Life as we know it

Har ni tänkt på hur konstig kärleken är? Såklart ni har.
Det är så fruktansvärt svårt att tampas med de där första frågorna i något nytt-Vad vill du ha utav mig? Vart leder detta? Vad känner jag för dig?
Eller de sista frågorna på något gammalt- Vad känner jag för dig? Vill jag ha tillbaka dig? Har jag glömt dig?
Och de där frågorna som alltid gnager-Vad behöver jag? Vad vill jag ha?

Kärlek är så himla svårt. Ena dagen så är radarn igång, andra dagen ligger man i sängen med röda ögon med ett gammalt fotografi. Man analyserar sitt lyckliga leende på bilden, eller..var det verkligen lyckligt? Lyckligare än i den ensamma stunden iallafall. Så slänger man iväg ett sms i självömkan, -"Om jag bara fick vara i dina armar igen". Sen känns allt bara fånigt. Och så är radarn på igen.

En vän sa till mig: "Kärlek är skit". Då nickade jag med gråtbelagda ögon. Nu, skakar jag lamt på huvudet. Nej, den är så förbannat, galet, hiskeligt svår. Men inte skit.
För några veckor sedan tänkte jag: "Jag ska aldrig bli kär igen".
Nu, ler jag lite lätt. Klart jag ska, och jag kommer vara precis lika oförberedd som förra gången.