Allt går så fort på något sätt. Och speciellt hur man själv förändras. Jag antar att man faktiskt gör det lite varje dag. Av allt man hör, och av allt man ser.
När jag var liten var jag helt säker på att jag skulle jobba i djuraffär och ha massor av kaniner. Idag skulle jag cyniskt säga att det är dåliga arbetstider, mycket jobb med för liten lön.
Och här sitter jag. Framför en dator på Ljud och bildskolan och har inte längre någon riktig koll på vad jag vill bli överhuvudtaget. Väntandes på ett brev från EF-highschool year som kan komma att förändra allt. Precis allt.
Ett år i USA. Ett år, då jag tvingas lämna så mycket som jag håller kärt. Min familj, mina vänner och...Jonatan. Tanken ger mig faktiskt en stor klump i magen. Att förlora Jonatan bara för att jag vill se världen. Jag förstår inte varför min längtan finns där när han redan så gott som är min värld. Och jag trivs banne mig riktigt fint där. Men, allt löser sig. Är det menat att det ska vara jag och han så kommer det bli så när jag kommer tillbaka.
Och förhoppningsvis är mina flickor på lbs precis lika perversa och sex-fixerade som nu. Annars fixar jag till den lilla detaljen igen, hehe.
Nu ska jag bege mig hemåt bögstena igen. Slappa i frid mina vänner.
Just det. Någon får ta och fixa en sån där apparat som sparar lukter med tills i sommar om jag åker. Ni luktar gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar