Jag trodde jag skulle få mer tid för bloggen nu när jag jobbar.
Det kanske stämmer, men nu i början är det rent ut sagt omöjligt. Allt ett rent virrvarr av anteckningar och organisering. Förberedning, organisering, förberedning, organisering.
Sen så ska jag sluta att klaga på mamma över att hon jämt snackar om sitt jobb. Jag är precis likadan för tillfället. Känns som om jag inte pratar om något annat än jobbet...vilket kort och gott gör mig till en stor egoist. Och vem vill vara det? Så nu får det här exalterade snacket lägga sig. Ingen (mig själv inräknad) kommer att orka med mig.
Det finns så mycket underbara människor har jag kommit på. Runt omkring en. Som man tragiskt nog kanske ofta tar förgivet. Tar förgivet att man aldrig står ensam, att man har någon som håller ens hand igenom livet. Hade jag kunnat hade jag förbjudit mig själv på att någonsin göra misstaget.
Det lät så enkelt...och så bra det hade varit.
Jag är sämst i världen på att höra av mig till kompisar. Jag har hela tiden någonting i görningen och tar därmed mig aldrig tid till att sitta ner och prata i telefon en stund och höra hur de mår. Jag sätter mig istället på msn för att kunna prata med så många underbara som möjligt samtidigt. Det måste ju vara den perfekta lösningen?
Ordet perfekt är fridlyst och finns endast i betraktarens öga, ibland känns det som att hur man än gör blir det fel. Alltid någons åsikt som hamnar i kläm.
Och det går inte riktigt att klura ut en lösning på det där. Jo, att klippa en massa kontakter, ha kvar dom närmsta och ha lång tid för var och en är en lösning. Men sen när blev det lätt att klippa band? Fina sådana till råga på allt.
Jag får helt enkelt försöka förklara min situation för folk, förklara att min kärlek inte ligger i ett telefonsamtal. Att min omtanke inte kan ges genom två kablar emellan. Men att jag respekterar människans längtan efter omtanke av någon man håller kär. Hur hade jag känt det ifall alla vänner slutade höra av sig till mig? Det vore ju inte mer än rätt, för jag hör ju inte av mig? Eller?
Jag kan inte riktigt förklara. Bara be om ursäkt. Förklara att jag älskar mina vänner. Att jag älskar livet, älskar dess hemska och pinande motgångar som på vägen tillbaka till glädjen får en att se något med nya ögon. Jag älskar livets lyckliga stunder, då världens alla ondskor och ilskor är som bortblåsta. De stunder barnet i mig får komma fram och härja fritt. Men inte utan mina vänner. Och mina vänner måste ha fått gåvan tålamod som orkar med mig. Jag är dem evigt tacksamma.
Tala om för dina vänner hur mycket du älskar dom. Idag.
4 kommentarer:
är så glad för din skull att det går bra på jobbet! och jag hoppas du får mer tid till bloggen för den är saknad. din nya layout är förresten grymt snygg!!!
Härligt Pyrén :) Allt går framåt märker jag. Både med jobbet, livet och bloggen. Härligt, härligt. Ser fram emot helgen nu, det var ju ett tag sen vi sågs. Vi har en del att prata om nu efter alla dessa dagar utan kontakt, hehe.
Lev förtsatt väl. Puss på dig kamrat.
Härligt att det går bra med jobbet, fortsätt så! :)
Och btw måste jag säga att din nya layout var otroligt snygg!
Kakan: Tack så mycket! Jag trivs men saknar klassen absolut.
Haha, bloggen ska ses över varje dag nu förhoppningsvis. Och tack igen, bloggens layout kunde behöva lite uppdatering kände jag.
Linus: Ja det gör det faktiskt, vilket är väldigt skönt. Livet har sina upp och nedgångar. Skönt att få hämta andan och vara jättemunter och lycklig.
Jag ser också fram emot helgen, men var beredd med en flugsmälla i handen eller något, det finns en risk att jag kommer tjöta alldeles för mycket! ;)
Ta hand om dig.
Vv: Ja det känns jättebra, det är verkligen nu jag kan utvecklas då min arbetsgivare ger mig både posetiv och "negativ" kritik.
Tack så mycket! Du har också fått en ny,snygg lay out märkte jag;).
Håll den uppdaterad för du skriver enormt bra.
Skicka en kommentar