Lyckligt lottad

Jag har försökt att undvika skriva alltför känslosamma blogg-inlägg. Men just nu är jag bara som ett litet nystan utav lycko-rus och försynta, blyga leenden. Jag spenderar hela mitt jullov tillsammans med min fantastiska, snygga, underbara, pojkvän. Och jag har svårt att tänka mig en tid då jag varit lyckligare.

Ni som kan njuta utav lite jullov

Dagens erfarenhet: Språksociologi är förvånansvärt tråkigt.
Och att plugga på jullovet är hack i häl på tråkighetsskalan.
Men, det finns något fint med allt. Det visade sig vara väldigt mysigt att plugga brevid en pojkvän som slänger spelkonsoler och svär i frustration över att tv-spelet inte riktigt fungerar som han vill. Faktiskt väldigt mysigt.
Nu ska vi pussas. Adjö!

Bedrövad nattsuddares memoar

Det är mysigt att sova tillsammans med sin flickvän/pojkvän/fru/man, så mycket vet varenda kotte. Men visst är det så att man kanske sover bäst själv? Att man känner sig mer utvilad? Så tänkte jag iallafall alltid innan.
Men nu har allt det där fått ett nytt ansikte. Jag drar mig för att gå och lägga mig själv när Johan är iväg. Sängen känns tom och kall, så istället för att gå ner och breda ut mig i sängen, som alltid annars blir begränsad utav min snygga kompanjon, så sitter jag uppe och försöker förtränga att jag måste gå och lägga mig.
Himla trist. Jag ska nog gå upp på vinden någon dag och hämta ner alla mina gosedjur. Då blir det befolkat må ni tro. Åh, det ska jag göra. Godnatt på er!

Hej mitt vinterland

Idag var en sån där dag då jag bara längtade efter att blogga.
Då jag hade lust att sitta i mysiga kläder mot ett berg utav kuddar, kolla ut på snön och bara allmänt mysa över att vara inne i värmen, och blogga. Bara skriva om hur fruktansvärt mysigt det är att sitta där och hur vacker vintern är på avstånd.
Just det, det gjorde jag precis. Va fint allt är.

Sweet home Borgstenabama

Nu har jag hemlängtan.
Ska bli härligt att få vara hemma i Borgstena och sova i min egna säng.
Vakna upp till att Dan jobbar på huset, gå upp på övervåningen och höra hur mamma kokar kaffe.
Få prata Svenska.
Åka på Tämta-vägen med musiken på (T.om med Lars Winnerbäck ibland ska jag erkänna kära mor) , på väg till en mer än okej kille.

Vissa människor är verkligen så svåra att tyda...

Lille mor, lille mor, lille söte mooora

Jag kommer ihåg när jag var liten, jag brukade krypa upp i mammas famn och säga att hon aldrig fick dö. Hur mina ögon tårades upp och hela min barnakropp fylldes av en stor oro. Mamma tröstade mig alltid med något som : "Såja, jag är här nu.." och jag kontrade ständigt med att "Du måste iallafall vänta tills jag dör". Sen gick det över, så som det alltid gjorde i mammas kramar.

Och så idag, helt plötsligt så stod jag vid datorn. Stod och tänkte och spånade iväg in på massa andra tankar... som vanligt. Jag vet inte vad grundtanken var, men jag hade iallafall kommit in på tanken om tatueringar och att Emma tatuerade något om sin mamma. Så tänkte jag att det hade jag nog också kunnat göra, vilket ledde in på tanken att jag verkligen har en fantastisk mamma, och så plötsligt kom oron. Vad jag skulle göra utan henne. Om hon dog.
Jag gillar att vara självständig, eller jag tycker iallafall att jag är det.
Men idag insåg jag... Jag kan inte vara självständig utan henne.

Skänk en tanke till dem som förlorat sin mor. Ta vara på eran egen.