Jag har fyllt år och som varje år så känns det som om det var den bästa födelsedagen någonsin.
Fast nu var hela helgen toppen så det måste helt enkelt slå resten av födelsedagarna.
Min "ha-förhållande-under-högtider(födelsedagar, julafton, alla hjärtansdag m.m)-rädsla" har jag besegrat tydligen. I dessa 8 månader med Jonatan har jag ju faktiskt klarat av både Julafton, hans födelsedag, alla hjärtansdag, månadsdagar och nu även min födelsedag.
Jag är stolt. Och trött. Godnatt.

Qui dormit non peccat

Mer seeeax åt folket

Tre inlägg idag. Ack, ack. Lite tjatigt. Men jag var bara tvungen att skriva att jag precis klippt mig .Litar faktiskt på mig själv med saxen i handen, men var allt lite orolig när klockan började närma sig midnatt och jag fick detta infall.
Jag är verkligen kass på att vänta. Linnéa hade dock ingen tid innan min födelsedag, och jag ville så gärna vara nyklippt då. Så jag tog saken i egna händer. (Hade jag väntat någon vecka hade hon kunnat göra det. Men men.)
Nu är det fina toppar, lugg och mörkt. Helnöjd för att vara av eget verk.
Ska ta i lite blonda slingor senare, men ... det får allt bli när solen är uppe.
Imorgon blir det Varberg.

Godnattsu.

Bloggen har verkligen fått stå som gammal mjölk och surna ett bra tag nu. Om hälften av allt jag skriver i osorterade anteckningsblock fick skrivas ner via tangenterna hade bloggen varit härligt uppdaterad med helt okej texter.
Ska iallafall någongång i denna veckan skriva en ansökan till tidningen Tracks som söker krönikör , och jag vet att jag kan om jag bara får chansen att försöka.
Nu är Fristads 9:or på bal. Jag slår vad om att Marielle är sjukt vacker . Det lyckas hon på något sätt alltid vara.

Jag har gråtit hela morgonen. Det är inte något likt mig någonstans. Men det kändes som om det behövdes.
Men bara för att jag låg och töntade mig under mitt täcke så missade jag allas avslutningar (!) Och ursäkta mitt ordval, men...fan.
Nu ska jag och skopa glass i sex timmar och hoppas på att folk tagit massa kort från sina avslutningar.
Sen så tänker jag kolla mig en gång till. För ibland visar de ju faktiskt fel. Hoppas jag iallafall.

73 dagar kvar till semestern. Puh

Vem kunde tro att en pms-dag då det känns som om man är orsak till allt problem i världen och man helst vill bara vill ligga och deppa i sängen skulle komma till att bli, tack vare mig själv, dagen då den skavanade önskan slog in, att få tillbaka lite familj.

Fredag: Mina fingrar rusar över tangentbordet i ett försök till ett social-maraton och jag lyfter bara blicken i några microdelssekunder när mamma slänger ur sig ett hej då ifrån hallen.
"Vart ska du?!" ropar jag, fortfarande blicken fast på skärmen.

Egentligen bryr jag mig inte alls om vart hon ska, utan bara om HUR LÄNGE hon ska vara borta. Och vi har lärt oss varandra såpass bra så hon svarar kort; "Jag är borta hela helgen, det finns bröd i frysen, hej då!"
Härligt! Ännu en hel helg själv hemma. Jag ler nöjt.

Sen slår det mig att det är morsdag på söndag och jag ger ifrån mig en lättad suck. Slipper jag iallafall känna skuld för att jag inte köpt någon present.

(Klumpen i magen ignorerar jag.)

Lördag/Söndag/ PMS-dag: Det blir filmkväll med gött folk. Jag, värdinna för kvällen, plockar, diskar, lagar mat och städar minst hälften av kvällen. Mitt humör börjar sjunka och magens värk ökar allt mer. Känner mig som en äcklig hund med rabies som inte kan kontrollera sig; "Pms...pms...VOFF...Pms...pms...grrr"

Men, det blir söndag och alla åker hem. De ska fira sina mammor.

Själv sitter jag på en stol i köket och bara stirrar ut i ingenting, funderar över om jag räknas som någon man firar på morsdag fastän barnet aldrig kom ut?! Tanken skrämmer mig och jag går husesyn. Gräsmattan har blivit förskräckligt hög, konstaterar jag och släpar fram gräsklipparen i garaget. Sen märker jag de smutsiga trädgårdsmöblerna.

De fula rabatterna.

Dammråttorna i hörnerna i vardagsrummet.

Innan jag märkt ordet av det så har jag städat hela huset. Efteråt känner jag mig riktigt nöjd med mig själv.
Jag stannar upp. Inser att jag gjorde det för att mamma skulle bli glad. Som en morsdags-present? Kanske bryr jag mig trots allt.

Det tryckte på en knapp. Jag sprang ut barfota och plockade en stor blomsterbukett, knöt en rosett runt och ställde blommorna i en vas på fönserbrädan i mammas rum, satte Post-it-lappar med söta hälsningar på ställen hon brukar vara på i huset.

Sen åkte jag.

Bort därifrån. Jag var chockad över vad jag gjort. Jag som sa till mig själv att jag avskydde henne och klarade mig fint själv?!

Senare på kvällen får jag ett sms från en jätteglad mamma. Hon kallar mig raraste unge och andra snälla saker som var evigheter sedan jag hörde. Jag åker hemåt.

I dörren möts jag av mamma som kramar om mig med ett stort leende på läpparna. Jag kramar tafatt om henne tillbaka. Sakta så slappnar jag av och lite prövande kramar jag om henne lite hårdare. Hon kramar om tillbaka.

Sen kollar hon mig i ögonen med en blick som varit försvunnen väldigt länge, ler, klappar mig på kinden och går in på sitt rum.

Jag känner mig så dum där jag står, som en idiot bara står jag där helt tyst med armarna hängandet längst sidan. I min klänning och i de vita ballerina skorna känner jag mig inte som en sextonårig tjej som klarar sig själv. Nej, jag känner mig mer som en femårig liten flicka med flätor som skrapat upp knät och inte vill något hellre än att sitta i mammas knä och bli ompysslad.

Och det är inte klädernas fel. Det är bara sanningen som bubblar upp.
Jag saknar den där lilla flickan, även om jag inte vill erkänna det. Saknar att ha en familj.

Jag slet så mycket i navelsträngen så att den gick av, plötsligt cyklade jag utan stödhjul i en brant backe. KRASH! Jag ramlade. Och slog i mitt knä.

Det behövdes tydlien för att jag skulle fatta att jag fortfarande behöver en mamma som håller lite löst i pakethållaren på asfalten och efter lite snubbel, blåser på såret och sätter på ett bamse-plåster.

Men tänk att det bara skulle behövas en morsdag.

Det finns riktigt inte något att skriva om just nu. Kärlek, kanske.
Det är lätt att skriva om det, för det är något som hela tiden finns i tankarna. Men jag vill inte att det ska vara lätt, och inte heller att min blogg bara ska bestå av förälskade bokstäver och smöriga klyshor.
Sen så kan jag inte skriva om politik, natur, mode och andra egentligen väldigt viktiga saker inom journalistiken. Det är inte jag. Jag är fast i krönikornas värld bland massa känslor.
Ren fakta lockar mig helt enkelt inte, men en känslosam krönika som får en, likt en väldigt bra film, att känna sig som om man är där mitt i händelsens centrum... det är som en drog. Jag älskar det.
Jag ska...måste...vill, komma igång med skrivandet igen.
Och tack till folk som fortfarande håller utkik efter uppdateringarna.

Jag tände lampan i hallen, ställde mig på knä framför garderoben och började febrilt rota i hyllorna. Inte en chans att jag tänkte använda den denna sommaren, jag skulle se ut som min mormor i tangastring.
Efter en stunds rotande och stökande fick jag tag i det svarta tygstycket föreställande bikini.
Sommar - bad, bad-bikini ...det var ju liksom så. Fast i mina öron lät det; Sommar -bad, bad-ångest. Kanske skulle det gå och bada om jag hade shorts och en stor, bylsig t-shirt över alltihop?!
Jag hatade mig själv för att jag skämdes så över min kropp, folk fick ju liksom gilla mig för den jag var och inte skulle kroppen bli ett dugg snyggare av att jag gick och klagade. Gilla läget, det var det jag behövde göra.
Men min positiva inställning bröts ihop när jag såg det lilla svarta på min kropp i spegeln.
Fy farao! Jag skulle gå i skooter-overall hela sommaren om jag så skulle dö av värmeslag. Jag tänkte inte visa mig såhär.
Jag gick ut och lade mig i gräset, kollade upp mot himlen. Bofinken kvittrade klyshigt somrigt i träden och jag slöt mina ögon... funderade på om alla andra 16-åriga tjejer också oroade sig för bad- och bikini säsongen. Det var ju rätt fånigt alltihop.
Jag hade ju Jonatan, och han gillade mig för den jag var. Och mina kompisar, de gillade mig förhoppningsvis också för den jag var.

Nästa morgon vaknade jag upp i Jonatans famn, smög upp och plockade fram den svarta bikinin ur väskan. Jag skulle ge den ett försök till. Knöt den runt halsen och drog på mig ett par badshorts, sen kollade jag mig i spegeln.
Hm, idag såg det inte lika tokigt ut.
Jag gick in tillbaka till Jonatan, låtsades som inget.
Med trötta ögon kollade han på mig upp och ner. Mitt hjärta dunkade, tänk om han skulle bli äcklad och tycka att jag var det vidrigaste han sett?!
Men ett stort, dock sömnigt, leende bredde ut sig över hans ansikte och munnen mumlade att jag borde gå sådär hela dagen. Sen tog han ut sina armar mot mig och höll mig i sin famn.
Då blev jag lugn. Och jag kände riktigt hur självkänslan höjdes flera decimeter. Tyckte han jag var fin, kände jag mig fin. Och då spelade det ingen som helst roll vad alla andra i hela världen tyckte.

Bästa Jonatan. Inte visste jag att du skulle rädda min sommar också. Bästa, bästa du.