Hej mitt vinterland

Idag var en sån där dag då jag bara längtade efter att blogga.
Då jag hade lust att sitta i mysiga kläder mot ett berg utav kuddar, kolla ut på snön och bara allmänt mysa över att vara inne i värmen, och blogga. Bara skriva om hur fruktansvärt mysigt det är att sitta där och hur vacker vintern är på avstånd.
Just det, det gjorde jag precis. Va fint allt är.

Sweet home Borgstenabama

Nu har jag hemlängtan.
Ska bli härligt att få vara hemma i Borgstena och sova i min egna säng.
Vakna upp till att Dan jobbar på huset, gå upp på övervåningen och höra hur mamma kokar kaffe.
Få prata Svenska.
Åka på Tämta-vägen med musiken på (T.om med Lars Winnerbäck ibland ska jag erkänna kära mor) , på väg till en mer än okej kille.

Vissa människor är verkligen så svåra att tyda...

Lille mor, lille mor, lille söte mooora

Jag kommer ihåg när jag var liten, jag brukade krypa upp i mammas famn och säga att hon aldrig fick dö. Hur mina ögon tårades upp och hela min barnakropp fylldes av en stor oro. Mamma tröstade mig alltid med något som : "Såja, jag är här nu.." och jag kontrade ständigt med att "Du måste iallafall vänta tills jag dör". Sen gick det över, så som det alltid gjorde i mammas kramar.

Och så idag, helt plötsligt så stod jag vid datorn. Stod och tänkte och spånade iväg in på massa andra tankar... som vanligt. Jag vet inte vad grundtanken var, men jag hade iallafall kommit in på tanken om tatueringar och att Emma tatuerade något om sin mamma. Så tänkte jag att det hade jag nog också kunnat göra, vilket ledde in på tanken att jag verkligen har en fantastisk mamma, och så plötsligt kom oron. Vad jag skulle göra utan henne. Om hon dog.
Jag gillar att vara självständig, eller jag tycker iallafall att jag är det.
Men idag insåg jag... Jag kan inte vara självständig utan henne.

Skänk en tanke till dem som förlorat sin mor. Ta vara på eran egen.

Mellan två världar

Jag hade tänkt att vara lite mer aktiv på den här bloggen nu när jag var tillbaka i Usa. Det gick inte så bra, det har egentligen varit full rulle sen jag kom hit.
Men, jag har det väldigt bra för er som undrar. Men den här gången jämför jag så mycket mer. Vad som är bättre i Sverige, Vad som är bättre i Usa, Vart jag skulle kunna bo. Jo, jag funderar väl en del på College här och så. Men jag har inte riktigt fått grepp om ifall det är för att jag själv vill det eller för att min amerikanska familj gärna vill det. De vill att jag ska söka efter medborgarskap och flytta hit. Åh så gärna jag hade varit på två ställen samtidigt. Jag är liksom fast emellan två världar.
Jag är verkligen så tacksam över min kära mor & Dan som gjorde den här resan möjlig. Att få prova på att jobba i en studio OCH hälsa på familjen känns fantastiskt.
Jag älskar verkligen att ha en stor familj. Och nu, när de har en annan utbytesstudent här också, då är det ännu mer fullt hus. Fast det känns konstigt att inte ha mitt gamla rum. Det luktar annorlunda.
På tal om familj, så fick jag träffa min lilla kusin idag också. Bo, som föddes den 7 Juni 2010, alltså på min födelsedag. Yey!
Men, mina kära vänner. Kavajen hänger på galgen och ögonen faller ihop. Jag behöver sova inför min första arbetsdag imorgon. Adios!

Jag ska snooza hela världen

Ni vet hur man ibland kan vara med en kompis flera dagar i rad och sedan känna att man är lite "mätt" på just det sällskapet i några dagar framöver?
Så känner jag inte alls med Johan. Istället känner jag mig som en narkoman som behöver sitt trygga amfetamin.

Skillnaden är att det känns som att kickarna från intaget utav hans närvaro inte kan avta.

Nu har han åkt, och sängen är fortfarande varm där han legat. Jag önskar att jag kunde snooza hela världen så att han fortfarande var här brevid.

Livet är så spännande. Man vet aldrig när det ska gå upp & ner.
Det är som det är och det blir som det blir.
Jag älskar livet.