Jag drar jämt ut på saker. Är sämst på att svara på brev.
18/7 skickade min syrra sitt senaste brev som jag inte svarat på. Det blir väl Juli va?
Puh. Jag skulle behöva brev som typ sved mot huden tills man svarat på dem.
Fast då hade jag varit täckt med brev just nu. De skulle jaga mig.




Jag kommer drömma mardrömmar. Godnatt?

Dag D har kommit och jag är i något som blandar alla ord av chock, rädsla och frustration. Paralysationichockofobia! Det skulle vara det perfekta ordet att beskriva mitt nuvarande tillstånd. Det är tur att man har en pojkvän som står ut med panikartade sms mitt på dagen.

Emilie skriver:

" Jag är på sista Gilmore Girls avsnittet nu! Det är ett fruktansvärt och historiskt ögonblick. Jag kan hamna i en djup och livtids-lång depression eller behöva göra en hjärnpumpning. Detta är inget att leka med.
Du kommer kanske aldrig återse din flickvän soå som du är van att se henne. Och som pojkvän är det ikväll din plikt att ringa och se om jag är i tillstånd i att konversera eller om jag är fullt upptagen med att tapetsera hela huset med bilder från varenda scen ur de sju säsongerna.
Du vet att jag är konstig, älskar dig :-* "

En minut senare, avsändare Jonatan:
" Oj, detta låter som ett mycket allvarligt fall av serie-depression...Det är nog bäst att du börjar om och ser det första avsnittet igen, för du kommer inte ihåg så mycket av det. Det kommer hjälpa dina dygder och det kommer kännas som att du har mycket av serien kvar.
Mvh serie doktorn... Älskar dig med.

Jag har alltid varit svag för doktorer.

Men...om, kanske bara en minut om mitt mod tillåter mig, kommer jag att klicka på det sista. Allra sista avsnittet!
Min psykopatiska, överagerande, galna, tokiga, stora, innerliga kärlek för Gilmore Girls kommer leva vidare i andlig form...föralltid.

Nu ska jag göra det. Wish me good luck.

Jag måste säga det att LBS känns helrätt.

Ibland tror jag att jag tar mig lite vatten över huvudet.
Jag sökte in till ännu ett jobb idag. Och jag vill ha det.
Skulle inte förvåna mig om jag önskade mig en slips i julklapp som en sann arbets-nisse.
En röd kanske?! Nej. Tyst.

Det här inlägget skulle handla om att Gunnar är död. Min trogne vän som har begett sig till samsungiala och som jag tänker bevara i en fin liten ram.
Men... så ser jag ett besök, ett namn som får mig helt ur balans. Inte likt mig och jag antar att det är chocken över hur jag reagerar som får mig att skriva om det istället för om Gunnar.
Antar att jag faktiskt är en bortskämd liten flickunge som tror att hon kan göra som hon vill. Köra över folk och deras känslor för att sedan komma springandes om förlåtelse, och sen...tveka igen.
Att jag vill ha allt och inte förstår att man måste ge för att ta.
Det kanske är det som gjort att du dragit dig ifrån mig?
Men du borde veta hur envis jag är. Efter samtalen vi haft så tror jag du känner mig såpass väl?!
Du är artig. Snäll. Du drar dig iväg istället för att skälla ut mig och tala om för mig hur dum i huvudet jag är.
Men bara så att du vet, jag ger mig inte förrän du faktiskt säger mig rakt upp i ansiket att du inte vill ha något mer med mig att göra. Att jag kan dra åt dit pepparn växer.
För det var en gång en bortskämd liten flicka som satt på en brygga utanför Grand hotel och insåg att hon gjort fel. Hon kollade på fontänen och hoppades på att kvällen aldrig skulle ta slut.
Hennes flickben dinglade över vattnet och hon behövde inte kolla upp för att veta att han satt där brevid henne och log. För hon log. Och de log tillsammans.
Det var där allt skulle ordna sig.
And then they lived happily ever after.
Jovisst.
En arm kom och drog den bortskämda flickan iväg. Det var den bortskämda pojken som kastade runt henne i sin famn.
Och det där leendet på bryggan hade dött. Återstod ett virtuellt album med bilder av leenden och något som blåste henne i nacken.
Men...lika barn leka bäst?! Kanske det.
Skulle tro att du fortfarande läser här någongång emellan åt iallafall.
Och om du fattade något av detta inlägget så vet du vad du ska göra.
- Träffa mig snart igen Fröken Pyrén. Du får en sista chans.
Eller...
- Dra åt helvete och ge upp mig.
För jag släpper inte drömmen om filmen förrens du tar av mig regissör-kepsen och ropar; "Cut, moving on". Bara så att du vet.