Efter att jag och Tracy satt uppe hela natten med filmen så sa jag att jag inte skulle göra någon mer film på länge... Men det gick inte så bra. Jag satt uppe inatt, haha. Men den blev ganska söt den med tycker jag.
torsdag, december 31, 2009
Goott...nytt år...
Det känns sorgligt. Sitta ensam hemma på nyårsafton.
Haha det låter ju deprimerat. Men dem andra kommer väl hem ikväll hoppas jag.
Hade bara önskat att det blev en heldag, saknar team.
2010 kommer bli grymt iallafall.
Haha det låter ju deprimerat. Men dem andra kommer väl hem ikväll hoppas jag.
Hade bara önskat att det blev en heldag, saknar team.
2010 kommer bli grymt iallafall.
Du och jag mamma
Haha jag har världens sötaste mamma.
"Dagar kommer och dagar går...
lycklig den som läsa om Mli får!
Hinna skriva - inte lätt
träffa vänner - lära trafikvett:)
Ett år av äventyr du fått
halva tiden nu dock har gått
Snart vi dig igen får krama
och du slipper tyglar så strama :)
Utan dig är huset tyst
men eget badrum är rätt schysst :D
Gräla ska vi dock aldrig mer ;)
som vuxna sen vi varandra ser.
Jag tänker ibland på Emil o Alfred
Du vet vad vi sa när Xet var vred...
Du och jag Mli ...du och jag mamma..
KRAMAR till Dig från mig!"
"Dagar kommer och dagar går...
lycklig den som läsa om Mli får!
Hinna skriva - inte lätt
träffa vänner - lära trafikvett:)
Ett år av äventyr du fått
halva tiden nu dock har gått
Snart vi dig igen får krama
och du slipper tyglar så strama :)
Utan dig är huset tyst
men eget badrum är rätt schysst :D
Gräla ska vi dock aldrig mer ;)
som vuxna sen vi varandra ser.
Jag tänker ibland på Emil o Alfred
Du vet vad vi sa när Xet var vred...
Du och jag Mli ...du och jag mamma..
KRAMAR till Dig från mig!"
onsdag, december 30, 2009
Best friends forever
Igår satt jag och Tracy uppe halva natten och gjorde en video. Den blev söt.
Men jag tänker inte måla på ett tag, haha.
Pajsången var en improvisation-sång vi gjorde en dag när vi hade tråkigt och sedan så höll vi kvar den, haha. Vi gillar den.
Men jag tänker inte måla på ett tag, haha.
Pajsången var en improvisation-sång vi gjorde en dag när vi hade tråkigt och sedan så höll vi kvar den, haha. Vi gillar den.
torsdag, december 24, 2009
GOD JUL SVERIGE!
Jag hoppas verkligen att ni får en jättefin jul!
Försök att, idag, ta hand om det fina liv vi alla har under olika omständigheter.
Att vara tacksam för alla möjligheter vi har.
För alla människor runt omkring som älskar oss och som vi älskar.
Försök att hålla den gyllene regeln. Behandla andra som du själv vill bli behandlad.
Jag tycker så mycket om er!
Jag hoppas verkligen att ni får en jättefin jul!
Försök att, idag, ta hand om det fina liv vi alla har under olika omständigheter.
Att vara tacksam för alla möjligheter vi har.
För alla människor runt omkring som älskar oss och som vi älskar.
Försök att hålla den gyllene regeln. Behandla andra som du själv vill bli behandlad.
Jag tycker så mycket om er!
onsdag, december 23, 2009
Kräftskiva
Jag har aldrig önskat att min säng var gjord av Aloe Vera så mycket som inatt.
Aldrig mer Amerikanska solarium, haha.
God Jul! Nu blir det Loisville.
Aldrig mer Amerikanska solarium, haha.
God Jul! Nu blir det Loisville.
tisdag, december 22, 2009
Konst att videoblogga
Jag ska aldrig skratta åt fjortisbloggarna igen.
Att videoblogga är en konst.
Haha, så många försök och inte ens en gång lyckades jag.
onsdag, december 16, 2009
Titut!
Här är jag!
Jag lever och mår bra men har fortfarande fullt schema.
Vi har "Finales" i skolan vilket det kändes som om lärarna kom på...igår.
Så idag har jag pluggat... 5 timmar.
Stacy åker till doktor imorgon, jag hoppas att dem gör något den här gången. Han hostar ju för i sjuttsingen blod. Idag svimmade han också, på vårat fotobord som självklart med all tur ska vara av glas, det blev hål i väggen, ett blodigt ansikte. Det var väldigt obehagligt men han är iallafall uppe på benen.
Jag ska ta mig i kragen och lägga upp lite bilder från musikalen (har dock bara backstage-bilder än så länge)
3 dagar kvar i skolan! Gött!
Adjö på er. Lek i snö.
Jag lever och mår bra men har fortfarande fullt schema.
Vi har "Finales" i skolan vilket det kändes som om lärarna kom på...igår.
Så idag har jag pluggat... 5 timmar.
Stacy åker till doktor imorgon, jag hoppas att dem gör något den här gången. Han hostar ju för i sjuttsingen blod. Idag svimmade han också, på vårat fotobord som självklart med all tur ska vara av glas, det blev hål i väggen, ett blodigt ansikte. Det var väldigt obehagligt men han är iallafall uppe på benen.
Jag ska ta mig i kragen och lägga upp lite bilder från musikalen (har dock bara backstage-bilder än så länge)
3 dagar kvar i skolan! Gött!
Adjö på er. Lek i snö.
torsdag, december 10, 2009
tisdag, december 08, 2009
Törstig Tönt
Jag har alltid varit envis så länge jag kan komma ihåg.
Men det är inte förrän nu jag inser vad min envishet kan ställa till med
Jag hatar när folk tycker illa om mig och jag hatar att ge upp.
Men nu börjar jag inse att jag skadar mig själv om jag försöker för mycket.
Nu hände det igen. Min envishet i försök till att bara till lags var i krig med min kropp. Det började redan i Söndags. Jag pratade med min mamma i telefon och var lite grinig, hängig och klagade på huvudvärk. Igår, kände jag mig fruktansvärd. Jag gick till skolan och jag kände med en gång att jag hade feber. Men eftersom vi har sista dagar av repetion innan premiären för musikalen så kämpade jag mig igenom den. Jag hade inte någon vidare matlust så jag åt inte så mycket på lunchen.
Scen, sång, varma strålkastare och ingen luftkondition fick mitt huvud att börja snurra allt mer. Klockan 6 skulle vi ha en paus så jag bet ihop och försökte gå vidare. Folk kände på min svettiga panna och sa att min feber var hög, att jag borde gå hem men jag skakade på huvudet. Satte mig ner.
Matt satt framför mig, kollade bekymrat och hämtade en våt pappers handuk.
Det var då min envishet kom fram, när folk kom och frågade hur det var och jag blev inombords irriterad; "I'm FINE!" och reste mig upp. Och föll.
Resten är suddigt.
Att prata på engelska kändes svårt och jag försökte förklara att jag ville ha något att dricka. Men jag vet inte om jag sa det på svenska eller inte. De pratade om svininfluensan och jag försökte skaka på huvudet. Det var panik runt omkring mig, Grant bar mig i famnen och det gjorde mig rädd. Jag visste inte vad som hände. Rösterna försvann och det blev tyst.
Nästa sak jag kommer ihåg är att jag sitter i bilen med Madisons lilla hand i min och en orolig Beth vid ratten. Mina muskler skakar och jag är chockad. Och törstig. Så törstig.
De lägger mig på övervåningen så de kan ha kontroll över mig. Beth vill åka till sjukhuset men Stacy viker sig för mitt; "I just want to lay down"
Och så fick jag äntligen vatten, jag vet inte hur mycket vatten jag drack men det var nog det godaste vatten någonsin.
Min hud var vit och kall, mina muskler skakade även fast jag inte frös och mitt huvud värkte något otroligt.
Pratade med mamma i Sverige fast de lovade att inte ringa till henne.
Åtminstone lättare att förklara på svenska. Vätskebrist, jag var bara säker på att det bara var vätskebrist.
Sen fick jag medicin och sömntablett och somnade i Madisons lilla säng, katten lade sig vid mina fötter.
Och nu är klockan 5 och jag känner mig ganska bra. Utmattad och törstig men inte längre yr. Fick inte gå till skolan och de vill ändå kolla upp mig.
Bara trött på mig själv för att jag inte ger upp förrän det ska bli så dramatiskt. Som min dumma mage eller i Danmark när jag spelade match med den där dumma förskyldningen.
Jag är så trött på att jag inte kan erkänna mig lite vanligt sjuk och istället ska vänta tills min kropp säger ifrån, och som ska göra folk oroliga. Jag hatar det.
Jag får lära mig att hellre ta en liten sur min när jag frågar om att få gå att köpa en flaska vatten. Då hade jag sluppit allt det här.
___
Jag har aldrig riktigt varit en kattmänniska tidigare, men något visst är det med denna här hemma. Hon har inte lämnat min sida sen jag kom hem igår. Hon följer efter mig när jag går upp för att hämta vatten och när jag lägger mig ner så hoppar hon upp och lägger sig tillrätta nere i kanten igen.
Så det är varför det varit lite dålig uppdatering här, ska försöka skriva lite i slutet av veckan, tors-fre-lör-sön har vi föreställning. Ska bli riktigt spännande! Får bara inte glömma av att dricka, haha.
Skepp ohoj!
Men det är inte förrän nu jag inser vad min envishet kan ställa till med
Jag hatar när folk tycker illa om mig och jag hatar att ge upp.
Men nu börjar jag inse att jag skadar mig själv om jag försöker för mycket.
Nu hände det igen. Min envishet i försök till att bara till lags var i krig med min kropp. Det började redan i Söndags. Jag pratade med min mamma i telefon och var lite grinig, hängig och klagade på huvudvärk. Igår, kände jag mig fruktansvärd. Jag gick till skolan och jag kände med en gång att jag hade feber. Men eftersom vi har sista dagar av repetion innan premiären för musikalen så kämpade jag mig igenom den. Jag hade inte någon vidare matlust så jag åt inte så mycket på lunchen.
Scen, sång, varma strålkastare och ingen luftkondition fick mitt huvud att börja snurra allt mer. Klockan 6 skulle vi ha en paus så jag bet ihop och försökte gå vidare. Folk kände på min svettiga panna och sa att min feber var hög, att jag borde gå hem men jag skakade på huvudet. Satte mig ner.
Matt satt framför mig, kollade bekymrat och hämtade en våt pappers handuk.
Det var då min envishet kom fram, när folk kom och frågade hur det var och jag blev inombords irriterad; "I'm FINE!" och reste mig upp. Och föll.
Resten är suddigt.
Att prata på engelska kändes svårt och jag försökte förklara att jag ville ha något att dricka. Men jag vet inte om jag sa det på svenska eller inte. De pratade om svininfluensan och jag försökte skaka på huvudet. Det var panik runt omkring mig, Grant bar mig i famnen och det gjorde mig rädd. Jag visste inte vad som hände. Rösterna försvann och det blev tyst.
Nästa sak jag kommer ihåg är att jag sitter i bilen med Madisons lilla hand i min och en orolig Beth vid ratten. Mina muskler skakar och jag är chockad. Och törstig. Så törstig.
De lägger mig på övervåningen så de kan ha kontroll över mig. Beth vill åka till sjukhuset men Stacy viker sig för mitt; "I just want to lay down"
Och så fick jag äntligen vatten, jag vet inte hur mycket vatten jag drack men det var nog det godaste vatten någonsin.
Min hud var vit och kall, mina muskler skakade även fast jag inte frös och mitt huvud värkte något otroligt.
Pratade med mamma i Sverige fast de lovade att inte ringa till henne.
Åtminstone lättare att förklara på svenska. Vätskebrist, jag var bara säker på att det bara var vätskebrist.
Sen fick jag medicin och sömntablett och somnade i Madisons lilla säng, katten lade sig vid mina fötter.
Och nu är klockan 5 och jag känner mig ganska bra. Utmattad och törstig men inte längre yr. Fick inte gå till skolan och de vill ändå kolla upp mig.
Bara trött på mig själv för att jag inte ger upp förrän det ska bli så dramatiskt. Som min dumma mage eller i Danmark när jag spelade match med den där dumma förskyldningen.
Jag är så trött på att jag inte kan erkänna mig lite vanligt sjuk och istället ska vänta tills min kropp säger ifrån, och som ska göra folk oroliga. Jag hatar det.
Jag får lära mig att hellre ta en liten sur min när jag frågar om att få gå att köpa en flaska vatten. Då hade jag sluppit allt det här.
___
Jag har aldrig riktigt varit en kattmänniska tidigare, men något visst är det med denna här hemma. Hon har inte lämnat min sida sen jag kom hem igår. Hon följer efter mig när jag går upp för att hämta vatten och när jag lägger mig ner så hoppar hon upp och lägger sig tillrätta nere i kanten igen.
Så det är varför det varit lite dålig uppdatering här, ska försöka skriva lite i slutet av veckan, tors-fre-lör-sön har vi föreställning. Ska bli riktigt spännande! Får bara inte glömma av att dricka, haha.
Skepp ohoj!
fredag, december 04, 2009
NEWS!
Jag är så glad, jag är så glad! Jag vet inte riktigt vart jag ska börja.
Jag har foto första lektionen och våran lärare var sur som vanligt. Det är inte ofta hon ler, de flesta tycker väldigt illa om henne och hon är verkligen inte någon baddare på komplimanger. Hon säger ganska kort till mig mitt under lektionen: "Can I talk to you after class please?" . Och som alltid när någon säger att de vill prata med mig så tror jag att jag gjort något fel och tänker igenom hela registret efter något idiotiskt misstag jag kan ha gjort. Jag stannar efter, hon sätter sig på stolen brevid och, nå jag orkar inte håll mig längre, hon har skrivit in mig som förslag till ett nytt Art Scholarship till College. Fullt stöd (Hela betalningen) och det är till de top sex av College i Usa. Skulle jag få det kan jag i princip välja vilken skola jag vill! Och så säger hon; "I think you have a really good shot at it, and I'll help you") och LER. Hon LOG. Jag trodde jag skulle spricka av glädje. Jag tackade nog henne tusen gånger innan jag sprang/hoppade till kemin.
Dagen blev allmänt bra. Musikalövning efter skolan och vi hade väldigt roligt backstage. Sen var det dags för vinterparaden. Vi skulle vara längst bak så vi hade lite tid innan jag tog på mig dräkten till att gå och kolla på alla olika vagnar. Det var superlångt och många hade jättekreativa vagnar. Dock var det iskallt. Men inte så länge till för min del, inne i dräkten var det jättevarmt och jag gick nog några kilometer. Det var så kul! Jag fick hundratals kramar längst vägen av alla barnen och jag fick ta en massa bilder med dem. Svettigt värre, men det var så otrolig känsla där brevid våran vagn. Julmusik överallt, och massa tomtemössor, godis, lampor och granar genom den lilla stadsallén.
Nu är jag hemma, ska duscha, plugga och sen förhoppningsvis ha ännu ett Michaela-samtal.
Imorgon ska lite kompisar ut och äta och umgås. Glad, glad, glad!
Stor kram till er allihopa!
Jag har foto första lektionen och våran lärare var sur som vanligt. Det är inte ofta hon ler, de flesta tycker väldigt illa om henne och hon är verkligen inte någon baddare på komplimanger. Hon säger ganska kort till mig mitt under lektionen: "Can I talk to you after class please?" . Och som alltid när någon säger att de vill prata med mig så tror jag att jag gjort något fel och tänker igenom hela registret efter något idiotiskt misstag jag kan ha gjort. Jag stannar efter, hon sätter sig på stolen brevid och, nå jag orkar inte håll mig längre, hon har skrivit in mig som förslag till ett nytt Art Scholarship till College. Fullt stöd (Hela betalningen) och det är till de top sex av College i Usa. Skulle jag få det kan jag i princip välja vilken skola jag vill! Och så säger hon; "I think you have a really good shot at it, and I'll help you") och LER. Hon LOG. Jag trodde jag skulle spricka av glädje. Jag tackade nog henne tusen gånger innan jag sprang/hoppade till kemin.
Dagen blev allmänt bra. Musikalövning efter skolan och vi hade väldigt roligt backstage. Sen var det dags för vinterparaden. Vi skulle vara längst bak så vi hade lite tid innan jag tog på mig dräkten till att gå och kolla på alla olika vagnar. Det var superlångt och många hade jättekreativa vagnar. Dock var det iskallt. Men inte så länge till för min del, inne i dräkten var det jättevarmt och jag gick nog några kilometer. Det var så kul! Jag fick hundratals kramar längst vägen av alla barnen och jag fick ta en massa bilder med dem. Svettigt värre, men det var så otrolig känsla där brevid våran vagn. Julmusik överallt, och massa tomtemössor, godis, lampor och granar genom den lilla stadsallén.
Nu är jag hemma, ska duscha, plugga och sen förhoppningsvis ha ännu ett Michaela-samtal.
Imorgon ska lite kompisar ut och äta och umgås. Glad, glad, glad!
Stor kram till er allihopa!
torsdag, december 03, 2009
Glad
Det ligger en len och rund katt vid mina fötter.
Mitt hår luktar hallon och min hud vanilj
Jag har musikallåtarna i huvudet
och lena sockar som liknar sockiplast
Imorgon ska jag gå i en vinterparad som en björn och dansa
Jag har en mysig lillasyster
och fantastiska vänner
Saknadsknip i magen efter mina tjejer, Otto och alla andra och jag önskar att de var här
En klocka som jag tycker går alldeles för fort
En engelska som börjar bli bonnig
En mamma som pratar brittiska klockan 4 på morgonen
Uppvaktad och Uppskattad.
Jag är glad.
Mitt hår luktar hallon och min hud vanilj
Jag har musikallåtarna i huvudet
och lena sockar som liknar sockiplast
Imorgon ska jag gå i en vinterparad som en björn och dansa
Jag har en mysig lillasyster
och fantastiska vänner
Saknadsknip i magen efter mina tjejer, Otto och alla andra och jag önskar att de var här
En klocka som jag tycker går alldeles för fort
En engelska som börjar bli bonnig
En mamma som pratar brittiska klockan 4 på morgonen
Uppvaktad och Uppskattad.
Jag är glad.
Stop!
Tracy räknade ut att vi bara har 97 skoldagar kvar. Sekunden efter föll vi i en mindre depression. Tiden går för fort.
tisdag, december 01, 2009
Vinter?
Så, nu var det bra igen. Det var egentligen inget som hände igår, ibland får man bara såna konstiga saknads-attacker av olika saker. Man är så långt ifrån allt som är bekant och tryggt. Det är inte bara att åka hem liksom. Svårt att förklara, man måste uppleva det.
Det betyder inte att jag inte älskar att vara här. För det gör jag, kan inte tänka mig hur det kommer kännas att åka härifrån. Kommer vara som att jag har två hem.
Idag har jag haft skola igen vilket var underbart, träffa alla igen. Efter skolan hade vi musikalrep, vilket vi har varje dag efter skolan nu fram tills premiären. Vi ligger lite efter, vi har för kul och flamsar runt. På kvällen skrev jag uppsats och pratade med Matt i telefon, lekte lite med Madison, och fick även chans att prata lite grann med Julia idag, väldigt trevligt. Hon tänker få upp sin blogg så när det är klart, kika in och läs om hur hon har det i Alabama.
Stacy skämtade idag med att han nog får ta fram geväret. Pojkar som knackar på fönstrerna tycker han inte riktigt om, haha. Inte så mycket mig emot dock, det händer ju inte speciellt ofta i Borgstena, haha.
Fick även besked om att Borås-posten är på tryckeriet nu, håll utkik efter tidningen om några dagar, om ni ser en liten hippieflicka med svart hår på förstasidan så har du rätt tidning i din hand.
Måste avsluta med att säga att det inte känns som att det är December. Det är varken varmt eller kallt och det finns knoppar på träden. Så det känns som om vi hoppade över vintern och tänker ha julafton på våren.
Men godnatt på sig, och adjö!
Det betyder inte att jag inte älskar att vara här. För det gör jag, kan inte tänka mig hur det kommer kännas att åka härifrån. Kommer vara som att jag har två hem.
Idag har jag haft skola igen vilket var underbart, träffa alla igen. Efter skolan hade vi musikalrep, vilket vi har varje dag efter skolan nu fram tills premiären. Vi ligger lite efter, vi har för kul och flamsar runt. På kvällen skrev jag uppsats och pratade med Matt i telefon, lekte lite med Madison, och fick även chans att prata lite grann med Julia idag, väldigt trevligt. Hon tänker få upp sin blogg så när det är klart, kika in och läs om hur hon har det i Alabama.
Stacy skämtade idag med att han nog får ta fram geväret. Pojkar som knackar på fönstrerna tycker han inte riktigt om, haha. Inte så mycket mig emot dock, det händer ju inte speciellt ofta i Borgstena, haha.
Fick även besked om att Borås-posten är på tryckeriet nu, håll utkik efter tidningen om några dagar, om ni ser en liten hippieflicka med svart hår på förstasidan så har du rätt tidning i din hand.
Måste avsluta med att säga att det inte känns som att det är December. Det är varken varmt eller kallt och det finns knoppar på träden. Så det känns som om vi hoppade över vintern och tänker ha julafton på våren.
Men godnatt på sig, och adjö!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)