Jag ska snooza hela världen

Ni vet hur man ibland kan vara med en kompis flera dagar i rad och sedan känna att man är lite "mätt" på just det sällskapet i några dagar framöver?
Så känner jag inte alls med Johan. Istället känner jag mig som en narkoman som behöver sitt trygga amfetamin.

Skillnaden är att det känns som att kickarna från intaget utav hans närvaro inte kan avta.

Nu har han åkt, och sängen är fortfarande varm där han legat. Jag önskar att jag kunde snooza hela världen så att han fortfarande var här brevid.

Livet är så spännande. Man vet aldrig när det ska gå upp & ner.
Det är som det är och det blir som det blir.
Jag älskar livet.

Nu ligger jag i mitt rum, i min stora säng, alldeles ensam. Det är konstigt, hur en annan människa så snabbt kan spela en så stor roll i olika situationer. Bli viktig. Att inte ha Johan brevid och känna hans armar runt mig känns riktigt tomt. Nästan så att det känns lite fel.
Men, jag tände min fina ljusslinga som jag hittade i Fredags, så mysstämningen av den håller mig distraherad, iallafall så tänker jag inbilla mig det.

Haveri när det är som bäst

Jag älskar mitt liv just nu+Jag hatar mitt liv just nu=Mitt liv är grymt stressigt och underbart just nu. Min kalender är fullspäckad varje dag, jag har tusen saker att komma ihåg och göra, och det ligger säkert ett antal dubbelbokningar och lurar bakom krönet. Både jag själv och folk runt omkring mig är nog väldigt trötta på min förvirring, men åt andra sidan så är jag himla glad för att det är som det är. Det är ju faktiskt en del av mig det där med att vara upptagen och förvirrad. Hade det inte varit så, så hade det ju inte riktigt varit jag. Fick en sådan fin idé, men vet inte hur jag ska lägga upp det utan att låta min sanna ironiska egoism stiga fram, men det hade varit gött om jag hade haft en online-kalender där folk fick "boka" mig. Hade sett riktigt fint ut. Men då hade jag bara glömt av att den fanns istället, så hade det blivit haveri ändå. Det är så det måste vara med mig, lite haveri.

Den trevliga sortens matte

Jag kommer alltid in i en sådan där period på hösten/vintern då jag verkligen längtar efter en liten hund. En vovve som får en frivilligt ut på promenad de första månaderna och sedan åtminstone tvingar ut en i alla väder. Men, sen inser jag... himla tur att jag inte har hund. Jag kan ju inte ens uppdatera en blogg en gång i veckan. Fast åt andra sidan, hade man jämfört en hund med min mobil som ständigt hålls aktiverad, så hade jag varit en alldeles utmärkt ägare.
Åh, om jag ändå hade en liten pälsboll till hund här brevid mig nu. Han kunde ju faktiskt få en helt egen säng.

Mestadels så klagar jag inombords på Facebook. Att jag blivit lika beroende av Facebook som av min mobil, att alla ska se allting och att jag har fått för mig att jag ska dela med mig utav en massa saker om allting. Att jag för det mesta klickar ja på vänförfrågan, när jag i efterhand blir irriterad, bara för att jag vet vem människan är så betyder det ju inte att jag har det minsta intresse utav att veta vad den personen sysslar med och tänker på.
Men ibland, så bara älskar jag Facebook, iallafall dess ideér. Den där lilla rutan; "Vems ansikte är det här?" gör mig så glad, för den lyckas alltid välja ut bilder med de mest sköna minerna. Och idag har jag saknat min mormor och alla nostalgiminnen runt henne. Vem dyker då inte upp i den lilla rutan idag om inte mormor. Fina Facebook. Fina mormor.

Hum..hum

Nu ler jag. Det finns en väldigt stilig man med nästan lika skev humor som jag som får mig att le. Stort.

Published with Blogger-droid v1.3.5