Kommit fram till den gulliga slutsatsen att jag måste varit 90-talets emo-unge. Nej men mina lekar var verkligen, deprimerande. På kvällarna låg jag och fantiserade att jag var en flicka på ett barnhem, slavade för de andra barnen och fick sova i ett kallt skjul.
Jag leker fortfarande.
Fast med en visst omedvetande om att jag leker och en smula normalare handlingar. Men fortfarande lika sorgligt. För jag verkar inte fatta att det inte funkar...Mina fantasier och min förbannade envishet. Kan erkänna att om jag vill något, så tjatar, fjäskar och argumenterar jag för att jag ska få min vilja igenom. Det brukar funka när det inte handlar om prylar.
Nu leker jag vuxen.
Egen lägenhet, arbete och ansvar. Det är tydligen något som jag vill ha. Nu... Som nybliven 16 åring med Nalle i sängen, vars rum ser ut som ett bombnedslag och som sitter uppe halva nätterna.
Men...eftersom jag hade bestämt mig för att leken; vuxen var spännande och rolig så bor jag ju nu ett tag själv i ett hus uppe på Brämhult och går till jobbet varje morgon medan många av mina vänner går upp klockan elva och njuter av livet.
Och det är nog inte jag som är smartast.
Man behöver inte bli vuxen fort. Det går fort nog ändå.
Varför kunde jag inte lekt någon normalare och slappare...Stekare?!
(Då hade jag även sluppit att vara blekfis vid detta laget.)
3 kommentarer:
du är inte mer än människa mli. <3
Äsch, man kan växa upp fort ifall man vill! Man får inte glömma sin barnsliga sida bara.. ;)
Jag håller med neonskylten. Samt att alla växer vi upp på olika sätt. En del lämnar barnsligheten helt och blir vuxen, en del kommer aldrig ur barnsligheten och blir aldrig riktigt vuxen, men du Mlisan!.. jag tror att du tar den med dig in i vuxenlivet<3
Skicka en kommentar