Och det är slasken som gör mina tår alldeles blöta och iskalla när jag går på den gatlykte-beklädda gatan tidigt på morgonen. Det är inte alls det där lugnande,varma oranga som det brukade vara längst gatorna jag går på. Nu är det stressigt, sterilt, nästan lite grönt ljus och det bara påminde mig om att ungefär 546 steg härifrån ligger skolan. Jag vet att min ork tagit slut innan den ens borde börja. Fast i nuet...det är vad jag är. Fast i känslan om att; äh det ordnar sig. Bara allt blir bra...nu. Bara jag inte stöter på något jobbigt och tråkigt...just idag. Sen att det kommer jaga mig nästa vecka, det skiter väl jag fullständigt i?! Varför är jag så dum? Så naiv.Vem är människa nog att orka ta tag i mitt liv med? Vem kan älska mig så gränslöst så att det är mer än viktigt att se till att min framtid är säkrad...när inte ens jag själv gör det?!
Det hugger i hjärtat. Måste stanna lite. Jag lutar mig mot den kalla och lite halvblöta tegelväggen och benen viker sig långsamt. Min jacka ger ifrån sig ett skrapande, slipande ljud när ryggen sveper ner för teglet.
Måste ta tag i det. Måste leva...ett liv. Inte bara en dag.
2 kommentarer:
Jag kan älska dig gränslös och FÖRSÖKA ta tag i ditt liv också.
Det är lättare än att försöka ordna upp mitt egna iallafall.
<3
Älskling. En människa är aldrig lätt att laga. Jag önskar att det vore det. Då hade jag lagat dig med en gång. Tack för att du finns. Du får mig att orka! <3
Skicka en kommentar