Fredag: 17:00 - Jag är utanför badhuset och det har börjat skymma. Malin ska komma om 40 minuter och jag har ingenting att göra tills dess. Just nu, idag, är mitt liv ett blankt blad. Jag har inget hem att komma hem till. Vet inte vart jag ska.
Det är inte det att jag tror att jag måste sova ute. Finns alltid någon vän som skulle ställa upp (Har jag tackat er för att ni finns?) Utan mer det att; ...vart.....ska...jag? Det känns både som en frihet och en tung börda. Jag vet att någon eller några måste jag öppna mig för ikväll. Jag tänker inte ljuga. Och i detta fallet går det inte heller att undvika. Ikväll är det en kväll att öppna muren ansikte mot ansikte. Att öppna muren är farligt för mig.
23:10 - Jag ser att det lyser i det röda fönstret på bokvägen och jag blir lugn. Mitt blanka blad fylls omedvetet av en stor gul leende smiley. Om kanske en minut öppnar jag dörren och möts av det välbekanta Guitar hero ljudet och en trevligt leende Johnny eller Lena vid skärbrädan i köket som frågar hur det är. Om någon minut så kanske Daniel kommer från sitt rum och säger ; "Hej Pyrén" och jag får en kram. Om någon minut kommer Jonatan från vardagsrummet och kollar mig i ögonen, frågar hur det är och kramar mig hårt. Om någon minut kommer alla problem kännas långt bort. För där är jag lycklig. Bokvägen. Familjen Andrén. Något som satt spår i mig resten av livet.
Jag knackar försiktigt på dörren och kliver in. Lena står vid skärbrädan (!) och kollar ledsen på mig. Hon frågar hur det är. Jag vet inte om mitt svar kom ut genom munnen eller om det stannade i huvudet. Iallafall så får jag låna telefonen och ringer. "Hem". Försöker reda ut det. Känner gråten i halsen. ( "GRÅT INTE UNGJÄVEL!" .... Jag hör det i huvudet, jag hör det i huvudet, svälj gråten,svälj gråten! ) Jonatan kommer ut ur vardagsrummet med bekymrad blick. Håller om mig. Han sitter helt tyst och iaktar mig.
Men han ska inte få se mig gråta. Inte nu, inte idag.
Det är inte det att jag tror att jag måste sova ute. Finns alltid någon vän som skulle ställa upp (Har jag tackat er för att ni finns?) Utan mer det att; ...vart.....ska...jag? Det känns både som en frihet och en tung börda. Jag vet att någon eller några måste jag öppna mig för ikväll. Jag tänker inte ljuga. Och i detta fallet går det inte heller att undvika. Ikväll är det en kväll att öppna muren ansikte mot ansikte. Att öppna muren är farligt för mig.
23:10 - Jag ser att det lyser i det röda fönstret på bokvägen och jag blir lugn. Mitt blanka blad fylls omedvetet av en stor gul leende smiley. Om kanske en minut öppnar jag dörren och möts av det välbekanta Guitar hero ljudet och en trevligt leende Johnny eller Lena vid skärbrädan i köket som frågar hur det är. Om någon minut så kanske Daniel kommer från sitt rum och säger ; "Hej Pyrén" och jag får en kram. Om någon minut kommer Jonatan från vardagsrummet och kollar mig i ögonen, frågar hur det är och kramar mig hårt. Om någon minut kommer alla problem kännas långt bort. För där är jag lycklig. Bokvägen. Familjen Andrén. Något som satt spår i mig resten av livet.
Jag knackar försiktigt på dörren och kliver in. Lena står vid skärbrädan (!) och kollar ledsen på mig. Hon frågar hur det är. Jag vet inte om mitt svar kom ut genom munnen eller om det stannade i huvudet. Iallafall så får jag låna telefonen och ringer. "Hem". Försöker reda ut det. Känner gråten i halsen. ( "GRÅT INTE UNGJÄVEL!" .... Jag hör det i huvudet, jag hör det i huvudet, svälj gråten,svälj gråten! ) Jonatan kommer ut ur vardagsrummet med bekymrad blick. Håller om mig. Han sitter helt tyst och iaktar mig.
Men han ska inte få se mig gråta. Inte nu, inte idag.
1 kommentar:
Emilie jag älskar dig ! du betyder ALLT <333
Skicka en kommentar