Walking in a winter won-not-derland

Gruset knastrar under mina fötter där jag går på gångvägen. Det spelar ingen roll om jag så lyfter fötterna rakt upp och trampar ner eller släpar dom mot marken...min existens hörs.
Kanske behövs det i den mörka vintern. Syns vi inte så ska vi banne mig höras iallafall!
- Hej du! Jag är ett bevis på att du lever. Mina andetag kollar på mig när dem åker ut i mörkret i en stor ljusgrå rök.
Jag huttrar och drar på mig luvan...det är helt tyst förutom det knastrande och rasplande ljudet från mina fötter. Jag ser min skugga som breder ut sig i diket brevid.
Jag ser gammal och trött ut. Som om väskan vägde 10 kilo istället för ynka 1 där på armen.
Men jag känner mig inte alls så. Idag känner jag mig helt neutral. Jag känner mig som en 15 årig flicka som går på gångvägen hem från skolan. Med ett liv som vilken annan människa som helst.
Jag känner mig som en flicka som jonglerat och bara tappat lite bollar. Jongleringen är balansen i att leva och bollarna är livet. Men jag måste påminna mig om att det är bara och plocka upp dom.

Vilka är det som dör?

"Jag vill inte leva" *Snyft snyft buhu buhu*

Så lät det ifrån våran bil för c:a 2 timmar sedan. Och det var inte jag som sa det.

Detta var vad en klasskompis skulle kalla intrång. Det tycker jag t.om själv. Detta var personligt på hög nivå. Jag är inte bara inne i mitt liv och berättar, utan in i min medmänniskas också.

Jag tog det inte på allvar. Tvärtom så tyckte jag bara att hon var löjlig. Jag var så arg och besviken, jag skäms men jag tänkte faktiskt "Gör det så kärring, se va du går för!". Det ångrar jag. Klart. Hon har gjort mycket fint för mig i livet, det vore lögn om jag sa något annat.

Sen började jag tänka; vilka är det som tar självmord egentligen? Min första tanke var lika pinsam den;

- Emos med jobbig bakgrund. Men va sjutton?! Jag är ju emot diskriminering, vad satt jag inte själv där och tänkte?!. *Tänk,tänk,tänk*

Men, såna som inte har någon att vara älskad av?

- T.ex en medelålders snubbe som flyttar till nytt ställe och de enda människorna i hans omgivning blir grannarna som han säger hej till i trappuppgången och dom tuggummi-tuggande ynglingarna på det nya jobbet. Han borde väl inte vara så motiverad? Men äh, ett hej räcker ibland. Ibland kan man känna sig älskad utan att någon visar det överhuvudtaget t.om. *Tänk,tänk,tänk*

- Den "perfekta" personen. En person som alltid försöker göra allting rätt, som är ordentlig,artig,vänlig,uppmärksam,social,omtänksam och har bra betyg? Då blir kanske pressen så stora. Man har allas förväntningar på att man ska klara allting. Inte bara med nöd och näppe utan vi pratar BIG TIME. Det måste vara jobbigt att hela tiden ha mer prestationskrav på sig än alla andra.

Och så höll jag på...drog upp människotyp efter människotyp. Men jag kom hela tiden på undantag från de andra grupperna, nya grupper. Kom fram till att det finns inga bestämda kategorier för dom som gör självmord.

Vad är det då? Är det den som har mest skit som gör det? Jag vet så många som har det så sjukt jobbigt men kämpar ändå. Jag vet många som kämpar fast dom inte orkar. Dom som inte vill,men gör det ändå.

Så lika dåligt svar som jag tycker Ekvationers lösningar som t.ex 2x+3b är har jag på denna. Det är helt enkelt dom som inte kämpar, dom som innanför skalet tappat all glöd.

GAH! Måste spinna vidare på detta, kan ju inte sluta så. Men jaja, over and out for tonight.

I många dagar din lukt i min kudde. I många dagar gillar jag min kudde. Eller?

100p. Tom blogg idag. - Vad är ; Tom tom tom?! - *BIIDUP* Fel svar. - Vad är ; Full full full?! Överfull. *PLING* Rätt svar.

Idag går det inte att skriva något. Det är en sånhär dag jag verkligen borde skriva blogg. Bara ösa ur mig massa tankar. Men nä. Inte idag inte.
Man märker att jag är nere i en svacka just nu och jag hatar det. Jag älskar att vara glad, vem gör inte det? Jag är så rädd för att stämpeln på mig som glad ska försvinna efter detta. Jag vill ha kvar den. Den gör mig stark på något sättt. Jag vet inte varför jag plötsligt tappat greppet om att bita ihop och hålla inne. Ska det vara så svårt?



Dagen var sammanfattningsvis inte riktigt som planerad. Men imorgon är det en ny dag med nya tag! Ska bli gött att få komma tillbaka till skolan även om jag nog ligger en bra bit efter.

ciao / EP

glittersis.

Läste precis en väns blogg. Uppmärksammade ett litet litet tillägg på det nyaste inlägget. Ett ledset tillägg. Och jag visste precis vem som orsakat det. Men det spelar ingen roll vem. Grejen är att någon hela tiden måste göra det.
Jag vill skydda henne från sånt. Det är inget hon förtjänar.

Snälla. Sluta tracka på henne och försök uppmuntra henne istället. Det är hon värd.
Come on guys!

Vännen min, du vet iallafall att du är älskad utav mig.

Dejj fhjertta mejj

Klockan är halv 6 och jag är vaken. Måste vara något allvarligt fel på mig. psssssssykooootjohoooo.

Idag är det jonatans och min 2 månaders dag. Har varit så smörig så jag har gjort en film.

Nu ligger den där i ett fodral med slarvigt nedklottrade graffitti bokstäver på; Jonatan.

Först var det tänkt att jag skulle hålla på med den länge och vänta till 3 eller 6 månader. Men sen tänkte jag (tolka mig inte som världens negativis nu) att vem vet om det håller så länge?! Då har jag gjort den i onödan. Och tills imon är vi ju högst troligt tillsammans så han får den då.

Märkte en liten lustig grej när jag satt och jobbade på filmen innan. När 3:orna lånade våra (SP07J:s) datorer blev det en himla kabalalik efteråt; " Mitt lösenord är ändrat!!" "Jag svääär på att personen har kollat på mina bilder" "Undra vem som hade min" o.s.v . Vi skämtade lite om att dom kunde skrivit en liten hälsning med tack för lånet.

Så, när jag jobbade på filmen på den andra inloggningen som dom lånade (där finns alla programmen som är bra att ha) så drar jag bara en blick över skrivbordet. Plötsligt ser jag en liten genvägs-ikon med ; Tack för lånet. Jag öppnar och där står det just; Tack för lånet //Robin. Jag blev helt full i skratt. Skrattig och glad. Nu kändes det inte alls så farligt att någon lånat min dator. Varsågod Robin! Du är välkommen att låna den igen! (Inte alls , men jag blev glad iallafall!)

Nu ska jag sova en stund och fundera på om jag ska be mamma lämna filmen i Jonatans brevlåda när hon åker till jobbet eller om jag själv ska orka göra det när jag ändå åker till vårdcentralen.

Najtinajt / mli

Fredag: 17:00 - Jag är utanför badhuset och det har börjat skymma. Malin ska komma om 40 minuter och jag har ingenting att göra tills dess. Just nu, idag, är mitt liv ett blankt blad. Jag har inget hem att komma hem till. Vet inte vart jag ska.
Det är inte det att jag tror att jag måste sova ute. Finns alltid någon vän som skulle ställa upp (Har jag tackat er för att ni finns?) Utan mer det att; ...vart.....ska...jag? Det känns både som en frihet och en tung börda. Jag vet att någon eller några måste jag öppna mig för ikväll. Jag tänker inte ljuga. Och i detta fallet går det inte heller att undvika. Ikväll är det en kväll att öppna muren ansikte mot ansikte. Att öppna muren är farligt för mig.

23:10 - Jag ser att det lyser i det röda fönstret på bokvägen och jag blir lugn. Mitt blanka blad fylls omedvetet av en stor gul leende smiley. Om kanske en minut öppnar jag dörren och möts av det välbekanta Guitar hero ljudet och en trevligt leende Johnny eller Lena vid skärbrädan i köket som frågar hur det är. Om någon minut så kanske Daniel kommer från sitt rum och säger ; "Hej Pyrén" och jag får en kram. Om någon minut kommer Jonatan från vardagsrummet och kollar mig i ögonen, frågar hur det är och kramar mig hårt. Om någon minut kommer alla problem kännas långt bort. För där är jag lycklig. Bokvägen. Familjen Andrén. Något som satt spår i mig resten av livet.

Jag knackar försiktigt på dörren och kliver in. Lena står vid skärbrädan (!) och kollar ledsen på mig. Hon frågar hur det är. Jag vet inte om mitt svar kom ut genom munnen eller om det stannade i huvudet. Iallafall så får jag låna telefonen och ringer. "Hem". Försöker reda ut det. Känner gråten i halsen. ( "GRÅT INTE UNGJÄVEL!" .... Jag hör det i huvudet, jag hör det i huvudet, svälj gråten,svälj gråten! ) Jonatan kommer ut ur vardagsrummet med bekymrad blick. Håller om mig. Han sitter helt tyst och iaktar mig.
Men han ska inte få se mig gråta. Inte nu, inte idag.

Du är iallafall den finaste jag vet.

Hjärte-element

Att Erika är bäst i klassen på att skriva är det ju ingen tvekan om. Inte heller att det är underbart att läsa vad hon skriver. Kan ni tänka er då när man öppnar hennes blogg och märker att det är en hel radda med rader om en själv?! Det var det finaste någon skrivit till mig någonsin. Jag blev jätte varm i hjärtat.

Här är ett utdrag; " Tror aldrig riktigt att du kommer att förstå det där. Den där klyschen jag väntar på att ge dig. Jonatan verkar ha snott alla mina klyschor och använt. Men det gör ingenting för det betyder att jag får ge dig något som jag kommit på själv. Värdefullare så.( MEN DET KOMMER ALDRIG ENS I NÄRHETEN AV DIG - ALDRIG )Även om jag må vara världelös är jag det lite mindre när jag är med dig. Tack för allt bejbi "

Alla vill vi väl känna oss uppskattade och omtycka. Men får man något sånt här fint.... Då känner man BANNE MIG sig speciell:D Tack Erika. You made my day!

Helvetes jävla allt ibland. Jag svär inte ofta men när jag väl gör det är jag svag. Har inget klokare att ta till ungefär.

" - Varför kan du inte göra någonting rätt någongång? Jag har verkligen misslyckats med dig. "
Jag vet inte om orden hann smärta i mig där jag satt på sängkanten helt nyvaken. Jag orkade inte svara vilket resulterade i att jag tydligen sket i hennes känslor. Tänk om något kunde handla om något annat än henne själv ibland. Tänk om detta slapp vara något gömt. Att allt just nu är lite kaos.
- Ska du inte jobba idag? Vi har ingen mat hemma... Jag sa det tyst men frågan blev kanske omedvetet en aning vasst och jag ångrade att jag sagt något så fort jag tystnade.
- Nej. Åh du bara kör med mig hela tiden! Mamma vände på klacken och smällde igen sovrums dörren efter sig.
Jag orkade inte. Gjorde bara vad jag skulle i rask takt. Kollade i kylskåpet efter att ta något till frukost. Hittade margarin som jag kunde bre på en pågen-skiva och som jag sen stoppade ner i en plastpåse.
Jag fick henne att köra mig till tåget. Det som var mellan oss var bara en tystnad. Vi hade inget att säga till varandra. Inte ens en spydig kommentar orkade vi lägga fram. När skulle vi lära oss att prata med varandra?
Hon lovade att hämta mig efter skolan.
Undra om detta var mitt fel. Om jag blev en monster-dotter efter att vi lämnade pappa. Om det var min ilska mot honom som gick ut över henne? Varför skulle hon annars utsätta mig för detta?!
Hon klagar på att vi inte har pengar. Men det hjälper ju inte precis att hon inte jobbar.
Jag har ingen rik hemlig pappa som kan ge oss pengar vid sidan om.
Det hänger på henne.
Är det kraven som plågar henne?
Medans hon blundar för kraven som hamnar på mig.


Ni tycker nog att jag är svag som skriver allt såhär öppet.

Men jag är arg. Trött. Besviken. Trött. Besviken.

Väl i skolan kändes saker både jobbigare och lättare. Människorna där är helt otroliga.
Men jag har ju ingen ork. Bokstäverna åker in genom ena örat och ut genom det andra.
Sista lektionen bubblade allt över. I det tomrummet där det borde kommit lite tårar så blev det istället att jag tog mina grejer och gick ut ur klassrummet.

Läraren kom efter. Inte för att läxa upp mig. Utan för att bry sig...på riktigt. Jag vet inte när jag var så tacksam en vuxen senast. Efter kom Natto och jag grävde ner ansiktet i tröjan på hennes axel. Jag var så tacksamma på dom allihopa. Men arg på mig själv för att jag inte kunde hålla det inne. Kände mig naken,generad och sårbar.

Tog tåget hem.

Står vid Borgstena station. Hon skulle varit här vid det här laget.
Var jag så dum att jag verkligen trodde att hon skulle komma och hämta mig?!
Jag börjar gå och den mörka vägen hem känns som en trygghet. Känns skönt att vara så gott som osynlig.
Nästan väl framme så ser jag hur en bil blinkar åt mig. Våran bil. Hon kom iallafall.
Bättre sent än aldrig?
- Jag har lagat mat. Säger hon och jag tror att hon ler mot mig.
Det var som ett slags supersnabbt böne-svar. Hur kom det sig att det, just idag, när allt bubblat över.. sker det en förändring?
Snälla låt henne vakna imorgon och känna sig hel. Jag behöver ha den enda kvarstående biten av familj till hands.

Det är dags för dig att bevisa att du vill ha mig nu. Annars kommer jag släppa taget

Våran saga kan också ta slut. Till och med fortare än vi trodde.

Du vet.

Jag vet.

Hur jag är.

Du glömmer.

Jag är.

Hade du engagerat dig i mig hade du haft koll på det jag älskar att göra. Detta är vad jag älskar, jag tror inte du kollat en enda gång här. Kollar du... Ta vara på varningen om du vill.

.

Don't worry. Be happy now

Efter middagen lade jag för att ta en liten middagslur bara, och så vaknade jag klockan 11. Där försvann min Geografi inlämning. Får gå upp klockan 4 och göra den. Haha lycka till säger jag bara.

" Glöm dina bekymmer, det kommer nya imorgon "

Jag och så många andra borde ha detta i minnet lite oftare. Det går inte att samla på sig allting. Man orkar bara inte.
Livet är i de flesta fall mer en arbetsplats än en lekplats. Jobba bara inte över varenda kväll.

Ingen kommer någonsin få kliva på mig igen.

Jag är fortfarande helt fast på den här tanken med jämförelsen mellan mig och Lina.
Lina är den där "Helt okej-snygga tjejen" , hennes kompisar skrattar åt Ivar, eller som dom kallar honom... fält-biologen. Lina vågar bara visa sig med honom när hon och Ivar är själva. Men tillslut gör hon uppror.

Första lektionen: Jag går in i klassrummet och ser en kill-klasskompis sitta alldeles själv vid ett bord. Det är nästan så att resten av klassen verkar fasa vid att sitta vid samma bord som honom. Mina kompisar sitter vid ett bord men jag går förbi och lägger mina böcker på platsen mitt emot honom. En kompis tar sina böcker och sätter sig brevid mig, men inte utan lite oskyldigt sur protest.

Och så kommer han ... in genom dörren och drar handen genom luggen lite som han alltid gör när han kommer in i klassrummet. Jag kan inte låta bli att snegla. Jag vet att han ska lägga sina böcker på samma bord som oss. För han dömer inte folk efter utsidan. Han bryr sig liksom inte om vad andra tycker. Jag blir så arg på mig för att jag är så feg jämt. Jag skulle vilja vara lika modig som honom.

Tidigt tog jag ur nappen och pratade.
Tidigt gav någon mig en bilderbok och jag började drömma och fantisera.
Men jag tror inte det var förrens idag jag fattade att jag inte tagit steg utan att ha stöd mot något.
Tror inte det var förrens idag jag insåg att det inte bara räcker att ta ut nappen och prata. Det jag säger måste jag själv tro och stå på mig om.
Idag kände jag friheten i att gå emot strömmen. Följa hjärtat. För jag gjorde det.

Be my holy bible thing

Jag hoppas för eran egna hälsas skull att ni läst Linas kvällsbok 1 & två? Fjortis-varning? Mjo. Men det är min bibel. Eller borde jag säga att den ligger snäppet under själv-biografi? Äh, det är nästan samma betydelse så egenkär som jag är.
Man kan nog känna igen sig lite här och var i de böckerna. Iallafall jag. Jag har en Ivar. En fältbiolog. En tönt i andras ögon. Som gör mig så nyfiken. Men som jag inte når.

Jag följde honom och en annan ner till busstorget på väg hem från skolan idag. Jag kunde låtsas att jag skulle åka till min mormor bara för att få åka samma buss som honom. Det är någonting som gör att jag vill lära känna honom. Bara sitta och prata med honom.
Men detta säger jag förstås inte till någon.
*KRASHBOOMBIPOP*
Hjälp mig. Här sitter jag och skriver att "Detta säger jag förstås inte till någon" ... I samma sekund som jag skriver klart meningen borde jag ju inse hur korkad jag är när jag precis berättat det för alla kloka människor där ute som läser min halvt-uttorkade blogg.

Men hur mystisk han än må va... Så har jag redan det jag vill ha. Tack Jonatan för att du är den du är och för att du är bättre än någon annan kille jag mött hitills. (Och DÄR förlorade jag 50% av mina läsare representerade från den maskulina sidan.Hum.)

Klockan är mkt. Naijti.

/ Paj

Från:Liselotte Pyrén
Skickat:den 20 november 2007 22:26:52Till: emiliepyren@hotmail.com

Hej sötis! Rösta på Winnerbäck är du snäll www.sr.se. Timbuktu leder...kram fr din knäppa mamma

________________

Yeah, she got one thing right ; KNÄPPA mamma. Jag skulle hellre gå ut och smaska lite på det iskalla gräset och hitta en knaprig liten mask än att stödja "Lasses" lilla verksamhet. Efter att hans skivor+min knäppa mamma sprängt dom snajsiga högtalarna i vardagsrummet p.g.a överdosering av hans musik har jag och han något väldigt ouppklarat emellan.
Att jag får se en tröja där det står med stor och tydlig text; "Lars Winnerbäck, ingen soldat" det första jag gör när jag vaknar (När mor väcker mig) gör då inte heller saken bättre.
Om jag så ändå kunde få henne att förstå tjusningen med Metallica eller Guns 'N' roses t.ex.
Nu ska jag tröstäta en Beatles låt.

CIAO / Lilla P

Jag har kommit på att jag duger som jag är. Det spelar ingen roll vad andra tycker om mig. Deras åsikter kan inte få mig vackrare eller fulare för det.

Min vän Erika (Har även blogg hon och skriver gudomligt,men jag är rädd om er läsare så jag håller mina duktiga klasskompisar för mig själv höhö) har bestämt sig för att ta tag i sina rädslor och denna idén var käck tyckte jag och bestämde mig för att ta itu med mina med som den wannabeen jag är.



Så ,låt oss se. Vad är fröken Pyrén rädd för?



1. Ingen får ta handen runt min hals.

Tänker inte ens motivera varför.



2. Getingar

Blir lite svårt att bevisa detta i vinter dock.



3. Gråta.

Jag är rädd för att gråta, ska man behöva smälla av min muskel för att det ska bli lite vått där nere eller ? Ts-s-, nej men en liten tår tycker jag allt att mitt sten-hjärta (?!) kunde bjussat på lite då och då.

Feel love

Jag funderar mycket över det här med ordet kär, och har länge grunnat fram och tillbaka över det känns att vara kär. Jag har även testat det flesta metoder praktiskt för att försöka förstå hur det känns...känns när det är sådär på riktigt.
Jag har blivit ihop med en kille som var sådär "Åhå-vilken-goding!-Här-tackar-man-inte-nej" vid första anblick... Det sket sig. Jag tröttnade sjukt fort. Vi hade inget gemensamt förutom sex-fantasier.(Och för er sexgalningar där ute...Det ÄR INTE en bra grund för ett förhållande vare sig man älskar eller hatar sex).

Jag har blivit ihop med en killkompis för att vänskap måste ju vara en mycket bättre grund än sex right?!
Det sket sig det med. Jag tröttnade. Det fanns ingen låga. (Denna metod resulterade däremot i en starkare vänskap tillslut.)

Jag har varit ihop med en äldre kille (Vill bara förtydliga att han var 20 år så att ni inte tror att jag dejtat någon medelålders), för att en äldre kille borde väl veta vad en tjej vill ha?
*BIDIÖP*
Svar: En 20 årig kille kan vara precis lika omogen/mogen som en 15 åring. Kraven kan rättare sagt t.om bli större på sig själv. Det är INTE åldern som gör en kär, det är personen bakom.

Men SLURP, han där pojken ifrån byn som är en riktigt föräldra-favorit som har ett leénde man kan smälta av och man riktigt suktar efter...han borde väl vara något att ha?
Och där gick jag och suktade och suktade. Började tro att jag var kär eftersom jag inte tröttnade och bara gick där ...och suktade och suktade. Observera; SUKTADE!
Nu i efterhand har jag fattat att det är bara en nyfikenhet på vad man inte når och har.
(Det är inte det spännande och nya som är kärlek.)
Kär,kär,kär. Är kär verkligen det pirret i magen när en person kollar på en? Jag vore världens torris om jag svarade nej. För pirr i magen och böj i benen är helt klart en del av att vara kär. För kärlek ska vara sprudlande och spännande. Absolut. Men det måste även vara tryggt.

Nu, NU tänker jag snart avslöja min åsikt om kärlek vid det här laget. Men funderar på om jag borde be mitt framtids-jag om ursäkt redan nu. Om jag läser detta om två-tre år kanske jag stampar i marken och drar mig själv i håret av irritation för min okunskap som läcker ut genom tangenterna och publicerats för omvärlden. (Förlåt till mig.)

Just nu är jag tillsammans med en kille. Jag vågar kanske inte efter detta inlägget säga att jag är kär. Men det är helt klart något nytt . Det är helt nytt att jag kan blunda för hans negativa sidor. För hans negativa sidor är bra. Enligt mig. Dom håller förhållandet som en utmaning medans hans bra sidor ger kärleken nytändning för min del. Ett "perfekt" för mig är inte en kille som gör precis som jag vill, ett perfekt för mig är när jag sett alla hans sidor och kan acceptera och handskas med dom.

Nu börjar jag skriv-mumla här. Det är ett starkt tecken på att det är sovdags.

Ciao, mrs e.p

Dear god. Send Jonatans f.d sjukdom to my historie-teacher. I haven't done my homework for tomorrow. Love and kisses // Emilie Pyrén , Earth

Denna dagen skulle blivit en plugg-dag. Trodde jag va! Jag spenderade eftermiddagen med kollen. Men enligt mig är det ju helt klart mycket mycket trevligare. Jag fick till och med bossa lite bakom kameran och ta kort på honom.
Åh, massa i klassen fick mvg på sina prov idag, vill också kunna sånt. Men jag har valt att ha roligt istället. Men äh! Man säger ju att ett gått skratt förlänger livet, så då har jag väl gott om tid att fixa iordning allt jag missat sen. Så kan man inte tänka. Tjolahopp, jag gör som jag vill.

På tal om plugg, klasskompisar och smarta människor så kom jag och tänka på Olivia (höhö) . Hennes blogg är verkligen att rekommendera. Fast det tänker jag absolut inte göra, för då kommer ni; mina läsare , desperat lämna mig, vilket kommer leda till resultatet då jag troligtvis jagar och kastar tangenter på er. SÅ bra är hon på att skriva, och SÅ farlig är jag.

Godnattsu!

Dear god. Take away Jonatan´s warm-pan (vad heter feber på engelska:S?) so I can go and kiss him (a) . Tack på förhand.

Jag vet inte vilka saker jag borde skriva på bloggen längre. Ibland tänker jag inte alls på att alla andra kan läsa vad jag skriver. Nu höll allting på att bubbla ut. Om hur det är hemma nu. Tror inte att den är så lämplig att berätta genom en blogg. Den här gången vinner verkligheten. Fast min verklighet blir att försöka glömma av det och ha kul istället. Någongång fixar ju det sig,right?!

Tänker försöka lista ut Mrs anonym K´s blogg. För den flickan innehåller så mycket känslor som hon inte låter många se. Klart jag borde respektera henne om hon inte vill berätta så mycket. Men jag bryr mig så mycket om henne att det gör ont att inte veta vad hon håller inne.

Jag var ett odrägligt klantarsel idag och fastnade som vanligt i glasdörren med koftan. Jag kommer få stipendie för "Bäckängs jubelidiot" när vi går ur 3:an. Jag lyckas alltid. Det är ju en slags...kvalité?! Öhum.

Nu har jag tagit min dos av Björn Gustavsson för idag. Injiceringen drog över på några timmar, men den mannen är komikernas Jesus och lite till. Och låt oss dela med oss av livets skatter.




Man vill bara krama sönder honom och ge honom en kaka när han ska "Du fattar ingenting".

Helgen har varit skum. Toppenbra och gördålig.
Åkte ju till min syster och träffade henne. Det gjorde så ont att veta hur hon har det där. Men det jobbigaste var ändå att åka. Jag brukar inte vara tacksam för att jag får gå utanför mitt hus, liksom jag tycker det är jobbigt om jag måste gå från tågstationen hem till mig. Snacka om att ta frihet för givet. Hon har inget val, hon har en rastgård. Björnarna på Borås djurpark har det både större och bättre...Sjukt. Vi lämnade henne i fångenskap. Hon har gjort saker så hon förtjänar att sitta där, men det förändrar inte att hon är min syster. Inte ett dugg.

Sen så sov jag över hos Jonatan.
Massa känslor bubblade inom mig den kvällen efter mötet med syrran och bilresa med farsan, kände mig så sårbar (När han somnat försökte jag t.om gråta, fast gick inge vidare.Det enda som kom var skumma ljud). Jag frågade om han tvivlade och jag tolkade allt han sa som en stor grej, men jag sa inget, då hade jag bara varit jobbig. Vissa grejer kan man gott spara på. Sålänge han gillar mig så är jag nöjd. Allting har sin tid.
Idag åkte jag med Tantan,Lena och Johnny till Skepplanda där lite släkt var samlad. Jag gillar faktiskt sånt, iallafall när det är små barn med, då får man själv vara hur barnslig man vill . Jag och Jonatan lekte med hans kusin Tobias, 6 år .. vi spelade fotboll , hade tebjudning med porsinservis (!?) och efter det var vi väldigt trötta. Sov hela vägen till Borås.

GAH! Någonting har hänt. Något med min skriv- och tal-förmåga. Det tar tid för mig att få ihop vanliga meningar. Men äh, det kommer tillbaka snart.

Ciaobella.

Nej allvarligt. Jag vågar inte. Snälla vält en ko på vägen från Sjöbo till Borgstena så att han inte kommer hit. Snälla.

Nu sitter jag här, påklädd och med vax i håret och väntar på pappa. Känns ganska spännande att träffa henne. Men jag är rädd. Rädd,orolig,rädd. Jessica är pappas svaga ämne, man har ingen aning om vad han kan explodera för. Jag är rädd för att under bilresan till växjö kommer jag göra något fel. Rädd för att han ska ta upp att jag tappade mitt id-kort (Tack mamma för att du berättade det för honom IDAG(!).. inte) och bli rosenrasande.
För jag vet precis hur hans ögon blir kolsvarta och vassa, vet hur hela han blir till ett monster.
Bilen är inget roligt ställe, jag kommer inte kunna fly någonstans, ifall. Ifall han blir som han var då.

Imorgon ska jag träffa min syster i Växjö. Känns både jobbigt,konstigt och spännande.(Det var ändå två år sedan senast) Och det känns konstigt att innan jag satte mig här vid datorn hade jag så mycket tankar i huvudet om mötet. Nu är allt det borta och det återstår bara längtan efter nattens möte med John Blund.

Erika vann poetry slam! Grymt stolt är jag banne mig. Grattis bebj!

Det är nästan så att jag är tårögd. Kollade lite på titanic, och tänkte.. "SÅ är kärlek för mig". Det pirrade lite i min mage när jag kollade på skärmen, tänkte inte på varför. Plöstligt slog det mig...att det är så Jonatan behandlar mig. När Jack står bakom Rose och håller ut hennes armar vid fören, jag har ju också stått så, fast på ett brostaket. Men det spelar ingen roll vart det var någonstans, det var samma närhet. Känslan får jag hålla för mig själv...för den är obeskrivlig. Måste bara ställa mig frågan;när jag tvivlar, vad är kärlek för mig då? Vart lägger jag alla ögonblick då jag känner mig som Rose?
Jag tror världen har gett mig en stor gåva...och jag är nog en idiot om jag slarvar bort den.

Borås tidning , Tobias Hjelm skriver;

"Borgstenakvinnan ännu inte funnen

[Igår 21:00] Borås En 35-årig kvinna försvann vid 10-tiden på onsdagen i Borgstena. Trots ett stort pådrag har hon inte hittats.

BORÅS. - Vi slutade söka vid halv fyra-tiden på torsdagen. Mörkret kommer fort och det är svårt att söka då, säger Per-Anders Aronsson, polisens inre befäl.Kvinnan anmäldes försvunnen och efterlystes under onsdagens eftermiddag. I går deltog minst 15 poliser tillsammans med fem hundpatruller samtidigt i sökandet. Även militär hjälpte till, bland annat genom motorcyklar som kunde ta sig fram genom oländig terräng.Polisen misstänker inte att kvinnan har blivit utsatt för något brott.Sökandet har inriktat sig på närområdet varifrån kvinnan försvann, men också bland bekanta.Den 35-åriga kvinnan sågs senast när hennes man gick till jobbet i onsdags. När barnen kom hem från skolan var hon försvunnen.- Vi har också sökt efter kvinnan med helikopter och värmekamera, berättar Per-Anders Aronsson. Många vill hjälpa till och flera från allmänheten har ställt upp. "

_____________________________________________

Händelsen är så sjuk. Bara några dagar tidigare såg jag hennes glada ansikte och fick ett varmt hej mot mig. För någon dag sedan kollade jag igenom bilder och en bild på henne och hennes hund på fotbollsplanen dök upp. För några dagar sedan spelade jag fotboll med hennes "son"... och bara för någon dag sen tänkte jag tillbaka på mellanstadietiden i borgstena då jag gick i samma klass som äldsta dottern. Varje dag i veckan har jag varit några meter ifrån hennes barn springandes och lekandes på dagis...ingen aning om att deras mor skulle försvinna.

Det gör så ont i mig. Ont gör det för att jag vet att dem behöver sin mamma. Så som vi alla gör. Jag önskar att jag visste, visste precis vad som skulle hända och kunnat stoppa det. Vad det nu är. Ingen vet ju. Men alla viskar och vet att något är på tok. Dom är i strålkastar ljuset. Jag skulle inte vilja att alla visste att jag var sårbar och sorgsen. Det känns som det är de sista dom behöver. Men vem kan hålla tyst? Alla känner sorg med dom.

Låt oss leva på hoppet om att allt kommer bli bra!

Kära hjärtanes vad tomt det varit här denna veckan.
Vad har hänt? *Tänk tänk tänk*
*Hjärnskakning (ej madicken inspirerat)
Sen har min vecka byggts mycket på det, jag har legat i min säng, kollat ner mot golvet och spytt i en hink , kollat upp mot taket och stirrat på en spindels diagonala resa genom mitt tak och haft allmänt tråkigt.
Tills jag hittade alla mina gamla dagböcker och läste igenom dom trots läs-förbud. Summeringen av det är; chock! En hel dagbok ifrån ettan till sexan handlade om killar. OLIKA killar. " JAG ÄLSKAR PETER FÖRALLTID!! Han är världens snyggaste och snällaste"
Jomen hej hoppsan va... vad vet en liten knatte på nio bast om att älska? Nån vecka senare; "Hur kunde jag vara så dum? Peter är ju en cp,svin,dum,störd.Johan är bättre. LOVE YOU!"
Så fortsätter hela dagboken, "kär", tröttnar, kär, tröttnar. Inte konstigt att jag vet hur kärlek ska vara. Jag har inte ändrats ett dugg. Mer än att jag insett att ett föralltid inte finns.
MEN jag kan säga att det blir bättre! Jag tror verkligen att jag älskar Jonatan, han behandlar mig som en prinsessa. Fast...jag vet inte, jag tvivlar alltid. Men jag vet faktiskt inte vad han skulle kunna göra bättre. Eller så vågar jag bara inte tänka så denna gången. För att jag vet att när vi gör slut, kommer jag ha förlorat två killar+föräldrar som ligger mig varmt om hjärtat.

Idag tog jag avstånd. Ville märka hur saknaden kändes. Den sved faktiskt. Sjukt gulliga sms som man bara ville ta bussen till honom och pussa ihjäl honom för. Sen när Försvinnandet kom (Ska berätta mer om detta snart) så ville jag bara skriva att han skulle komma hit med närmsta buss och hålla om mig. Inte för att det var synd om mig, utan för att jag hade empati-sorg, ville att någon skulle vara här och tycka synd om dom precis som jag gjorde. Men jag lät bli.

Dag lördag:

Gårdagen spenderades som sagt med Jonna och andra på rockborgen, det var nice. Men sedan så ringde Jonatan och erbjöd mig sovplats i deras hus och till det erbjudandet kan jag ju inte tacka nej till. När jag såg honom där i bilen så blev jag klyshigt nog helt varm, en vecka utan honom,det hade varit helt tomt. Men nu var jag där igen...i hans famn. Hans armar kramade mig extra hårt, jag var nog inte ensam om att tycka att en vecka hade gått ovanligt långsamt. Gurra var med och han blev grovt hånad av jakob för sin hånfärg. (Han har naturligt rött hår)

Scenen utspelar sig i Andrénarnas kök där vi bredde mackor.

Jakob: Emilie,har du färgat håret?
Jag: Hum,nej. Måste vara ljuset.
Gurra: Det var faktiskt en kille som trodde att jag färgat mitt hår rött.
Jakob: Ha ha ha ha ha ha ha
Alla andra: ?
Jakob: Ofta man färgar sin hår rött! Ha ha.
- tystnad -
*Jakob fattar*
Jakob: Eller asså!
Alla: ASG

Ni skulle sett Jakobs min när han insåg vad han sagt. Klockrent!

Dag idag:

Vaknade rätt tidigt av en Tantan på myshumör vilket inte ens uppskattades pga av mitt halv-roliga morgonhumör. Fast efter att ha sovit en hel natt i hans famn så kan man ju egentligen inte göra mer än att vakna med ett leende på läpparna. Jag vet att jag är tjötig som skriver en massa i min blogg om honom. Men låt oss säga att jag äntligen är väldigt kär. Bye Miss Pajren Playren !

Sen blev det fotbollsträning och spräckt ögonbryn och hjärnskakning. Lång historia , ömmande resultat.

Imorgon är det skola. Känns rätt okej...faktiskt.



Det är i dina ögon jag kan se, det är i dina armar jag kan vara,känna att jag inte bara är en vilsen flicka. En vilsen flicka i ett hav av ansikten.

Vilken pösig dag. Jonatan har brytit tån och har åkt in till lasarettet. Och ett telefonsamtal senare hade jag inget att göra. Det sprattlar i mina ben av att inte ha någonting att göra!
Jag saknar ihjäl mig och känner mig i stort sett handikappad utan min älskade Greta. Hade hon varit hemma nu hade jag kunna ta en tur någonstans med lite fika och bara sitta och skriva tankar och dikter på en fin stenbro eller vad som helst. Lät jag sliskig nu? Skit samma, det lät härligt iallafall.

Dagens hjälte: JONNA! Hon bjöd med mig till Rockborgen där massa band spelar ikväll . Nu ska jag gå och byta om från pyamas haha, klockan är ju bara 14:59 .

För c:a 24 timmar sedan mådde jag inte helt bra mentalt. Jag trodde att jag kommit ner i en svacka igen. Men nu mår jag bra igen, det är konstigt hur snabbt och oväntat saker kan ändra sig. Som Franciskus sa: "En enda solstråle är nog för att driva bort många skuggor."

Nu sitter jag här i en alldeles för stor,sunkig,urtvättad t-shirt och skriver blogg, känner mig varken överlycklig eller nere, utan bara...allmänt bra och neutralt.
Jag och Madde ska kolla på Flicka, om ni visste va jag gillar den filmen.

Vet att det blev en väldigt tråkig blogg idag, men jag lyckades ta bort det jag skrivit tidigare.

Imorgon får jag träffa Jonatan. En glad Emilie imorgon alltså.

jag kommer inte göra något. jag är inte ens på gränsen till att göra något heldumt. ingen kommer oroa sig, för jag tänker inte göra till någon sen. men just nu mår jag inte helt ok. ifall ni kommer ifrågasätta mitt bemötande.

om jag bara kunde få gråta lite.

Pippi; 4 liter Meducin(!) tack

Jag kollar tillbaka på gårdagens misstag och den tysta sucken studsar inom hjärnans väggar som pinball och det rycker i kroppen på mig. (Kanske tror jag att jag kan skaka om hela världen) .
Blundar, kollar där innanför ögonlocken i hopp om att jag ska se någon hemlig liten Rewind-knapp, iallafall en liten trollformel som kan radera kaos-dagen. Det är bara mörkt och jag öppnar ögonen igen, stirrar upp i taket och tänker. Inte för att något ändras, inte för att det blir ogjort, inte för att smita, utan för att pausa, för att någon ska komma och putsa mina ögon så att jag kan se klart mitt i röran. (Här behövs ingen biltvätt för att få bort det som skymmer, bara omtanke)
Om sjukdomen är skuldkänslor, vad skulle du ge för medicin då?
Vilka råd ska du ge till den som svikit sin vän?
Vad ger du dig själv för medicin till dina skuldkänslor från att du inte kan hjälpa din vän som svikit en annan? Hur är du en vän mot någon som inte klarar desamma?
Jag har skuldkänslor för att jag svek. Sen har jag skuldkänslor för att ordet förlåt idag känns lika stort som ordet vaxduk (Men vilket annat ord duger bättre?)
Sen i kaoset så är jag glad för att jag lärt mig en läxa och att jag inte kommer göra samma misstag igen. Vad ger du för medicin till kaos?

Vad ger jag för medicin till dig?

Nu är jag hemma. 1000 spänn rikare. Det var värt att åka dit och äta sig smällfet på en massa mat och glass med blåbär. Nu kan jag köpa en vinterjacka och slippa frysa tuttarna av mig!

Har kommit på att jag inte har någon att övningsköra med nästa år. Pussochkram på mina föräldrar.

Burr, då var man vaken då. För att åka till Farmor Elsa i Varberg. Det var väl i juni jag var där senast, eller var det förra julen? Iallafall är det inget jag ser fram emot.

Oron från händelsen igår sitter fortfarande kvar, jag längtar till Jonatan , jag är säker på att han kan krama bort den.

Ska testa att blogga från mobilen, isåfall kommer det säkert bli ett par inlägg bara på tågresorna.

IN - ut - SE - dö

Böj ned huvudet och förvänta dig ingen glad trubadur, för här är klagovisan mot en del av det stora gråa, som inte lyser upp det bra som man borde, utan som ett substitut mot tårar och böl som jag saknar. Orkar du lyssna på mina tårar?

För jag börjar bli trött på att inse att man måste gå igenom så många känslor ensam även om man så t.om sitter i någons famn och gråter. Börjar bli trött på att inse och förstå att det går inte att kräva och väga rättvisa ifrån världen, den gör som den vill, eller är det vi?
Börjar bli trött på att inse att man inte kan lita på människor, ännu tröttare är jag på att inse att jag förmodligen är en av dom. För jag är ju människa.
Börjar bli trött på inse att utseende är makt och att jag vill ha makten utan att någonsin kunna nå den. Börjar bli trött på att inse att jag bryr mig om makten.
Börjar bli trött på att inse att känslan att "Lycka är kort och kampen dit är lång och tuff" är en desperat besökare som kommer allt för ofta. Börjar bli trött på att inse att en bra familj kanske är en trygg grund som behövs för att må bra i livet. Hade jag något val?
Börjar bli trött på att inse att det är mitt funderande som gör mig deppig men som jag frivilligt söker mig till gång på gång på gång. Trött på att inse att kärlek är en färgglad lins som försöker skymma den gråa världen bakom. Trött på att inse att mycket kärlek inte är permanent. Trött på att inse att jag ofta tar den permanenta kärleken för givet, just för att den inte borde försvinna eller vad? Låt oss viska döden och ordet permanent betyder lika mycket som ordet kaffekopp.


Jag är trött på att inse.