Regnstaden -MLI

Dag D har kommit och jag är i något som blandar alla ord av chock, rädsla och frustration. Paralysationichockofobia! Det skulle vara det perfekta ordet att beskriva mitt nuvarande tillstånd. Det är tur att man har en pojkvän som står ut med panikartade sms mitt på dagen.

Emilie skriver:

" Jag är på sista Gilmore Girls avsnittet nu! Det är ett fruktansvärt och historiskt ögonblick. Jag kan hamna i en djup och livtids-lång depression eller behöva göra en hjärnpumpning. Detta är inget att leka med.
Du kommer kanske aldrig återse din flickvän soå som du är van att se henne. Och som pojkvän är det ikväll din plikt att ringa och se om jag är i tillstånd i att konversera eller om jag är fullt upptagen med att tapetsera hela huset med bilder från varenda scen ur de sju säsongerna.
Du vet att jag är konstig, älskar dig :-* "

En minut senare, avsändare Jonatan:
" Oj, detta låter som ett mycket allvarligt fall av serie-depression...Det är nog bäst att du börjar om och ser det första avsnittet igen, för du kommer inte ihåg så mycket av det. Det kommer hjälpa dina dygder och det kommer kännas som att du har mycket av serien kvar.
Mvh serie doktorn... Älskar dig med.

Jag har alltid varit svag för doktorer.

Men...om, kanske bara en minut om mitt mod tillåter mig, kommer jag att klicka på det sista. Allra sista avsnittet!
Min psykopatiska, överagerande, galna, tokiga, stora, innerliga kärlek för Gilmore Girls kommer leva vidare i andlig form...föralltid.

Nu ska jag göra det. Wish me good luck.