Mamma, jag önskar att jag kunde berätta för dig. Men det går inte. Vi har hamnat vid helvetesgapet och jag vet att jag redan står på egna ben under samma tak som du. Jag har valt det själv.
Bara önskar att jag kunde få krypa upp i din famn och gråta tills tårarna tog slut. Men det är inte vi. Vi är inte så. Vi är; Gå! Gå! och vi är Tyst! Tyst! Vi är orden som tar dig bort från någon du älskar och vi är närvaro utan den synliga kärleken. Förutom det är vi tysnaden.
Fysiskt sett är det som har hänt snart över. Psykiskt? Jag vet inte om någon vet vad den ska säga, kanske är det bara jag som ser allvarligt på det här. Men jag vet faktiskt inte heller vad jag vill att folk ska säga. Bara någonting.
En tjej och en pojke som har haft otur...Vi är två som delar på det; Chocken ...och rädslan. Och jag vet inte om jag når dig och vad du känner, men jag ska ta emot ifall det bubblar över och jag kan rota upp det ifall du är rädd för att göra det själv. För i den famn jag får ligga och blunda (Jag vet att du vill att jag ska gråta, men min lycka med dig säger åt mig att vänta.) gör mig varm.
Jag är för tillfället som ett litet rådjur som livrädd och på tunna ben springer runt i en labyrint.
I kanterna och i hörnen, jag vet aldrig vilket, kommer det ord som sticker mig och får mig att hoppa åt sidan och springa fortare...pulsen ökar...men jag vet att dom inte vet, och jag vet att det är vanliga ord. Fast för mig låter dem som ord som för med sig en sorg och en rädsla. Kan inte stanna. Inte nu. Inte än. Det gör för ont.
Jag vill inte ha ett enda mer deppigt inlägg någonsin. Och låt mig i ren frustration få svära....Fy fan.
2 kommentarer:
Jag gillar din jämföreslse för man känner verkligen igen sig, fast i den laboryten med ord som jagar och vill döda.
Du är så duktig Mli.
Jag saknar dig.
Saknar dig med.
Skicka en kommentar