De där kvällarna jag älskar.

Jag lägger huvudet mot kudden och de fuktiga hårtestarna från den varma duschen kyler nu hela mitt huvud försiktigt. Jag drar täcket upp mot näsan och andas in. Lukten av nytvättade lakan ger ett allmänt välbehag och höjer mitt stora leende om möjligt ännu lite till upp mot öronen. Och mina fötter dras mot de mjuka lakanen och allt känns rent. Då pratar jag inte bara om lakanen och håret... Utan om hjärtat. Mina hjärtslag slår i normal takt förutom då mina tankar omsluter Jonatan och mitt hjärta klyschigt nog ökar kontrastfyllt. Jag har inte något som riktigt tynger mig. Allt känns bra. Och det är de kvällarna jag älskar.

På lördag så ska jag på Audition för filmen baserad på Johanna Thydells roman "I taket lyser stjärnorna" med Malin. Känns lite nervös men väldigt spännande och roligt. Det spelar ingen roll att det är hundratals som kommer vara där, (Hur många teater-intresserade tjejer finns det liksom inte som tar möjligheten att provfilma i göteborg?!) jag tänker tro på mig själv. Och vad har jag att förlora? Erfarenhet är ju bara bra. Tänker gå på så många auditions jag kan.
Har läst boken nu och måste säga att med bra regissör och många bra skådespelare så kan det bli en bra och stark film. Hade det inte vart för min spärr för gråten så hade jag suttit och storlipat framåt slutet. Och på tal om gråt så måste jag lära mig, fort. Ifall jag vill bli skådespelare.
Ska nog ta och öva imorgon. Fast och andra sidan... vilken normal människa sitter där och gör skumma ljud och grimaser för att lära sig att gråta? Och sen när förlorade man kunskapen om det? Jaja, inte är jag som alla andra iallafall. Normal.

Förresten såg jag pjäsen "Trettondagsafton" med klassen igår. Den var bra men måste vara kritisk och säga att det var tråkigt med samma scenbild hela tiden. Den var konstnärlig och vacker, men jag gillade inte att behöva tänka mig en egen bild av miljön. Det går ju an när det är en bok, men teater för mig ska tala klarspråk runt omkring skådespelarna. Sen är det djupare och estetiskt det dom gjorde. Men iallafall...inte min stil.

Ship ship. Cogito, ergo sum

Jag fattar inte varför jag skriver. Jag vill väl antagligen hitta min grej. Hitta något jag är sådär jätte bra på. Detta kanske är ett dumt försök. Men men, bloggen ska iallafall få ny layout innan den läggs ner. Har en idé. En utmaning.

Vilket onödigt,deppigt inlägg. Verkligen.

Help me find the way father.

Och det är slasken som gör mina tår alldeles blöta och iskalla när jag går på den gatlykte-beklädda gatan tidigt på morgonen. Det är inte alls det där lugnande,varma oranga som det brukade vara längst gatorna jag går på. Nu är det stressigt, sterilt, nästan lite grönt ljus och det bara påminde mig om att ungefär 546 steg härifrån ligger skolan. Jag vet att min ork tagit slut innan den ens borde börja. Fast i nuet...det är vad jag är. Fast i känslan om att; äh det ordnar sig. Bara allt blir bra...nu. Bara jag inte stöter på något jobbigt och tråkigt...just idag. Sen att det kommer jaga mig nästa vecka, det skiter väl jag fullständigt i?! Varför är jag så dum? Så naiv.
Vem är människa nog att orka ta tag i mitt liv med? Vem kan älska mig så gränslöst så att det är mer än viktigt att se till att min framtid är säkrad...när inte ens jag själv gör det?!
Det hugger i hjärtat. Måste stanna lite. Jag lutar mig mot den kalla och lite halvblöta tegelväggen och benen viker sig långsamt. Min jacka ger ifrån sig ett skrapande, slipande ljud när ryggen sveper ner för teglet.
Måste ta tag i det. Måste leva...ett liv. Inte bara en dag.

Förövrigt vill jag tacka för alla sms-hälsningarna som kom. Det värmde att ni tog er tiden.

Marielle. Lita på ordet kärlek som aldrig förr när jag säger att du är det för mig.

Tycker synd om dom som tror att lycka kommer ifrån en kaka

Vill inleda med att säga att den "fåniga" discokulan har fått en andra chans...och en bra sådan. Min uppfattning om denna är nu att det är en del av rummet, en del av den underbara atmosfären där inne.
Men nu till det jag vill säga...eller...jag får inte fram någonting just nu. Mina fingrar bara sprattlar av en massa känslor och alla glädjeskutten gör att dem bara sveper över tangenterna utan den minsta aning av hur de ska börja. Det finns inga nog lyckliga meningar, inga ord som är glada nog och verkligen inte någon känsla...som kan sätta fingret på hur jag känner.
Om glädje hade tagit upp fysiskt utrymme i kroppen hade jag varit uppblåst som en sumobrottare, eller sprängts och endast varit små partiklar som flygit runt...överallt.
Dock är jag inte en av dem som vill ha en blogg fylld med en massa kärleksbabbel och löften om en framtid. Jag vill att min blogg ska mer eller mindre tidlöst beskriva hur jag känner, hur jag mår och vad som händer. Jag vill kunna läsa min blogg om två år och inte få en panikartad lust att sudda, stryka eller ta bort något inlägg.
Men den där känslan, att ligga i ett litet garage inmurat av isolerande äggkartonger på två stycken sackosäckar, känna en trygg arm under nacken och dra in lukten av...honom. Då är alla sinnen på helspänn. I rummet ljuder härliga toner av albumet S&M och där ligger vi, lyckligt lugna och bara...lyssnar. Det snurrande elementet värmer mina ben och kastar ett skimrande, varmt ljus på hans ansikte...och jag kollar. Vet inte vart jag ska börja älska det jag ser. Att sluta är inte ens ett alternativ. Han och jag. Känslan av att vara den lyckligaste flickan i världen har ett fast grepp om mig. Beskriva, bevisa, berätta. Jag KAN inte beskriva för världen om allt det jag känner, kan inte bevisa hur mycket jag just nu tycker om honom, kan bara berätta lite hit och dit i ett enda stort, bra känslokaos. Så jag borde runda av...nu. Innan ni, mina läsare.. somnar, snarkar och hamnar i en enda lång koma av utråkning och förvirrning.
Vill bara säga att dagens upptäckt är att recept på ett stort leende är en Jonatan Andrén, två sackosäckar, en discokula, flera hundra äggkartonger, en massa instrument runt omkring och så en cd-spelare som sjunger av S&M. Min kokbok skulle bli den bästa. Kinesernas lycko-kakor kan slänga sig i väggen.

Vad gör jag uppe vid denna tiden egentligen? Klockan är 4:06 och jag ska vakna snart. Måste bara somna först.
I överslafen sover Otto, så tyst, så tyst. Jag har aldrig hört en person sova tystare. Allvarligt.
I rummet på andra sidan huset sover Marielle och Patrik, i mitt rum, i min säng. Jag älskar min säng och känner mig givmild som lämnar ifrån mig den till andra aktiviteter. Höhum.
En snabb resumé av den sista tiden. Jag var sjuk, blev frisk , åkte på team läger i Ludvika , kom hem och nu sitter jag här.
Igår mötte jag Patrik på tågstationen och träffade Linus i staden. Måste erkänna att jag blev väldigt glad över att se honom.
Sen så fick jag se Jonatans väldigt ägg-kartongerade rum till bandet. Min första tanke var att jag ville räkna dom, men...nä. Vi lämnar det. Dock måste jag bara tillägga att dom hade en liten disco kula där inne och det var det fulaste jag sett. Tillåt mig hånle och sedan ursäkta mig.
Om några timmar åker jag till stan. Den som vill träffa mig får skicka ett sms.
På tal om sms, nu ska jag ska göra ett experiment. 0705-942053 . Där är mitt nummer och jag vill få ett sms där det står en liten hälsning. Se hur många som orkar ta sig två minuter och göra den enkla lilla uppgiften.
Godnatt.