Sikta mot stjärnorna

Jag trodde jag skulle få mer tid för bloggen nu när jag jobbar.
Det kanske stämmer, men nu i början är det rent ut sagt omöjligt. Allt ett rent virrvarr av anteckningar och organisering. Förberedning, organisering, förberedning, organisering.
Sen så ska jag sluta att klaga på mamma över att hon jämt snackar om sitt jobb. Jag är precis likadan för tillfället. Känns som om jag inte pratar om något annat än jobbet...vilket kort och gott gör mig till en stor egoist. Och vem vill vara det? Så nu får det här exalterade snacket lägga sig. Ingen (mig själv inräknad) kommer att orka med mig.

Det finns så mycket underbara människor har jag kommit på. Runt omkring en. Som man tragiskt nog kanske ofta tar förgivet. Tar förgivet att man aldrig står ensam, att man har någon som håller ens hand igenom livet. Hade jag kunnat hade jag förbjudit mig själv på att någonsin göra misstaget.
Det lät så enkelt...och så bra det hade varit.
Jag är sämst i världen på att höra av mig till kompisar. Jag har hela tiden någonting i görningen och tar därmed mig aldrig tid till att sitta ner och prata i telefon en stund och höra hur de mår. Jag sätter mig istället på msn för att kunna prata med så många underbara som möjligt samtidigt. Det måste ju vara den perfekta lösningen?
Ordet perfekt är fridlyst och finns endast i betraktarens öga, ibland känns det som att hur man än gör blir det fel. Alltid någons åsikt som hamnar i kläm.
Och det går inte riktigt att klura ut en lösning på det där. Jo, att klippa en massa kontakter, ha kvar dom närmsta och ha lång tid för var och en är en lösning. Men sen när blev det lätt att klippa band? Fina sådana till råga på allt.
Jag får helt enkelt försöka förklara min situation för folk, förklara att min kärlek inte ligger i ett telefonsamtal. Att min omtanke inte kan ges genom två kablar emellan. Men att jag respekterar människans längtan efter omtanke av någon man håller kär. Hur hade jag känt det ifall alla vänner slutade höra av sig till mig? Det vore ju inte mer än rätt, för jag hör ju inte av mig? Eller?
Jag kan inte riktigt förklara. Bara be om ursäkt. Förklara att jag älskar mina vänner. Att jag älskar livet, älskar dess hemska och pinande motgångar som på vägen tillbaka till glädjen får en att se något med nya ögon. Jag älskar livets lyckliga stunder, då världens alla ondskor och ilskor är som bortblåsta. De stunder barnet i mig får komma fram och härja fritt. Men inte utan mina vänner. Och mina vänner måste ha fått gåvan tålamod som orkar med mig. Jag är dem evigt tacksamma.

Tala om för dina vänner hur mycket du älskar dom. Idag.

Time for a goodbye

Sahara öknar och inlandsisar. Det är för tillfället omöjligt att sitta med öronen spända, näsan framåt och intensivt hänga med på vad Jan dillar om. Det är den sista geografi-lektionen. Iallafall med SP07J. Det helt enkelt går inte att koncentrera sig. Helst skulle jag bara vilja krama hej då hela dagen...Förklara hur mycket jag kommer sakna dem.
Till min räddning har dom skapat en klass-blogg som jag verkligen hoppas de kommer hålla uppdaterad. Så jag kommer ha en susning om vad de gör och vad som sägs.

Jag är inte känd för att vara tystlåten, snarare för att vara en glad och slarvig liten tjöt-maja. Så att jag tänker berätta att jag fått jobb/praktik på en tidning vet de allra flesta av mina läsare redan om. De flesta vet också om hur glad jag är över att ha fått en sådan här stor chans. Chans...chans. I mitt huvud låter det mer; chansning...risk. Jag har tagit steget för att göra detta nu, det finns ingen återvändo längre. Tusen frågor. Vad händer ifall tidningen ångrar sig plötsligt? Vad händer om jag inte kommer in på LBS? Ska jag inte gå i skola då? Ska jag gå tullen ett år och få vänta på att söka om? Ska jag fortsätta att jobba utan en treårig gymnasieutbildning? Kommer jag att sluta som pappa?`
Jag är rädd. Nyfiken...men rädd. I såna här lägen ifrågasätter man verkligen sin egen talang och gåva. Jag har ingen aning om ifall jag kan skriva. Kanske kan jag. Kanske inte.
Utvecklas behöver alla göra. Och det tänker jag göra.

"Confidence Cohen, confidence." // Anna - Oc

Det finns alldeles för mycket att skriva om. För mycket som händer just nu. Jag skriver när saker och ting lugnat ner sig. Kanske redan ikväll.