Jag hade makt om hans hjärta i de där sekunderna. Det stod mellan att krossa och att inte krossa. Men hans rädda ögon knockade mina, flög genom nervsystemet och gjorde en fin liten repa i mitt hjärta. Det skar något så förfärligt och inte mindre när den första tunna, genomskinliga droppen letade sig upp i dagsljuset och rann nerför kinden. Hans axlar började skaka, ögonen brast ut i hundratals tårar och det kändes som att jag gjorde sönder honom, att det var jag som plockade ut organ för organ ur hans kropp och bara kollade på. Kanske var det precis så det kändes för honom.

"Snälla berätta."

Orden fick mig att vakna. Vad sjutton höll jag på med?! Är jag en sådan sadist så att jag vill orsaka så mycket smärta, även i mig själv?! Bara för att jag blir rädd. Rädd för att han är innanför muren. Jag var rädd för precis det jag utsatte honom för. Egoistiska jävel är vad jag är.

Jag försökte laga det igen.

Jag höll han i min famn. Den pojken jag älskar mest av allt.

Bästa människan jag någonsin mött, den bästa människan jag tryckt mina läppar emot, den bästa människan jag gett mitt hjärta till.

Det finns tvivel. Men inga nog så att jag skulle kunna vakna på morgonen med vetskapen om att jag frivilligt dödat kärleken Jonatan och Emilie.

Första fallet, och vi klarade det.

Jag hatar att tappa bort grejer. Hjärnan jobbar på högvarv då man försöker dra tiden i huvudet tillbaka för att komma ihåg när man hade det förlorade objekten sist. Och inte nog med det, en enorm mängd av frustation och irritation kommer in i huvudet, och de är vilda. Hjärnan bara suckar och ger upp sitt sökande efter det förflutna.
Det är nu det slår över till de militäriska djurkrafterna. " Ett, två, rensa allt, ett två, ett två, vänd upp och ner på allt , ett två, ett två....och höger om" Ordet tålamod är inte längre en aktiv del i det hela. Jag bara plöjer runt allt, det är bara naivt att man skulle hitta något så.
Det är i såna här lägen jag tar min sista utväg. Navelsträngen.
" MAAAAMMMAAA! Har du sett mitt busskort?"
Fast har hon inte sett det så är helvetet löst, jag är fast i huset tills jag hittat det, om jag så ska dra bort listerna. Under tiden sitter hon som en liten chef och gör något annat, som om hon visste precis vart det låg men ville lära mig en liten läxa. För sen slår hon några telefonsamtal och vips, det förlorade objektet återfinns på stadsbiblioteket, city, eller något annat ställe där någon ovanligt hygglig person lämnat in det.
Men denna gången hamnade objektet (Mitt fina skolkort) i någon snik jävels hand.
Jag borde få ett busskort som ett litet chip i handen istället. För några kroppsdelar har jag åtminstonde inte tappa bort ännu.

Då var jag här igen. Jag låter bloggen stå och bara mögla.
Detta är en påminnelse för att jag ska skriva ikväll.
Än så länge har inget intressantare än att mitt favoritbröd tog slut denna morgon och att jag försov mig för mitt besök med Lowe på Fristadskolan hänt idag. Men det var bara sorgligt.
Sen är stripaerobic tränings-videon på 84%. Snart klar alltså. Då ska jag och Malin öva byxorna av oss.
Det lät också rätt sorgligt. Nä nu är klockan 12:12 det är ett tecken på att det är hög tid att avsluta ett blogginlägg. Bye.

Tack älskling för att du, din dator och eran bredbandsuppkoppling tankar Säsong 2 åt mig så snällt bara för att min mor inte ser vikten av olaglig nedladdning och skaffar ett snabbare bredband. Du räddar mig för att inte torka ut av gilmore girls-brist. SMACK

cry baby

Varför finns frågorna överallt?
"Har du barn?" , "Hur mår ditt barn?" , "Hur gammalt är ditt barn?"
Och sen när fanns det så äckligt mycket barnvagnar med skära små knystan i?

Jag vill bara hålla det som har hänt för mig själv men ändå beter jag mig som att hela världen borde veta det och i respekt hålla sina barn långt borta från mig. Vill att dom ska förstå att det gör ont att se.

Broken. Just for now, right.

Mamma, jag önskar att jag kunde berätta för dig. Men det går inte. Vi har hamnat vid helvetesgapet och jag vet att jag redan står på egna ben under samma tak som du. Jag har valt det själv.
Bara önskar att jag kunde få krypa upp i din famn och gråta tills tårarna tog slut. Men det är inte vi. Vi är inte så. Vi är; Gå! Gå! och vi är Tyst! Tyst! Vi är orden som tar dig bort från någon du älskar och vi är närvaro utan den synliga kärleken. Förutom det är vi tysnaden.

Fysiskt sett är det som har hänt snart över. Psykiskt? Jag vet inte om någon vet vad den ska säga, kanske är det bara jag som ser allvarligt på det här. Men jag vet faktiskt inte heller vad jag vill att folk ska säga. Bara någonting.
En tjej och en pojke som har haft otur...Vi är två som delar på det; Chocken ...och rädslan. Och jag vet inte om jag når dig och vad du känner, men jag ska ta emot ifall det bubblar över och jag kan rota upp det ifall du är rädd för att göra det själv. För i den famn jag får ligga och blunda (Jag vet att du vill att jag ska gråta, men min lycka med dig säger åt mig att vänta.) gör mig varm.
Jag är för tillfället som ett litet rådjur som livrädd och på tunna ben springer runt i en labyrint.
I kanterna och i hörnen, jag vet aldrig vilket, kommer det ord som sticker mig och får mig att hoppa åt sidan och springa fortare...pulsen ökar...men jag vet att dom inte vet, och jag vet att det är vanliga ord. Fast för mig låter dem som ord som för med sig en sorg och en rädsla. Kan inte stanna. Inte nu. Inte än. Det gör för ont.

Jag vill inte ha ett enda mer deppigt inlägg någonsin. Och låt mig i ren frustration få svära....Fy fan.

Idag känner jag mig inte jättepepp till att jobba...igår var jag ute på en bussjakt, 150:an från Fristad på moppen med Marielle bakom var ett bra försök som dock misslyckades. Så jag körde henne till Sjöbo. Det hade inte behövt vara något konstigt med det, men problemet var att jag bara hade en tunn vårjacka och vantar på mig. Och i -1 så frös jag så att jag nästan grät på vägen hem.
Imorse behövde jag inte ens stiga upp utan att jag kände att jag blossade i feber. Efter det konstanterandet tog jag mig en timmes sovmorgon (Det är det enda som är skönt med mina arbetstider, att vid vissa intervjuer bestämmer vi ingen tid så kan jag ploppa in när jag vill.) och en alvedon. Det kan ju vara en bra övning att intervjua i olika temperaturer.

Sen måste jag bara påpeka att jag är mer pepp än någonsin för att få igång bandet sen jag hittade en låt jag bara älskar totalt. Nu vill sig inte Youtube, men tanka gärna; Out song - Taylor Swift