Walking in a winter won-not-derland

Gruset knastrar under mina fötter där jag går på gångvägen. Det spelar ingen roll om jag så lyfter fötterna rakt upp och trampar ner eller släpar dom mot marken...min existens hörs.
Kanske behövs det i den mörka vintern. Syns vi inte så ska vi banne mig höras iallafall!
- Hej du! Jag är ett bevis på att du lever. Mina andetag kollar på mig när dem åker ut i mörkret i en stor ljusgrå rök.
Jag huttrar och drar på mig luvan...det är helt tyst förutom det knastrande och rasplande ljudet från mina fötter. Jag ser min skugga som breder ut sig i diket brevid.
Jag ser gammal och trött ut. Som om väskan vägde 10 kilo istället för ynka 1 där på armen.
Men jag känner mig inte alls så. Idag känner jag mig helt neutral. Jag känner mig som en 15 årig flicka som går på gångvägen hem från skolan. Med ett liv som vilken annan människa som helst.
Jag känner mig som en flicka som jonglerat och bara tappat lite bollar. Jongleringen är balansen i att leva och bollarna är livet. Men jag måste påminna mig om att det är bara och plocka upp dom.

Vilka är det som dör?

"Jag vill inte leva" *Snyft snyft buhu buhu*

Så lät det ifrån våran bil för c:a 2 timmar sedan. Och det var inte jag som sa det.

Detta var vad en klasskompis skulle kalla intrång. Det tycker jag t.om själv. Detta var personligt på hög nivå. Jag är inte bara inne i mitt liv och berättar, utan in i min medmänniskas också.

Jag tog det inte på allvar. Tvärtom så tyckte jag bara att hon var löjlig. Jag var så arg och besviken, jag skäms men jag tänkte faktiskt "Gör det så kärring, se va du går för!". Det ångrar jag. Klart. Hon har gjort mycket fint för mig i livet, det vore lögn om jag sa något annat.

Sen började jag tänka; vilka är det som tar självmord egentligen? Min första tanke var lika pinsam den;

- Emos med jobbig bakgrund. Men va sjutton?! Jag är ju emot diskriminering, vad satt jag inte själv där och tänkte?!. *Tänk,tänk,tänk*

Men, såna som inte har någon att vara älskad av?

- T.ex en medelålders snubbe som flyttar till nytt ställe och de enda människorna i hans omgivning blir grannarna som han säger hej till i trappuppgången och dom tuggummi-tuggande ynglingarna på det nya jobbet. Han borde väl inte vara så motiverad? Men äh, ett hej räcker ibland. Ibland kan man känna sig älskad utan att någon visar det överhuvudtaget t.om. *Tänk,tänk,tänk*

- Den "perfekta" personen. En person som alltid försöker göra allting rätt, som är ordentlig,artig,vänlig,uppmärksam,social,omtänksam och har bra betyg? Då blir kanske pressen så stora. Man har allas förväntningar på att man ska klara allting. Inte bara med nöd och näppe utan vi pratar BIG TIME. Det måste vara jobbigt att hela tiden ha mer prestationskrav på sig än alla andra.

Och så höll jag på...drog upp människotyp efter människotyp. Men jag kom hela tiden på undantag från de andra grupperna, nya grupper. Kom fram till att det finns inga bestämda kategorier för dom som gör självmord.

Vad är det då? Är det den som har mest skit som gör det? Jag vet så många som har det så sjukt jobbigt men kämpar ändå. Jag vet många som kämpar fast dom inte orkar. Dom som inte vill,men gör det ändå.

Så lika dåligt svar som jag tycker Ekvationers lösningar som t.ex 2x+3b är har jag på denna. Det är helt enkelt dom som inte kämpar, dom som innanför skalet tappat all glöd.

GAH! Måste spinna vidare på detta, kan ju inte sluta så. Men jaja, over and out for tonight.

I många dagar din lukt i min kudde. I många dagar gillar jag min kudde. Eller?

100p. Tom blogg idag. - Vad är ; Tom tom tom?! - *BIIDUP* Fel svar. - Vad är ; Full full full?! Överfull. *PLING* Rätt svar.

Idag går det inte att skriva något. Det är en sånhär dag jag verkligen borde skriva blogg. Bara ösa ur mig massa tankar. Men nä. Inte idag inte.
Man märker att jag är nere i en svacka just nu och jag hatar det. Jag älskar att vara glad, vem gör inte det? Jag är så rädd för att stämpeln på mig som glad ska försvinna efter detta. Jag vill ha kvar den. Den gör mig stark på något sättt. Jag vet inte varför jag plötsligt tappat greppet om att bita ihop och hålla inne. Ska det vara så svårt?



Dagen var sammanfattningsvis inte riktigt som planerad. Men imorgon är det en ny dag med nya tag! Ska bli gött att få komma tillbaka till skolan även om jag nog ligger en bra bit efter.

ciao / EP

glittersis.

Läste precis en väns blogg. Uppmärksammade ett litet litet tillägg på det nyaste inlägget. Ett ledset tillägg. Och jag visste precis vem som orsakat det. Men det spelar ingen roll vem. Grejen är att någon hela tiden måste göra det.
Jag vill skydda henne från sånt. Det är inget hon förtjänar.

Snälla. Sluta tracka på henne och försök uppmuntra henne istället. Det är hon värd.
Come on guys!

Vännen min, du vet iallafall att du är älskad utav mig.

Dejj fhjertta mejj

Klockan är halv 6 och jag är vaken. Måste vara något allvarligt fel på mig. psssssssykooootjohoooo.

Idag är det jonatans och min 2 månaders dag. Har varit så smörig så jag har gjort en film.

Nu ligger den där i ett fodral med slarvigt nedklottrade graffitti bokstäver på; Jonatan.

Först var det tänkt att jag skulle hålla på med den länge och vänta till 3 eller 6 månader. Men sen tänkte jag (tolka mig inte som världens negativis nu) att vem vet om det håller så länge?! Då har jag gjort den i onödan. Och tills imon är vi ju högst troligt tillsammans så han får den då.

Märkte en liten lustig grej när jag satt och jobbade på filmen innan. När 3:orna lånade våra (SP07J:s) datorer blev det en himla kabalalik efteråt; " Mitt lösenord är ändrat!!" "Jag svääär på att personen har kollat på mina bilder" "Undra vem som hade min" o.s.v . Vi skämtade lite om att dom kunde skrivit en liten hälsning med tack för lånet.

Så, när jag jobbade på filmen på den andra inloggningen som dom lånade (där finns alla programmen som är bra att ha) så drar jag bara en blick över skrivbordet. Plötsligt ser jag en liten genvägs-ikon med ; Tack för lånet. Jag öppnar och där står det just; Tack för lånet //Robin. Jag blev helt full i skratt. Skrattig och glad. Nu kändes det inte alls så farligt att någon lånat min dator. Varsågod Robin! Du är välkommen att låna den igen! (Inte alls , men jag blev glad iallafall!)

Nu ska jag sova en stund och fundera på om jag ska be mamma lämna filmen i Jonatans brevlåda när hon åker till jobbet eller om jag själv ska orka göra det när jag ändå åker till vårdcentralen.

Najtinajt / mli

Fredag: 17:00 - Jag är utanför badhuset och det har börjat skymma. Malin ska komma om 40 minuter och jag har ingenting att göra tills dess. Just nu, idag, är mitt liv ett blankt blad. Jag har inget hem att komma hem till. Vet inte vart jag ska.
Det är inte det att jag tror att jag måste sova ute. Finns alltid någon vän som skulle ställa upp (Har jag tackat er för att ni finns?) Utan mer det att; ...vart.....ska...jag? Det känns både som en frihet och en tung börda. Jag vet att någon eller några måste jag öppna mig för ikväll. Jag tänker inte ljuga. Och i detta fallet går det inte heller att undvika. Ikväll är det en kväll att öppna muren ansikte mot ansikte. Att öppna muren är farligt för mig.

23:10 - Jag ser att det lyser i det röda fönstret på bokvägen och jag blir lugn. Mitt blanka blad fylls omedvetet av en stor gul leende smiley. Om kanske en minut öppnar jag dörren och möts av det välbekanta Guitar hero ljudet och en trevligt leende Johnny eller Lena vid skärbrädan i köket som frågar hur det är. Om någon minut så kanske Daniel kommer från sitt rum och säger ; "Hej Pyrén" och jag får en kram. Om någon minut kommer Jonatan från vardagsrummet och kollar mig i ögonen, frågar hur det är och kramar mig hårt. Om någon minut kommer alla problem kännas långt bort. För där är jag lycklig. Bokvägen. Familjen Andrén. Något som satt spår i mig resten av livet.

Jag knackar försiktigt på dörren och kliver in. Lena står vid skärbrädan (!) och kollar ledsen på mig. Hon frågar hur det är. Jag vet inte om mitt svar kom ut genom munnen eller om det stannade i huvudet. Iallafall så får jag låna telefonen och ringer. "Hem". Försöker reda ut det. Känner gråten i halsen. ( "GRÅT INTE UNGJÄVEL!" .... Jag hör det i huvudet, jag hör det i huvudet, svälj gråten,svälj gråten! ) Jonatan kommer ut ur vardagsrummet med bekymrad blick. Håller om mig. Han sitter helt tyst och iaktar mig.
Men han ska inte få se mig gråta. Inte nu, inte idag.

Du är iallafall den finaste jag vet.