Regnstaden -MLI

Kylan drar sig igenom den tunna jackan och jag huttrar till.
Men snart ser jag den blåa fronten på bussen komma närmre och jag får smita ifrån allt det kalla.
Kliver på och drar en snabb blick ut i bussen. Alla har satt sig på varsin rad, en och en. Hälften sitter granskande med en nyfiken blick på de påstigande medan andra hälften sitter stillsamt sovande, lutade mot den kalla bussrutan.
Jag sätter mig brevid en tjej i min egen ålder. Hon rycker till som en skrämd liten kanin när jag sätter mig tillrätta.
Som om det var för nära. Allt för nära. Som om jag skulle slänga ur mig någon vass kommentar och plåga henne. Som om hon vore ivägen för mig.
Rädd.
Jag kunde ju sagt hej. Det hade ju varit så mycket trevligare. Kanske hade hon också slutat se så förbannat nervös ut.
Men bussen var knäpptyst och jag vågade nog inte trotsa allt det där tysta...och det var ju trots allt så tidigt på morgonen.
Fler klev på och inom en stund hade det blivit, från en ganska tyst buss, till en buss fylld med prat om fester och läxor. Då insåg jag att jag inte orkade prata. Att jag trivdes på min plats, tyst brevid en om möjligt ännu tystare tjej. Men hon hade slutat skaka och istället så gav hon mig ett leende då och då när killarna bakom sa något riktigt skrattretande patetiskt,om hur nice det hade varit i helgen och att nästa helg...då jävlar skulle det supas till ännu mer.
Kunde inte bestämma mig för om det kändes bra eller dåligt att jag satt där och accepterade att jag bara försvann och blev osynlig. Det var ju så olikt mig.
Eller så var det precis det...det inte var. Kanske bara behövdes en tyst tjej som vågade mer än jag.
Att vara ensam och tyst.