Regnstaden -MLI

Jag fick kämpa med att hålla ögonen öppna då jag stirrade in i det starka och kyliga ljuset från gatlyktan medan regnet började svida på min hud. Dropparna hade börjat leta sig in i hålrummen mellan jackan och min hals och mina ben dinglade nerför kanten på perrongen.
Tågen hade slutat gå och det enda som ville ta min blick från ljuset var en påse som brottades med vinden.
Och jag hade rest mig upp och följt påsens färd. Jag hade lämnat kontrollen till en påse som lämnat kontrollen till vinden och vi var vilsna båda två. Jag sträckte ut min hand emot dig och bad dig att även du tappa kontrollen, bara för en kväll, tillsammans med mig, och du slöt svagt och tveksamt din hand runt min. Och vi sprang. En påse ledde oss förbi allt det där som för bara några minuter sedan gjort så ont. I min värld så sprang jag ifrån verkligheten. Långt bort från de tårar som alltid slog sig igenom och långt bort från de skrik som jag dämpat fick svälja. Men i världen sprang jag...så långt...att jag sprang ifrån...dig. Jag trodde att om bara någon ledde oss in på en annan väg så skulle det vara ett vi, ett räddat vi. Men de vägar vi tycktes hitta var alltid klyvna.

Och min nacke värkte där jag satt på perrongen och lät mina ögon sakta dö av lyktan och det kalla regnet. Och en påse var det enda som kunde ta min blick. Så där var den igen. Vinden hade fört den tillbaka.
Tillbaka till verkligheten. För vi kunde inte tappa kontrollen. Men jag tappade dig.