Regnstaden -MLI

P.O.P. Vi skulle göra våra egna filmer, slå igenom, tjäna storkovan och självklart bli bäst i världen. (Som om vi inte redan var det)
Det skulle aldrig bli något av det. Men du gav mig ett gott skratt och en varm känsla i magen den kvällen. Och visst var det lite som ett hemligt närmande för att skapa ett band? En täckmantel för något mer?

Bakom en helt vanlig konversation så kände jag något. Ville jag något.

Och vet du? Vi gjorde det. En produktion. En film. Med världens mest underbara och minnesvärda början.
Det blev ett mästerverk featuring dig och mig.
Inspelat i mitt huvud.
Har du sparat den? Ser den ibland...Drar fram den under någon kväll ute på balkongen när ett av Borås skummaste konstverk ler mot dig?!
Jag gör det. Ler mig igenom alla scenerna och pausar då du kollar på mig så som ingen annan sett mig.

Låt oss kalla mig för filmens dramaqueen. Jag är Julia Roberts i Running Bride som flyr fast ingen förstår varför, Rose i Titanic som först inte riktigt vågar erkänna kärleken hon känner.
Våran film behövde inte någon av dem där karaktärerna. De behövde en Mandy Moore, Walk to remember, som
gav allt, som gav kärlek så som den är finast.
Men va hände egentligen med slutet? Myrornas krig brusar framför mig och jag förstår inte.
Det är bara tomt.
Och jag saknar dig.
Forrest Gump: "Mama always said life was like a box a chocolates, never know what you're gonna get."
Amen.