Jag hatar att tappa bort grejer. Hjärnan jobbar på högvarv då man försöker dra tiden i huvudet tillbaka för att komma ihåg när man hade det förlorade objekten sist. Och inte nog med det, en enorm mängd av frustation och irritation kommer in i huvudet, och de är vilda. Hjärnan bara suckar och ger upp sitt sökande efter det förflutna.
Det är nu det slår över till de militäriska djurkrafterna. " Ett, två, rensa allt, ett två, ett två, vänd upp och ner på allt , ett två, ett två....och höger om" Ordet tålamod är inte längre en aktiv del i det hela. Jag bara plöjer runt allt, det är bara naivt att man skulle hitta något så.
Det är i såna här lägen jag tar min sista utväg. Navelsträngen.
" MAAAAMMMAAA! Har du sett mitt busskort?"
Fast har hon inte sett det så är helvetet löst, jag är fast i huset tills jag hittat det, om jag så ska dra bort listerna. Under tiden sitter hon som en liten chef och gör något annat, som om hon visste precis vart det låg men ville lära mig en liten läxa. För sen slår hon några telefonsamtal och vips, det förlorade objektet återfinns på stadsbiblioteket, city, eller något annat ställe där någon ovanligt hygglig person lämnat in det.
Men denna gången hamnade objektet (Mitt fina skolkort) i någon snik jävels hand.
Jag borde få ett busskort som ett litet chip i handen istället. För några kroppsdelar har jag åtminstonde inte tappa bort ännu.
2 kommentarer:
ÅH, visst är det irriterandes när sånt händer?
Mamma säger att jag ska börja skriva upp vart jag har allting och lägger det så att jag vet.
Men det skulle bli alldeles för jobbigt för lilla, stressiga mig.
<3
jag saknar dig
Jag vet hur det känns, jag är nog en av de mest tankspridda personer som finns! Usch för det! Jag vet nästan aldrig var jag har mina nycklar eller min mobil, vilket resluterar i en hel del tillfällen då man panikslaget springer runt och vänder upp och ner på halva huset!
Skicka en kommentar