Solen skiner över Sverige, äntligen! Till och med här i Borås. Och jag är ledig. Yes!
Jag får en s-h-c-c-ctekande helg.

Då har jag varit på årets (för min del första) andra torsdagskväll inne i Borås. Till en början fick jag bara cellskräck av alla brunkräms-linjerade ansikten, korta kjolar och blonda- och söndervaxade hår, så jag och Kajsa tog en folk-siesta inne på Orion med goda mackor. Sen så gjorde vi det man brukar göra på torsdagskvällarna. Träffa folk, leta folk, gå runt och... ha lite allmänt små-långtråkigt. Men träffade en hel bunt med härliga människor och mitt i mingelmassan ringde ingen mindre än Herr Petersson till min kära telefon. Och som den ädla Pyrén jag är följde jag sällskapet till dörren. Men överskred de gyllene reglerna och följde med upp, dock för att se den nya lägenheten. Det blev gött snack på balkongen om smått och gott. Och som man säger, det går fort när man har roligt, för vips så hade sista bussen till Fristad redan åkt och en mindre glad mamma fick sätta sig i bilen och hämta mig. Men det var värt det. Riktigt förbannat värt det.

Jag har fyllt år och som varje år så känns det som om det var den bästa födelsedagen någonsin.
Fast nu var hela helgen toppen så det måste helt enkelt slå resten av födelsedagarna.
Min "ha-förhållande-under-högtider(födelsedagar, julafton, alla hjärtansdag m.m)-rädsla" har jag besegrat tydligen. I dessa 8 månader med Jonatan har jag ju faktiskt klarat av både Julafton, hans födelsedag, alla hjärtansdag, månadsdagar och nu även min födelsedag.
Jag är stolt. Och trött. Godnatt.

Qui dormit non peccat

Mer seeeax åt folket

Tre inlägg idag. Ack, ack. Lite tjatigt. Men jag var bara tvungen att skriva att jag precis klippt mig .Litar faktiskt på mig själv med saxen i handen, men var allt lite orolig när klockan började närma sig midnatt och jag fick detta infall.
Jag är verkligen kass på att vänta. Linnéa hade dock ingen tid innan min födelsedag, och jag ville så gärna vara nyklippt då. Så jag tog saken i egna händer. (Hade jag väntat någon vecka hade hon kunnat göra det. Men men.)
Nu är det fina toppar, lugg och mörkt. Helnöjd för att vara av eget verk.
Ska ta i lite blonda slingor senare, men ... det får allt bli när solen är uppe.
Imorgon blir det Varberg.

Godnattsu.

Bloggen har verkligen fått stå som gammal mjölk och surna ett bra tag nu. Om hälften av allt jag skriver i osorterade anteckningsblock fick skrivas ner via tangenterna hade bloggen varit härligt uppdaterad med helt okej texter.
Ska iallafall någongång i denna veckan skriva en ansökan till tidningen Tracks som söker krönikör , och jag vet att jag kan om jag bara får chansen att försöka.
Nu är Fristads 9:or på bal. Jag slår vad om att Marielle är sjukt vacker . Det lyckas hon på något sätt alltid vara.

Jag har gråtit hela morgonen. Det är inte något likt mig någonstans. Men det kändes som om det behövdes.
Men bara för att jag låg och töntade mig under mitt täcke så missade jag allas avslutningar (!) Och ursäkta mitt ordval, men...fan.
Nu ska jag och skopa glass i sex timmar och hoppas på att folk tagit massa kort från sina avslutningar.
Sen så tänker jag kolla mig en gång till. För ibland visar de ju faktiskt fel. Hoppas jag iallafall.

73 dagar kvar till semestern. Puh

Vem kunde tro att en pms-dag då det känns som om man är orsak till allt problem i världen och man helst vill bara vill ligga och deppa i sängen skulle komma till att bli, tack vare mig själv, dagen då den skavanade önskan slog in, att få tillbaka lite familj.

Fredag: Mina fingrar rusar över tangentbordet i ett försök till ett social-maraton och jag lyfter bara blicken i några microdelssekunder när mamma slänger ur sig ett hej då ifrån hallen.
"Vart ska du?!" ropar jag, fortfarande blicken fast på skärmen.

Egentligen bryr jag mig inte alls om vart hon ska, utan bara om HUR LÄNGE hon ska vara borta. Och vi har lärt oss varandra såpass bra så hon svarar kort; "Jag är borta hela helgen, det finns bröd i frysen, hej då!"
Härligt! Ännu en hel helg själv hemma. Jag ler nöjt.

Sen slår det mig att det är morsdag på söndag och jag ger ifrån mig en lättad suck. Slipper jag iallafall känna skuld för att jag inte köpt någon present.

(Klumpen i magen ignorerar jag.)

Lördag/Söndag/ PMS-dag: Det blir filmkväll med gött folk. Jag, värdinna för kvällen, plockar, diskar, lagar mat och städar minst hälften av kvällen. Mitt humör börjar sjunka och magens värk ökar allt mer. Känner mig som en äcklig hund med rabies som inte kan kontrollera sig; "Pms...pms...VOFF...Pms...pms...grrr"

Men, det blir söndag och alla åker hem. De ska fira sina mammor.

Själv sitter jag på en stol i köket och bara stirrar ut i ingenting, funderar över om jag räknas som någon man firar på morsdag fastän barnet aldrig kom ut?! Tanken skrämmer mig och jag går husesyn. Gräsmattan har blivit förskräckligt hög, konstaterar jag och släpar fram gräsklipparen i garaget. Sen märker jag de smutsiga trädgårdsmöblerna.

De fula rabatterna.

Dammråttorna i hörnerna i vardagsrummet.

Innan jag märkt ordet av det så har jag städat hela huset. Efteråt känner jag mig riktigt nöjd med mig själv.
Jag stannar upp. Inser att jag gjorde det för att mamma skulle bli glad. Som en morsdags-present? Kanske bryr jag mig trots allt.

Det tryckte på en knapp. Jag sprang ut barfota och plockade en stor blomsterbukett, knöt en rosett runt och ställde blommorna i en vas på fönserbrädan i mammas rum, satte Post-it-lappar med söta hälsningar på ställen hon brukar vara på i huset.

Sen åkte jag.

Bort därifrån. Jag var chockad över vad jag gjort. Jag som sa till mig själv att jag avskydde henne och klarade mig fint själv?!

Senare på kvällen får jag ett sms från en jätteglad mamma. Hon kallar mig raraste unge och andra snälla saker som var evigheter sedan jag hörde. Jag åker hemåt.

I dörren möts jag av mamma som kramar om mig med ett stort leende på läpparna. Jag kramar tafatt om henne tillbaka. Sakta så slappnar jag av och lite prövande kramar jag om henne lite hårdare. Hon kramar om tillbaka.

Sen kollar hon mig i ögonen med en blick som varit försvunnen väldigt länge, ler, klappar mig på kinden och går in på sitt rum.

Jag känner mig så dum där jag står, som en idiot bara står jag där helt tyst med armarna hängandet längst sidan. I min klänning och i de vita ballerina skorna känner jag mig inte som en sextonårig tjej som klarar sig själv. Nej, jag känner mig mer som en femårig liten flicka med flätor som skrapat upp knät och inte vill något hellre än att sitta i mammas knä och bli ompysslad.

Och det är inte klädernas fel. Det är bara sanningen som bubblar upp.
Jag saknar den där lilla flickan, även om jag inte vill erkänna det. Saknar att ha en familj.

Jag slet så mycket i navelsträngen så att den gick av, plötsligt cyklade jag utan stödhjul i en brant backe. KRASH! Jag ramlade. Och slog i mitt knä.

Det behövdes tydlien för att jag skulle fatta att jag fortfarande behöver en mamma som håller lite löst i pakethållaren på asfalten och efter lite snubbel, blåser på såret och sätter på ett bamse-plåster.

Men tänk att det bara skulle behövas en morsdag.