kompis Spencer plötsligt blir upplyft och "Crowdsurfs" (Om ni inte vet vad det är eftersom jag inte kom på svenska ordet för det: När man "flyter" ovanför publiken med hjälp av allas händer) runt i publiken. Det såg så himla häftigt ut!
Breaking Benjamin var nästa band ut och plötsligt kändes det som om det var dubbelt så mycket folk och dubbelt så trångt. Men det stoppade ingen från att hoppa, headbanga och sjunga lika mycket ändå. Någon timma senare så är det äntligen dags för 3 days grace. Det är då det startas Moshpit (Folk knuffas ganska vilt i en cirkel, i en till-mamma-förklaring) , och jag och Whitney ville banne mig inte vara sämre vi, så vi hoppar in. Denna moshpit var väldigt en ganska snäll version av hur jag vet att det kan vara. Om du föll så fanns det alltid någon som snabbt drog upp dig, och kanske av anledningen av att vi var tjejer, så tog dem det lite försiktigare med oss. Vi träffade massa nytt folk som var jättetrevligt , och såg efter oss/höll andra vildar borta när vi var utanför knuffandet.
Och plötsligt händer det, jag känner hur en kille plötsligt lyfter upp mig, och min första reaktion var att jag inte kände honom och jag började sprattla. Men under tiden av en sekund så är jag plötsligt ovanför publiken, och folks händer för mig framåt mot scenen. Haha, jag skrek av fascination (och en smutta rädsla kanske). Men väl framme vid scenen så lyfter säkerhetsvakterna ner mig bakom staketet (efteråt insåg jag hur nära bandet jag var eftersom scenen var så himla låg) och förde mig runt. Det tyckte jag däremot var fruktansvärt, det kändes som om jag hade gjort något hemskt, men det är ju bara en del av en konsert. De är nog bara trötta på alla som gör det. Jag fick ett kryss på mitt arband vilket betydde att om jag gjorde det två gånger igen så hade jag blivit utsparkad. Men en gång var alldeles lagom för min del, haha. Whitney kom tätt efter mig, de hade lyft upp henne strax efter och hon var lika fascinerad som jag. Vi trängde oss fram till våra vänner igen och vi fick en massa high-fives. Vi var de första tjejerna som gjorde det så vitt vi kunde se. De blev ett långt och häftigt trumsolo och när det var över så kom strålkastarnma plötsligt till mitten av arenan, och där stod sångaren. Hela publiken flyttade sig åt andra hållet. Men smart som jag är insåg jag att han inte skulle stanna där allt för länge och jag skulle inte komma allt för nära ändå, så jag ställde mig på kanten. Och så sant som det är sagt så går han av och kommer utanför kant-staketet. Alla sträckte ut sina händer, och har jag inte sånt himla flyt denna kväll, sångaren Adam Gontier stannar för ett ögonblick, kollar på mig och skakar min hand. Haha! Inte för att han är min största idol, men det var fortfarande riktigt häftigt.
Sen blir det ös igen, moshpit´s startas och jag och Whitney säger att vi ska hoppa in en sista gång. Och folk var fortfarande lite snälla mot oss tjejer fast jag dunsade nog runt som en liten pingisboll och blundade för det mesta, haha. Men det var grymt. Men ack... på ena kanten står det en galen tjock kille i grön tröja, och jag hinner bara börja att inse att jag kommer flyga åt hans håll i nästa knuff, vilket jag då gör, och vilket han svarar med en dansk skalle i mitt huvud. Glittrande små flugor flög framför mina ögon och Spencer och de andra killarna försäkrade sig om att jag var okej. Jag kände mig lite mörbultad och jag stannade utanför cirkeln och sjöng med i låtarna istället.
Någon timma senare gick 3 days grace av scen och killarna följde oss ut för att vi inte skulle behöva gå ensamma. Vi gav varandra svettiga kramar och sa hej då. Whitneys styvpappa Todd kom och hämtade oss, och han fick inte en syl i vädret. Vi tjöt och babblade som två pappegojor på Red Bull , allt om våran fantastiska kväll. Jag skrattade och sa: "Jag tror banne mig jag har fått en hjärnskakning dock" ...hmmf.. skratta bäst som skrattar sist Emilie.
Vi var hemma runt 00:30 och en dusch senare somnade jag gott.

På morgonen vaknar jag och mitt huvud gör fortfarande fruktansvärt ont. Går till skolan och bryr mig inte mer om det. Men börjar må illa. Väldigt illa. Tar Hallpass och går till toaletten. Resten förstår ni själva. Då börjar jag fundera...Hjärnskakning? Ops...
Ringer till min värdpappa (Eftersom jag visste att det inte skulle bli så himla stort då) . Säger att jag tror att jag har en liten hjärnskakning och att jag tror att jag vill åka hem. Han säger att han kan plocka upp mig och jag går till mina klasser för att hämta arbete.
När de kallar mitt namn i interntelefonen (Vilket de måste göra för att jag ska bli "ursäktad") så ser jag till min förfasa att min värdmamma står på kontoret med ett upprört ansiktsuttryck. "Ånej..." tänker jag och förstår att det inte kommer bli så litet som jag hoppades på. Och självklart inte. Hon vill åka till doktorn och hela köret eftersom jag slog i huvudet. Stacy kommer dit och han "försvarar" mig. Jag försöker förklara att om jag är såpass bra att jag kan gå och stå, så är det faktiskt inte så himla farligt. Jag tänkte bara att det kanske vore bra att vara i sängen och vila, eftersom jag hade allt arbete med mig (Plus att jag är livrädd för att spy i klassrummet, men det sa jag inte) och om det skulle vara en liten hjärnskakning så är det vila som gäller . Stacy säger att han förövrigt tror att det kanske bara är något 24-timmars-magvirus, eftersom det dröjde så lång tid. Det blev himla stor grej och de bråkade på parkeringsplatsen. Mitt fel. Så typiskt. Jag ångrade att jag ringde.
Nu sitter jag hemma och har pluggat klart alla mina lektioner. Glad att jag är hemma, för jag har fått springa till hinken några gånger. Men det kommer bli surt när min värdmamma kommer hem.

En av killarna från konserten ska maila bilder till mig, och jag hoppas att han kommer ihåg för jag tog inte med mig min kamera in.

Kram på er!

Glada och förväntansfulla på väg till Lexington!

Knäppa. Folk här frågar alltid om vi är systrar.

Vi var barnsligt stolta över våra "varningar" efter Crowdsurfing, på våra pass.

Skabbigt ska det vara efter konsert. Och så lite donuts efter så kände jag mig härligt amerikansk, haha.

Konsertbilder kommer ut senare!

Konsert!!!

Wow! Wow! Wow! Jag har nog haft häftigaste kvällen i mitt liv! Men, kom precis hem och klockan är ett så jag tänker sova så att jag orkar upp imorgon och så får jag skriva när jag kommer hem. Men wow! Jag har så mycket att berätta. Tror dock att jag har en lätt hjärnskakning men det var det värt haha. Godnatt!

Halv 8 i Kentucky

Jag har haft en underbar helg! Fredagen var lugn men hade glädjande tillägg och till och med en god stämmning hemma på Greer Lane. På lördagen begav jag mig till Krystal och Bam, eftersom Beth och Stacy skulle iväg för att se en komiker över helgen. Vi åkte iväg för att åka på släktmiddag i Springfield, på en dyr men väldigt god restaurang. Efter middagen när folk började bege sig till bardelen av restaurangen så började kareoken. Det fanns tusentals sånger att välja mellan och folk sjöng sjukt bra. Men jag och Vivi bestämde oss för att gå upp och sjunga, och vi gjorde två solon och två sånger tillsammans innan kvällen var över, haha. Vi dansade och skrattade hela kvällen och näe Krystal kusin Justin skulle lära mig att dansa så kollade Bam åt ett annat håll, hans beskyddande "pappa" instinkt sattes in, haha. Så vi skrattade åt honom. Vi kom hem sent och jag sov riktigt gott.
Idag så fick vi gå upp ganska tidigt för vi skulle på Baby Blakes dop. Inte lång vila mellan, Jessica kom och plockade upp mig och så åkte vi till Madisons uppträdande. Alla elever som hennes piano/sång-lärare har, sjöng och/eller spelade. Madison var riktigt söt, och jag ska försöka lägga upp videon när jag har en dator.
Kom tillbaka till Krystals och jag hjälpte till med att mata hästarna. Eftersom det var så fint väder bestämde vi oss för att ta oss en långritt. Vi sadlar på och det är ni första gången jag ska rida Sam sen jag började jobba med honom, jag var så förväntansfull. Vi red först för att kolla staketen runt markerna, för att försäkra att inte snön dragit ner dem. Men Bam berättar om en väg han inte ridit på flera år och vi bestämmer oas för att ge det ett försök. Sam skötte sig jättefint men var lite feltränad i munnen så han ryckte en hel del i bettet. Ägaren av marken lät oss rida på hans ägor tills det blev allmän mark. Jag fick se ett stort vattenfall och det var så fint med den vita snön runt omkring och solen som värmde gott. Vi kom ut till den stora parken som är stängd vinterhalvåret och vi gallopperade på vägarna i den lätta snön. Jag kan inte förklara hur mycket jag älskar den friheten. Men för att bryta av mitt lilla mamma-låtande-natursnack så kom vi fram till McDonalds och vi får för oss att det vore en rolig ide att gå genom Drive-in. Tydligen kunde de inte servera oss mat, vilket är väldigt knepigt men jag fick helt enkelt hoppa av Sam och springa in och köpa våra drickor. När vi kom hem tog vi det lugnt, åt
gott och tittade på film. Nu ligger jag i soffan med min iPod och har kollat på det svenska programmet Halv 8 hos mig och jag måste erkänna, att jag tyckte det var riktigt roligt.
Jag är taggad inför imorgon. Jag ska på konsert med Whitney i Lousville, och det ska bli riktigt kul. Imorgon eller på tisdag blir det en massa bilder!

Hoppas ni sovit gott mina svenska godingar! Det ska iallafall jag göra. Adios!