Let the sky take you

Jag längtar tills sommaren så att man kan ta itu med alla sina fotoideér. Åh... Ballonger är bland det vackraste som finns.

Varma armar om nätterna

Det är knepigt hur snabbt man vänjer sig vid att ha någon sovandes brevid sig. Jag kommer ihåg hur jag och Johan ,någon månad innan vi blev tillsammans, diskuterade att vi egentligen tyckte det var så jobbigt att sova brevid någon; att det blir så fruktansvärt varmt och sedan när den andra personen börjar snarka innan man själv hunnit somna, då är det omöjligt att sedan själv kunna somna. Men nu såhär 8 månader senare, så är det precis tvärt om. Det är nästan omöjligt att sova själv. Min egna, och egentligen supermysiga, säng känns bara tom och oerhört obekväm. Men så fort jag har hans andetag i min nacke och hans varma armar runt mig, då är min säng den skönaste i världen och jag vaknar upp med ett leende. Jag längtar tills Torsdag så att jag kan få sova bra igen.

Cykla på livet

Det är så konstigt att man håller på att bli vuxen, eller rättare sagt att man kliver in i en vuxen värld. Jag har alltid längtat. Alltid längtat efter att få utnyttja min självständighet som gömmer sig i lathet och ett ignorant skal när ag bor här hemma. För jag tvivlar inte ett dugg på att jag inte skulle klara det; att bo själv och sköta städning, diskning, tvättning och familj. Självklart är man ju däremot aldrig fullärd och det är skönt att ha någon som står där bakom en.
Lite som när man skulle lära sig att cykla. Man ville gärna att mamma eller pappa skulle släppa taget om pakethållaren; "Kan själv!", men de skulle ju helst vara närvarande och ifall, ifall, något gick fel... så skulle de vara där och rädda en från att falla och skrapa knäna.
Det som skrämmer mig är istället alla val. Jag har tusen drömmar som vinner ut i att de slutar vara drömmar och blommar upp som oros-moln istället. Finns det jobb för mig? Kan jag försörja en familj? STOP! Jag ska inte tråka ut er med tusen gnälliga, onödiga, oroliga tankar. Dem håller man bättre för sig själv, för egentligen är de ju ganska fåniga. Allt löser sig. Kanske inte alltid som man vill, men allt löser sig. På ett eller annat vis. Jag har trots allt tak över huvudet, en mamma som älskar mig, en släkt som jag alltid vet står bakom mig, en andra hälft som jag skulle göra allt för , och som skulle göra samma för mig.
Jag försöker lära mig att cykla på livets stora cykel, och jag har människor som skulle blåsa och sätta plåster på mina skrapade knän. Då gör det inget om man faller några gånger.

En riktig man.

Min fina, fina Johan. Igår så beklagade jag mig över att stress & press från skolan gör så att jag tappar mina intressen. Och att jag nästan aldrig gör allt det där som jag gjorde innan som att: Måla, Fota, Rida, Sjunga & Spela. Stackarn fick lyssna på mitt eländiga tjat, men som vanligt lyckades han som alltid att få mig på bra humör igen.
Så Idag..kom han hem till mig efter jobbet, stog i hallen och bad mig att komma dit. Jag antog att han ville ha en liten kram. Men så sträckte han fram en påse och sa att han hade en överraskning. I påsen låg det målardukar i canvas, penslar och en palettbricka...allt som behövs för att måla. Jag slängde mig runt halsen på honom. Blev så otroligt glad! Eller.. jag ÄR glad. Älskade Johan.

Flickan på andra sidan bäcken

Jag tror att det har flyttat in en ny tjej tvärs över vägen. För er som bor i stan eller i villaområde så är det ju försås inte så konstigt och framför allt inte så speciellt. Men låt mig tala om för er, att i Borgstena så är det inte så ofta det flyttar in nya människor.
Hon gick av på samma hållplats som mig, hon var säkert 2 år yngre och hon gick upp mot huset som så länge har varit till salu.
Så kommer jag på mig själv med att tänka: "Åh, en ny kompis!" Jag var 8 år igen, och såg en potensiell ny bästis att leka med. På några sekunder så hade jag föreställt mig att springa över bäcken på somrarna till hennes hus, dricka saft och leka med hennes hund.
Hon har säkert ingen hund. Och jag insåg att det är tråkigt att bli äldre. Man har inte tid för att hitta nya kompisar på det sättet. Inte heller tid för att springa över för att leka med en hund. Nu sitter man med kalendern i högsta hugg och bokar in sina träffar, försöker få in varandra på ett stressigt schema.
Nä, så om jag skulle ta och skriva en uppsats, renskriva en novell, redigera bilder, laga mat och gå och träna innebandy kanske?

Johan är ute och vakar, och jag vet inte riktigt vad det innebär. Men det verkar som att de sitter och väntar på att en liten räv ska springa förbi. Attans, de får skjuta vilket djur det vill, men rävarna tycker jag att de kanske kunde låta bli. Micke är bäst.

Det sötaste som finns. Typ ja.

I min bubbla

Just nu så lever jag i en bubbla, och det känns som att jag skulle kunna vara där föralltid.
Jag bara trallar runt som i ett rus och allt runt omkring är bara genomskinliga skepnader. En del skulle kalla mig oansvarig, en del skulle kalla mig blåögd. Men en del skulle se, att jag bara är ofattbart, sjukt, oändligt... kär.