söndag, maj 09, 2010

Ibland så vibrerar min telefon i väskan, och ibland hittar jag den inte genom att gräva med handen. Då vänder jag väskan upp och ned på så att allt trillar ut.
Så önskar jag hade jag kunde göra med den här dagen. Bara hänga den upp och ner
på och låta allt skit bara trilla ur. Då vore det lite lättare att hitta ljuspunkten i det hela.

2 kommentarer:

Karin Boye sa...

Visst gör det ont när knoppar brister
Varför skulle annars våren tveka?

Maaliin sa...

Jag älskar dig ! <3