Regnstaden -MLI

Jag kryper upp i soffan och snusar på din för mig alldeles för stora metallicatröja. Min image jag skapar i mitt huvud om mig själv att vara en kall skådespelare i livets alla situationer går av som en istapp från ett ninjaslag, för inför din lukt har jag ingen scennärvaro alls. Du är verkligheten och din lukt får mig alltid att hitta hem.
Och du får förlåta mig för att jag förmodligen är psykiskt störd som varje gång du kommer för nära verkar tro att jag är en kall, skådespelande igelkott som fäller ut sina taggar när någon i publiken kommer upp på scen. Jag vill hellre vara en oemotståndlig valp som kläcker fram två stora bruna, precis lika oemotståndliga, ögon som bara ropar: "Ta med mig hem".
För din igelkott till tjej är någon som sitter uppkrupen i en soffa och som längtar så mycket efter dig att hon får för sig att måla alla sina tår med en cd-penna till små gubbar och gummor bara för att inte vara sådär löjligt kär.
Din konstiga tjej som målar sina tår är faktiskt någon som trots alla iskalla dagar älskar dig väldigt mycket. Så vet du vad? Det är nog värt att sticka sig på taggarna ibland trots allt. Du bor ju ganska nära vårdcentralen.