Regnstaden -MLI

Jag hade makt om hans hjärta i de där sekunderna. Det stod mellan att krossa och att inte krossa. Men hans rädda ögon knockade mina, flög genom nervsystemet och gjorde en fin liten repa i mitt hjärta. Det skar något så förfärligt och inte mindre när den första tunna, genomskinliga droppen letade sig upp i dagsljuset och rann nerför kinden. Hans axlar började skaka, ögonen brast ut i hundratals tårar och det kändes som att jag gjorde sönder honom, att det var jag som plockade ut organ för organ ur hans kropp och bara kollade på. Kanske var det precis så det kändes för honom.

"Snälla berätta."

Orden fick mig att vakna. Vad sjutton höll jag på med?! Är jag en sådan sadist så att jag vill orsaka så mycket smärta, även i mig själv?! Bara för att jag blir rädd. Rädd för att han är innanför muren. Jag var rädd för precis det jag utsatte honom för. Egoistiska jävel är vad jag är.

Jag försökte laga det igen.

Jag höll han i min famn. Den pojken jag älskar mest av allt.

Bästa människan jag någonsin mött, den bästa människan jag tryckt mina läppar emot, den bästa människan jag gett mitt hjärta till.

Det finns tvivel. Men inga nog så att jag skulle kunna vakna på morgonen med vetskapen om att jag frivilligt dödat kärleken Jonatan och Emilie.

Första fallet, och vi klarade det.