De nya mornarna

Det där mystiska efter gårdagens bussfärd sitter kvar i mig när jag nu åter kliver på bussen. Jag försöker hitta henne med blicken men det sitter ingen ensam flicka i något av säterna idag, bara några bonniga killar med volvokeps som kollar på mig med ögon som om jag klivit på bussen naken. Jag sätter mig längst in mot fönstret och kollar ut. Kollar ner på de vita sträcken i mittenlinjen och gör ett trött, tafatt försök i att räkna dem.
Jag hade inte insett att jag inte kände mig själv, inte förrän igår. Efter det hade jag inte slutat tänka på det.
Ett sånt underbart skådespel hela tiden. Galet anpassad efter vad andra ville ha utav mig.
Ett riktigt leende men baserat på en humor som kanske inte var min egen. Bara min rollfigurs.
En riktig kram men till mycket folk som jag inte riktigt visste om jag kände mig tillhörig med. Jag kanske gillade dem för att dem verkade gilla mig. Min rollfigur.
Det är då jag ser henne. Och jag vet att hon ser mig.
Hon ser ut som om hon vore tagen från en film. Bussen vore en gul skolbuss i USA på väg till highscool och hon vore pluggisen med en trave böcker i famnen. För det är just vad hon har, ett par böcker hårt hållna under armen medan hon trängdes med en väska i andra handen.
Jag får lust att vinka henne till mig, men slänger istället bara iväg ett vagt leende. Hon besvarar det och sätter sig på en plats lite längre fram.

Hon speglas i fönsterrutan och jag ser att hon drar fram penna och papper. Kollar ut mot den förbirusande naturen där ute och börjar skriva.
Jag blir riktigt säker på att vi är lika. Jag blir säker på att det är sån jag ville varit om jag vågade. Hon är inte tyst och inbunden som man skulle kunna tro. För det är sån hon låter...tråkig och blyg.

Nej hon...trygg och lugn i hur det är, kan koncentrera sig på så mycket annat än bekräftelser och ytliga kramar.

Och jag vet att det som står på papperet...är ett mästerverk.