Regnstaden -MLI

Känner man inte ibland bara en lust att bara skriva ett långt inlägg om en massa vänner man älskar så otroligt mycket?
Känner man inte att man bara skulle vilja ha en hel vägg full med bilder och ord från dem?
Knappar att trycka på för att höra deras underbara röster.
Känner man inte ibland bara en lust att försöka förklara för dem hur viktiga dem är?

Kanske går det inte. Hjärtat och hjärnan är fortfarande ganska dåliga versioner med dåligt internminne (Ja, jag går media och tro sjutton att jag kommer bli datanörd.) och får inte alltid riktigt plats med sådär galet mycket kärlek till alla de där galet underbara männskorna samtidigt.
Man får väl helt enkelt berömma dem en och en utan inbördes ordning. Försöka förklara hur livsviktiga de är för att få hjulet att snurra.

Idag har mitt hjul snurrats av Sebastian, min kära vän. Med texter som hade fått Cruella Devil att bli djuraktivist. Och dem var till mig. Ägnade för mina öron.
Utan att jag märkt det måste han ha proppat igen ena hörselgången på mig. För hur många gånger har inte folk givit komplimanger och det gick in genom era örat, kändes gott där i förbifarten, och försvann sedan ut genom det andra? När Sebastian säger saker så åker dem inte ut. Komplimanger åker in och ekar länge där inne för att sedan flyga ner i magen och lägga sig tillrätta som en varm liten klump. Det är det perfekta godiset. 0% fett men 100% sötma.

Jag älskar dig Sebastian. Jag älskar er mina vänner. Och jag älskar allt ni gör för mig.