Jag är min bästa vän. Jag är min värsta fiende.
Jag är inte en ensam person men det finns en del av mig som alltid verkar välja det.
Det finns ingen som gör mig så illa så som jag själv gör. Jag verkar skapa mina egna problem gång efter gång och jag verkar aldrig lära mig en läxa utav det. Livet i mina ögon verkar vara en utmaning som hela tiden behövs bättras upp med nya utmaningar att klara av.
"Du är så förbannat tävlingsinriktad" Säger Jonatan till mig där vi sitter på en grå och kall väg in till Borås i en... precis lika grå och kall bil. Och mitt gråa och kalla skratt ekar mellan de kalla säterna. Hans röst är allvarlig men hans ögon lyser starkt grönt och kollar med en varm blick in i mina gråa ögon. "Allt är en tävling för dig, det är typ så?!" "Ja," Svarar jag som om det vore något jag var stolt över. Lika kallt...lika grått.
Jag är nog ganska grå.
Min försvarsmekanism är kylan och flykten.
Men jag har vackra färgstarka vänner i min närhet som ger mig en längtan i att lysa jag med. Och om man bara lyfter på ytterligare ett lager så finns där en värme som ni skapat inom mig. Och jag tror att ni vet att ni är min värld. Att jag vill visa det och den världen för er. Även om det är ganska kallt...och ganska grått.
1 kommentar:
mli, du kommer aldrig att vara grå.
att vara tävlingsinriktad innebär att vara människa. människor är såna - alla är såna, vissa är bara lite starkare inför det. jag är likadan som dig, oliver är även det också.
jag saknar dig.
Skicka en kommentar