Blogg i mobilen

Nu får vi se hur detta funkar, om jag kan börja blogga från mobilen :)

Centimeter och blöta nosar

Nu ligger jag i soffan och försöker vänja mig vid tanken att Johan ligger mindre än 20 meter ifrån mig men i ett annat rum och inte bredvid mig. Jag har inte blivit utkörd från sängen och vi är inte heller osams, men jag och sängen har hamnat i något utav en olöslig konflikt. Sängen i fråga är till synes en ganska vanlig säng, 200cm lång och 105 cm bred. De där sist nämnda centimetrarna är en stor grundsten i hela konflikten. Med en säng som står mitt i rummet och med en muskulös och bredaxlad man bredvid sig - känns de annars ganska generösa 105 centimetrarna ... väldigt fjuttiga. I verkligheten innebär detta 100 cm säng till Johan - och ungefär 5 cm säng till mig. Det var problem nummer 1. Sen har vi då detta att sängen inte står på några ben utan ligger direkt på marken (Eftersom denna säng är en temporär lösning), vilket är en fördel då jag knuffas ut ett antal gånger på natten. Men det är också väldigt opraktiskt när det bor en hund i samma lägenhet som ser sängens höjd som ett perfekt tillfälle att komma och nosa och pötta på matte - för hon är ju så nära.
Nej - nattens bästa vän = En stor, gosig, divansoffa. Här stannar jag tills den nya sängen kommer. Godnatt världen! <:)

(Jag kommer inte kunna somna utan Johan, så helt onödigt egentligen)

Bananer och det där med meningslöshet

Det är konstigt. Jag har alltid en idé om vad jag ska skriva om när jag sätter mig vid datorn, men när jag väl har skrivit det jag ville skriva om så tar jag bort det jag skrev för att jag har kommit på något annat jag vill skriva om. Det hade ju inte varit så farligt om det inte hade varit för det att det fortsätter så några vändor, och i slutändan känns det inte som att jag vill skriva någonting alls. Och då hamnar jag här, vid ett helt meningslöst inlägg där jag påpekar hur meningslöst det egentligen är att jag satte mig här för att skriva. Fast egentligen är väl en blogg till för det på något sätt, att man ska få skriva lite alldagliga, smått meningslösa saker som sedan andra kan läsa för att de inte riktigt har något mer meningsfullt att säga eller tänka dem heller. Oj, bittertanten Emilie Pyrén. Jag har nog vaknat upp på fel sida efter min kvällsmats-lur. Fy. Jag är ju egentligen ganska glad. Fast när jag känner efter är jag hungrig. Jag borde ha ett hungerlås på min blogg. Eller alltid ha en banan nära datorn. Hmm, det säger min mor att det hjälper. Banan mot en grinig mig alltså.

3 rum och kök - mörkrädd tjej ingår i hyran

Det är något visst med att sitta i sin lägenhet, sin alldeles egna (Eller ja, man får ju allt samsas med världens mest stiliga kar också, men det måste ju logiskt sett bara räknas som ett stort plus) och veta att man bestämmer helt själv när man vill lägga sig, vad man vill äta, vad man ska göra och hur man nu ska göra detta. Jag gillar att se Pippi som min förebild. Jag kan alltså ta in en häst och ha den på balkongen, baka pepparkakor över hela köksgolvet, sova med fötterna på kudden, dansa schottis tills tjuvar kommer och frågar vad klockan är... Ja... jag kan göra PRECIS vad jag vill. Så mycket tokigt jag ska ha det.
Fast, det är inte mycket till galen schottis och pepparkaksröra här just nu inte. Jag sitter i en ,
ganska ensam nu när Johan är iväg, lägenhet framför datorn och har avnjutit ett underbart men föga skrämmande avsnitt av Pretty little liars säsong 2 och vågar nu inte ta ner fötterna från soffkanten. Inte ens min lilla vakthund kan jag lita på i denna kritiska stund, hon ligger raklång och utbredd på sidan som en Svensson på solsemester. Så då är det ju bra att man har en blogg att damma av medans man skildrar tankarna. Välkommen tillbaka lilla Regnstaden. Nu när jag har lägenhet och kan göra precis vad jag vill, då skulle jag ju faktiskt kunna börja skriva lite igen, det vore ju käckt.
Hare gött haj - Dropp dropp.

Let the sky take you

Jag längtar tills sommaren så att man kan ta itu med alla sina fotoideér. Åh... Ballonger är bland det vackraste som finns.

Varma armar om nätterna

Det är knepigt hur snabbt man vänjer sig vid att ha någon sovandes brevid sig. Jag kommer ihåg hur jag och Johan ,någon månad innan vi blev tillsammans, diskuterade att vi egentligen tyckte det var så jobbigt att sova brevid någon; att det blir så fruktansvärt varmt och sedan när den andra personen börjar snarka innan man själv hunnit somna, då är det omöjligt att sedan själv kunna somna. Men nu såhär 8 månader senare, så är det precis tvärt om. Det är nästan omöjligt att sova själv. Min egna, och egentligen supermysiga, säng känns bara tom och oerhört obekväm. Men så fort jag har hans andetag i min nacke och hans varma armar runt mig, då är min säng den skönaste i världen och jag vaknar upp med ett leende. Jag längtar tills Torsdag så att jag kan få sova bra igen.

Cykla på livet

Det är så konstigt att man håller på att bli vuxen, eller rättare sagt att man kliver in i en vuxen värld. Jag har alltid längtat. Alltid längtat efter att få utnyttja min självständighet som gömmer sig i lathet och ett ignorant skal när ag bor här hemma. För jag tvivlar inte ett dugg på att jag inte skulle klara det; att bo själv och sköta städning, diskning, tvättning och familj. Självklart är man ju däremot aldrig fullärd och det är skönt att ha någon som står där bakom en.
Lite som när man skulle lära sig att cykla. Man ville gärna att mamma eller pappa skulle släppa taget om pakethållaren; "Kan själv!", men de skulle ju helst vara närvarande och ifall, ifall, något gick fel... så skulle de vara där och rädda en från att falla och skrapa knäna.
Det som skrämmer mig är istället alla val. Jag har tusen drömmar som vinner ut i att de slutar vara drömmar och blommar upp som oros-moln istället. Finns det jobb för mig? Kan jag försörja en familj? STOP! Jag ska inte tråka ut er med tusen gnälliga, onödiga, oroliga tankar. Dem håller man bättre för sig själv, för egentligen är de ju ganska fåniga. Allt löser sig. Kanske inte alltid som man vill, men allt löser sig. På ett eller annat vis. Jag har trots allt tak över huvudet, en mamma som älskar mig, en släkt som jag alltid vet står bakom mig, en andra hälft som jag skulle göra allt för , och som skulle göra samma för mig.
Jag försöker lära mig att cykla på livets stora cykel, och jag har människor som skulle blåsa och sätta plåster på mina skrapade knän. Då gör det inget om man faller några gånger.

En riktig man.

Min fina, fina Johan. Igår så beklagade jag mig över att stress & press från skolan gör så att jag tappar mina intressen. Och att jag nästan aldrig gör allt det där som jag gjorde innan som att: Måla, Fota, Rida, Sjunga & Spela. Stackarn fick lyssna på mitt eländiga tjat, men som vanligt lyckades han som alltid att få mig på bra humör igen.
Så Idag..kom han hem till mig efter jobbet, stog i hallen och bad mig att komma dit. Jag antog att han ville ha en liten kram. Men så sträckte han fram en påse och sa att han hade en överraskning. I påsen låg det målardukar i canvas, penslar och en palettbricka...allt som behövs för att måla. Jag slängde mig runt halsen på honom. Blev så otroligt glad! Eller.. jag ÄR glad. Älskade Johan.

Flickan på andra sidan bäcken

Jag tror att det har flyttat in en ny tjej tvärs över vägen. För er som bor i stan eller i villaområde så är det ju försås inte så konstigt och framför allt inte så speciellt. Men låt mig tala om för er, att i Borgstena så är det inte så ofta det flyttar in nya människor.
Hon gick av på samma hållplats som mig, hon var säkert 2 år yngre och hon gick upp mot huset som så länge har varit till salu.
Så kommer jag på mig själv med att tänka: "Åh, en ny kompis!" Jag var 8 år igen, och såg en potensiell ny bästis att leka med. På några sekunder så hade jag föreställt mig att springa över bäcken på somrarna till hennes hus, dricka saft och leka med hennes hund.
Hon har säkert ingen hund. Och jag insåg att det är tråkigt att bli äldre. Man har inte tid för att hitta nya kompisar på det sättet. Inte heller tid för att springa över för att leka med en hund. Nu sitter man med kalendern i högsta hugg och bokar in sina träffar, försöker få in varandra på ett stressigt schema.
Nä, så om jag skulle ta och skriva en uppsats, renskriva en novell, redigera bilder, laga mat och gå och träna innebandy kanske?

Johan är ute och vakar, och jag vet inte riktigt vad det innebär. Men det verkar som att de sitter och väntar på att en liten räv ska springa förbi. Attans, de får skjuta vilket djur det vill, men rävarna tycker jag att de kanske kunde låta bli. Micke är bäst.

Det sötaste som finns. Typ ja.

I min bubbla

Just nu så lever jag i en bubbla, och det känns som att jag skulle kunna vara där föralltid.
Jag bara trallar runt som i ett rus och allt runt omkring är bara genomskinliga skepnader. En del skulle kalla mig oansvarig, en del skulle kalla mig blåögd. Men en del skulle se, att jag bara är ofattbart, sjukt, oändligt... kär.