Gruset knastrar under mina fötter där jag går på gångvägen. Det spelar ingen roll om jag så lyfter fötterna rakt upp och trampar ner eller släpar dom mot marken...min existens hörs.
Kanske behövs det i den mörka vintern. Syns vi inte så ska vi banne mig höras iallafall!
- Hej du! Jag är ett bevis på att du lever. Mina andetag kollar på mig när dem åker ut i mörkret i en stor ljusgrå rök.
Jag huttrar och drar på mig luvan...det är helt tyst förutom det knastrande och rasplande ljudet från mina fötter. Jag ser min skugga som breder ut sig i diket brevid.
Jag ser gammal och trött ut. Som om väskan vägde 10 kilo istället för ynka 1 där på armen.
Men jag känner mig inte alls så. Idag känner jag mig helt neutral. Jag känner mig som en 15 årig flicka som går på gångvägen hem från skolan. Med ett liv som vilken annan människa som helst.
Jag känner mig som en flicka som jonglerat och bara tappat lite bollar. Jongleringen är balansen i att leva och bollarna är livet. Men jag måste påminna mig om att det är bara och plocka upp dom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar