100, hundra, hundred, njëqind, sto, sata, ciento !!

Okej, detta är inlägg nr 100 och det är jubileum här. Osynligt partajande mellan mig och tangentbordet såklart. A till Ö är bjudna.
Men sorgligt nog så verkar inte min tankeverksamhet och mitt hjärta fatta att det är årets röj på gång. Det är rätt ut sagt väldigt tomt och tråkigt där inne. Bara vardagstankar och nej, nej, NEJ! Jag ville ju att inlägg nummer hundra skulle vara glamoröst och klämkäckt. En riktig tankeställare att lägga på minnet.
Låt mig rota där inne i spagettipåsen och se vad det finns för tankar som skulle kunna vara aktuella och intressanta. Hmm...Haft en trevlig kväll med Otto. Nja lite för lite och säga om det, den var trevlig,inga konstigheter med det. Hum, hum.... En matchmaking! Nja, finns inte så mycket att säga om den heller, mer än att det är två goa människor vill jag koppla ihop. Humdidumdum....En stor trave läxor som jag inte kommit halvvägs än med och som ropar; Come on baby. Try me.?! Där, mina vänner...Där går min gräns. Mitt hundrade inlägg kommer INTE handla om skolan och dess otyg.
Äh. Dagens ämne blir vardag. Mitt blogginlägg blev till en enda röra. Men det är ju just det det är. Vad livet består av.
Vardaglig röra till 1.pers.:

• 4 dl kärlekskrydda i tillvaron,


• 1tesked nys-och-snuv-ört,


• 3teskedar med chiligt-peppar,


• 6 paket med lyckokakor


• Till sist ett dussin ärthjärnor.

Vispa med elvisp så allt blir ett kaos. Stoppa in i ugnen så att den bränns. Och jag skulle vilja säga; Don't try this at home. Men antagligen har du redan provat den flera gånger om redan. Det är som där grejen som alltid finns hemma i kylskåpet. Som t.ex dryga tacosåser som står där år ut och år in i kylskåpet. Sen när man väl slängt den köper man en ny.

Happy hundred. Godnatt.

Visste du att låga klackstövlar på mina fötter trampandes mot gruset på den mörka gångvägen kan låta som fågelsång?
Och att när 16 stycken kor i bruna och svarta nyanser står och kollar på mig...så känner jag mig fri. Det är dom som står innanför tråden. Jag hade också stirrat om jag hade stått där.
Fast...det är ju ändå jag som går ensam.
Fågelsången av sten. Jag känner mig inte så fri längre. Känns lite som om vintern låser fast oss i en snökula. (Regnkula skulle passa bättre. Och se där...hokus pokus. En helt ny leksak!)

Ja. Jag är trött. Flummiga tankar står högst på listan och prioriteringen för sömn är oroväckande låg.

Petersson gav mig information om hur man får en besöksräknare. Tack. 30 besökare idag. Eller vad nu!? Nu står det helt plötsligt 9 besökare. 12. Den verkar krångla. Vi sätter upp 15 som ett mellanting. Är 9 det sanna antalet är jag butter i några sekunder. För det är lamt.
Men godnatt på sig. Det är en ny dag nu.

Kärlek. (Spring inte ifrån mitt inlägg nu min vän.) Jag VET att jag är en riktig liten kärleks-tjötare, om hur fin Jonatan är...hur mycket jag älskar honom och bla bla bla. Men jag brukar inte berätta om när sagan tar slut. Om hur det förvånar mig att vi trots all fakta...bara är människor. Att vi inte kan älska gränslöst och förevigt sådär som vi tror att vi kan.
Min saga har inte slutat än. Men runt omkring mig har förhållanden jag trodde var starkt byggda rasat på bara en liten stund, några sekunder och lämnat stora öppna avgrunder och vassa påminnelser. Pang, boom, krash, sorg...smärta. På en liten microdels sekund var ens fina förhållande som man verkligen trodde skulle hålla förevigt...borta. Bara sådär. Och blundar man hör man ordet eka i huvudet: "Aldrig mer, aldrig mer dina läppar mot mina, aldrig mer din hud emot min, aldrig mer."
Och jag vill verkligen förstå folks anledningar till att ge upp i kärlek. Vill försöka förstå mig själv då jag gett upp ett förhållande så lätt, så lätt. I efterhand skrattar jag bara och säger: "Ja, men haha, det var ju inte så seriöst det där ju." Men faktum var ju att det där gulliga förhållandet som längre fram kan se så naivt ut var seriöst då. När slutar man mogna i kärlek? När blir det seriöst? När är det så seriöst så att du kan lova evig kärlek? Jag kommer inte kunna lova min älskare det förrän jag ligger på min dödsbädd med några minuter kvar att leva. Jag kanske vill. Men jag kan inte. För min kärlek är inte lugn. Den är vild. Den är ung. Och den flyger. Plötsligt kanske den flyger iväg...och jag kan inte göra mycket annat än att följa med den.
Fy skäms på mig. Jag får kärleken att låta ostabil. Det är den egentligen inte. Om man kollar ordentligt. Fokuserar du...är den farlig,svår och lättrubbad. Men den är det stabilaste vi har. Ändå har vi har så lätt att hata den.
Det är för att vi värdesätter viss kärlek mer. Vi fokuserar. När en bit av kärleken rasar, rasar vi med den. För vi vill ha alla delar på plats. Det är mänskligt. Det är just det som gör den så stabil.
Nu förstår du mig säkert inte alls. Men rasa min vän, rasa. Jag vill att du ska rasa. Inte för att det ska göra ont i dig. För det gör ont i mig med. Men...det är då du rasar, då du tror att du hatar kärleken som mest...som du älskar den gränslöst. Då du älskar den så mycket att du hatar den. Så mycket att du rasar för den. Det är DÅ du öppnar ögonen och värdesätter den andra kärleken runt omkring dig ÄNNU mer. Du ser folk, folk ser dig. Kärleken växer! Kärleken växer! Ah... Skönt. Kärleken är alltid lika stor.

Du förstår min vän, det handlar bara om hur vi placerar den.
Vi kommer inte ifrån den. Du kommer inte undan. Du blir träffad. Förr eller senare. Och du kommer att falla.
Det gör ont att rasa, men det är någon som kommer blåsa på ditt ömma hjärta. Varför? Jo för att du är en person, precis lagom att älska.

With love/ Mli Pajren


Förresten. När vi ändå pratar ut om kärlek på det här viset måste jag tillägga att jag grävde upp min gamla kamrat inloggning härom veckan. Där finns det alla sorters orginella typer. Folk flörtar hejdlöst med en. Jag brukar störa mig på att folk där inte vill lära känna mig. Jag tar tillbaka det, det blir bara läskigt.

Läskig person från kamrat skriver (lite väl) hurtigt:

- Du var verkligen snygg en klar 10:a
Vad gör du ikväll?
Har du msn eller mobil?
Puss på magen

Jag svarar: Haha, tack. Msn: emiliepyren@hotmail.com. Ha de.

- Jag ska bara slappa ikväll,
ska ut i morgon
har addat dig på msn
Har du kille?
Vad har du för mobilnummer?
Vad är det bästa du vet?
Puss på mun


Säger då det. Låt min mage vara. Och godnatt.

Rush hour

Jag är ständigt på flykt känns det som. Eller flykt, kanske snarare flytt? Nytt? Alla tre förmodligen. Jag och mitt liv saknar helt enkelt stabilitet. Vi flyr från den. Det måste hända något hela tiden. Utan ork... Jag tappar den bara genom att tänka på allt jag måste göra, som jag inte hinner göra, eftersom jag hela tiden letar och samlar på mig nya saker att hålla på med. Det slutar i att jag inte får något gjort alls.
Fast jag mår bra. Jag mår bra av att göra så. Just nu. Sålänge jag flyr så mår jag bra. Det är när jag stannar och fattar vad jag håller på med som jag bara slänger mig på mage med täcket över huvudet och ångrar mig.
Vet inte om jag gått över den gränsen då det är för sent att ändra sig, att ändra det som händer och håller på att hända? Jag har hört att det aldrig är för sent. Men jag ifrågasätter teorin... Ifrågasätter mig själv i det jag håller på med.
"Vart är din spärr Emilie?! Du måste säga ifrån dig själv, sätta gränser." Jag lyssnar men glömmer lika fort.
Skiter bara i det som är tråkigt. "Tar det imorgon..." tänker jag alltid. Jag vet att det är fel, och jag vill ändra det. Eller? Va är det egentligen du vill Emilie?

De där kvällarna jag älskar.

Jag lägger huvudet mot kudden och de fuktiga hårtestarna från den varma duschen kyler nu hela mitt huvud försiktigt. Jag drar täcket upp mot näsan och andas in. Lukten av nytvättade lakan ger ett allmänt välbehag och höjer mitt stora leende om möjligt ännu lite till upp mot öronen. Och mina fötter dras mot de mjuka lakanen och allt känns rent. Då pratar jag inte bara om lakanen och håret... Utan om hjärtat. Mina hjärtslag slår i normal takt förutom då mina tankar omsluter Jonatan och mitt hjärta klyschigt nog ökar kontrastfyllt. Jag har inte något som riktigt tynger mig. Allt känns bra. Och det är de kvällarna jag älskar.

På lördag så ska jag på Audition för filmen baserad på Johanna Thydells roman "I taket lyser stjärnorna" med Malin. Känns lite nervös men väldigt spännande och roligt. Det spelar ingen roll att det är hundratals som kommer vara där, (Hur många teater-intresserade tjejer finns det liksom inte som tar möjligheten att provfilma i göteborg?!) jag tänker tro på mig själv. Och vad har jag att förlora? Erfarenhet är ju bara bra. Tänker gå på så många auditions jag kan.
Har läst boken nu och måste säga att med bra regissör och många bra skådespelare så kan det bli en bra och stark film. Hade det inte vart för min spärr för gråten så hade jag suttit och storlipat framåt slutet. Och på tal om gråt så måste jag lära mig, fort. Ifall jag vill bli skådespelare.
Ska nog ta och öva imorgon. Fast och andra sidan... vilken normal människa sitter där och gör skumma ljud och grimaser för att lära sig att gråta? Och sen när förlorade man kunskapen om det? Jaja, inte är jag som alla andra iallafall. Normal.

Förresten såg jag pjäsen "Trettondagsafton" med klassen igår. Den var bra men måste vara kritisk och säga att det var tråkigt med samma scenbild hela tiden. Den var konstnärlig och vacker, men jag gillade inte att behöva tänka mig en egen bild av miljön. Det går ju an när det är en bok, men teater för mig ska tala klarspråk runt omkring skådespelarna. Sen är det djupare och estetiskt det dom gjorde. Men iallafall...inte min stil.

Ship ship. Cogito, ergo sum

Jag fattar inte varför jag skriver. Jag vill väl antagligen hitta min grej. Hitta något jag är sådär jätte bra på. Detta kanske är ett dumt försök. Men men, bloggen ska iallafall få ny layout innan den läggs ner. Har en idé. En utmaning.

Vilket onödigt,deppigt inlägg. Verkligen.

Help me find the way father.

Och det är slasken som gör mina tår alldeles blöta och iskalla när jag går på den gatlykte-beklädda gatan tidigt på morgonen. Det är inte alls det där lugnande,varma oranga som det brukade vara längst gatorna jag går på. Nu är det stressigt, sterilt, nästan lite grönt ljus och det bara påminde mig om att ungefär 546 steg härifrån ligger skolan. Jag vet att min ork tagit slut innan den ens borde börja. Fast i nuet...det är vad jag är. Fast i känslan om att; äh det ordnar sig. Bara allt blir bra...nu. Bara jag inte stöter på något jobbigt och tråkigt...just idag. Sen att det kommer jaga mig nästa vecka, det skiter väl jag fullständigt i?! Varför är jag så dum? Så naiv.
Vem är människa nog att orka ta tag i mitt liv med? Vem kan älska mig så gränslöst så att det är mer än viktigt att se till att min framtid är säkrad...när inte ens jag själv gör det?!
Det hugger i hjärtat. Måste stanna lite. Jag lutar mig mot den kalla och lite halvblöta tegelväggen och benen viker sig långsamt. Min jacka ger ifrån sig ett skrapande, slipande ljud när ryggen sveper ner för teglet.
Måste ta tag i det. Måste leva...ett liv. Inte bara en dag.

Förövrigt vill jag tacka för alla sms-hälsningarna som kom. Det värmde att ni tog er tiden.

Marielle. Lita på ordet kärlek som aldrig förr när jag säger att du är det för mig.

Tycker synd om dom som tror att lycka kommer ifrån en kaka

Vill inleda med att säga att den "fåniga" discokulan har fått en andra chans...och en bra sådan. Min uppfattning om denna är nu att det är en del av rummet, en del av den underbara atmosfären där inne.
Men nu till det jag vill säga...eller...jag får inte fram någonting just nu. Mina fingrar bara sprattlar av en massa känslor och alla glädjeskutten gör att dem bara sveper över tangenterna utan den minsta aning av hur de ska börja. Det finns inga nog lyckliga meningar, inga ord som är glada nog och verkligen inte någon känsla...som kan sätta fingret på hur jag känner.
Om glädje hade tagit upp fysiskt utrymme i kroppen hade jag varit uppblåst som en sumobrottare, eller sprängts och endast varit små partiklar som flygit runt...överallt.
Dock är jag inte en av dem som vill ha en blogg fylld med en massa kärleksbabbel och löften om en framtid. Jag vill att min blogg ska mer eller mindre tidlöst beskriva hur jag känner, hur jag mår och vad som händer. Jag vill kunna läsa min blogg om två år och inte få en panikartad lust att sudda, stryka eller ta bort något inlägg.
Men den där känslan, att ligga i ett litet garage inmurat av isolerande äggkartonger på två stycken sackosäckar, känna en trygg arm under nacken och dra in lukten av...honom. Då är alla sinnen på helspänn. I rummet ljuder härliga toner av albumet S&M och där ligger vi, lyckligt lugna och bara...lyssnar. Det snurrande elementet värmer mina ben och kastar ett skimrande, varmt ljus på hans ansikte...och jag kollar. Vet inte vart jag ska börja älska det jag ser. Att sluta är inte ens ett alternativ. Han och jag. Känslan av att vara den lyckligaste flickan i världen har ett fast grepp om mig. Beskriva, bevisa, berätta. Jag KAN inte beskriva för världen om allt det jag känner, kan inte bevisa hur mycket jag just nu tycker om honom, kan bara berätta lite hit och dit i ett enda stort, bra känslokaos. Så jag borde runda av...nu. Innan ni, mina läsare.. somnar, snarkar och hamnar i en enda lång koma av utråkning och förvirrning.
Vill bara säga att dagens upptäckt är att recept på ett stort leende är en Jonatan Andrén, två sackosäckar, en discokula, flera hundra äggkartonger, en massa instrument runt omkring och så en cd-spelare som sjunger av S&M. Min kokbok skulle bli den bästa. Kinesernas lycko-kakor kan slänga sig i väggen.

Vad gör jag uppe vid denna tiden egentligen? Klockan är 4:06 och jag ska vakna snart. Måste bara somna först.
I överslafen sover Otto, så tyst, så tyst. Jag har aldrig hört en person sova tystare. Allvarligt.
I rummet på andra sidan huset sover Marielle och Patrik, i mitt rum, i min säng. Jag älskar min säng och känner mig givmild som lämnar ifrån mig den till andra aktiviteter. Höhum.
En snabb resumé av den sista tiden. Jag var sjuk, blev frisk , åkte på team läger i Ludvika , kom hem och nu sitter jag här.
Igår mötte jag Patrik på tågstationen och träffade Linus i staden. Måste erkänna att jag blev väldigt glad över att se honom.
Sen så fick jag se Jonatans väldigt ägg-kartongerade rum till bandet. Min första tanke var att jag ville räkna dom, men...nä. Vi lämnar det. Dock måste jag bara tillägga att dom hade en liten disco kula där inne och det var det fulaste jag sett. Tillåt mig hånle och sedan ursäkta mig.
Om några timmar åker jag till stan. Den som vill träffa mig får skicka ett sms.
På tal om sms, nu ska jag ska göra ett experiment. 0705-942053 . Där är mitt nummer och jag vill få ett sms där det står en liten hälsning. Se hur många som orkar ta sig två minuter och göra den enkla lilla uppgiften.
Godnatt.