Tycker synd om dom som tror att lycka kommer ifrån en kaka

Vill inleda med att säga att den "fåniga" discokulan har fått en andra chans...och en bra sådan. Min uppfattning om denna är nu att det är en del av rummet, en del av den underbara atmosfären där inne.
Men nu till det jag vill säga...eller...jag får inte fram någonting just nu. Mina fingrar bara sprattlar av en massa känslor och alla glädjeskutten gör att dem bara sveper över tangenterna utan den minsta aning av hur de ska börja. Det finns inga nog lyckliga meningar, inga ord som är glada nog och verkligen inte någon känsla...som kan sätta fingret på hur jag känner.
Om glädje hade tagit upp fysiskt utrymme i kroppen hade jag varit uppblåst som en sumobrottare, eller sprängts och endast varit små partiklar som flygit runt...överallt.
Dock är jag inte en av dem som vill ha en blogg fylld med en massa kärleksbabbel och löften om en framtid. Jag vill att min blogg ska mer eller mindre tidlöst beskriva hur jag känner, hur jag mår och vad som händer. Jag vill kunna läsa min blogg om två år och inte få en panikartad lust att sudda, stryka eller ta bort något inlägg.
Men den där känslan, att ligga i ett litet garage inmurat av isolerande äggkartonger på två stycken sackosäckar, känna en trygg arm under nacken och dra in lukten av...honom. Då är alla sinnen på helspänn. I rummet ljuder härliga toner av albumet S&M och där ligger vi, lyckligt lugna och bara...lyssnar. Det snurrande elementet värmer mina ben och kastar ett skimrande, varmt ljus på hans ansikte...och jag kollar. Vet inte vart jag ska börja älska det jag ser. Att sluta är inte ens ett alternativ. Han och jag. Känslan av att vara den lyckligaste flickan i världen har ett fast grepp om mig. Beskriva, bevisa, berätta. Jag KAN inte beskriva för världen om allt det jag känner, kan inte bevisa hur mycket jag just nu tycker om honom, kan bara berätta lite hit och dit i ett enda stort, bra känslokaos. Så jag borde runda av...nu. Innan ni, mina läsare.. somnar, snarkar och hamnar i en enda lång koma av utråkning och förvirrning.
Vill bara säga att dagens upptäckt är att recept på ett stort leende är en Jonatan Andrén, två sackosäckar, en discokula, flera hundra äggkartonger, en massa instrument runt omkring och så en cd-spelare som sjunger av S&M. Min kokbok skulle bli den bästa. Kinesernas lycko-kakor kan slänga sig i väggen.