Jag är en enmans-strategi och du kommer aldrig att kunna förstå mig...För det gör inte ens jag själv.
Det behövs inga röntgen, operationer eller utredningar för att veta hur min hjärna ser ut där inne. Det ser ut och fungerar precis som ett flipperspel.
Har kompisar brevid mig när jag spelar och de kommer aldrig kunna sätta fingret på när jag kommer att vinna eller förlora spelet. Inte heller på min taktik.
Det är jag som har kontrollen. Det är jag som styr knapparna för att hindra bollen från att åka igenom. Jag som knappar in poängen i mitt spel och håller bollen i rörelse.
Men...jag kan inte bestämma hur.
Ibland känns det som att bollen flyger åt ett helt annat håll än jag hade tänkt.
Ibland kan jag nästan känna mina vänners medlidande och besvikna suckar i nacken när jag hamnar game over.
Men de vet inte vad nästa steg är.
Inte jag heller.
Plötsligt så går jag till en helt annan folkmassa...tränger mig in och ställer mig framför spelet de kollar på. Får deras uppmärksamhet och jag kämpar. Kämpar lika mycket som jag gjorde vid de förra spelet.
Men jag vänder mig inte om. Jag vet att mina vänner står där borta och kollar efter mig.
De borde gå. Jag vore inte värd att vänta på. De borde gått så fort jag hade vänt mig om. Men de gör de inte. Deras hjärtan är så stora...så mycket värda.
De står där, medan jag vänt dem ryggen för att kämpa för något annat.
Men jag vet inte varför.
Inte dem heller.
Jag hamnar game over. Även här. Forfarande vill jag inte vända mig om. Men nu är det av skam och inte av egoism och självömkan.
Jag vet inte varför det kändes lättare att ge kampen en ny chans någon annanstans. För det gjorde det ju inte. Det är ingen kamp utan människor som jag älskar bakom mig. Ingen kamp med ytliga suckar utan medlidande i nacken när jag hamnar game over. Då är det bara ett rent helvete.
Jag vänder om med svansen mellan benen och huvudet sänkt.
Ställer mig brevid dem och vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag känner mig inte så värd att ens ha förmågan.
"Vi förstår." Är det enda dem säger.
Men jag vet inte varför.
Inte dem heller.
För de kommer aldrig att förstå. Men de vill och de förlåter.
Och jag...tänker ta vara på deras kärlek och inte vända dem ryggen.
Jag gjorde det...
Men jag vet inte varför.
Inte dem heller.
2 kommentarer:
mli, jag älskar dig.
oavsett om det blir game over alldeles för många gånger eller om du inte klarar av att flippa alla dem dumma bollarna - jag kan flippa lite extra mycket åt dig :* bara du stannar hos mig <3
Detta var ett superinlägg! Som så många andra, måste också be jätte mycket om ursäkt för att jag heelt missat en kommentar du lagt i min blogg den 12 oktober. Det verkar som en fin idé att snacka nån gång, då jag precis som du tror att vi har likadana känslor om saker och ting. Dessutom måste jag säga att jag tycker att vi ska ha den där nostalgikvällen vi snackade om förra året nu i jul :D du vet med julkalenderkväll ;) för jag har ju både karusellerna sover och mysteriet på greveholm. Som i min mening är dom bästa :D haha hoppas verkligen att du orkar läsa allt detta. Och fortsätt med ditt underbara skrivande. Du är bäst på't! Puss<3
Skicka en kommentar