Törstig Tönt

Jag har alltid varit envis så länge jag kan komma ihåg.
Men det är inte förrän nu jag inser vad min envishet kan ställa till med

Jag hatar när folk tycker illa om mig och jag hatar att ge upp.
Men nu börjar jag inse att jag skadar mig själv om jag försöker för mycket.

Nu hände det igen. Min envishet i försök till att bara till lags var i krig med min kropp. Det började redan i Söndags. Jag pratade med min mamma i telefon och var lite grinig, hängig och klagade på huvudvärk. Igår, kände jag mig fruktansvärd. Jag gick till skolan och jag kände med en gång att jag hade feber. Men eftersom vi har sista dagar av repetion innan premiären för musikalen så kämpade jag mig igenom den. Jag hade inte någon vidare matlust så jag åt inte så mycket på lunchen.
Scen, sång, varma strålkastare och ingen luftkondition fick mitt huvud att börja snurra allt mer. Klockan 6 skulle vi ha en paus så jag bet ihop och försökte gå vidare. Folk kände på min svettiga panna och sa att min feber var hög, att jag borde gå hem men jag skakade på huvudet. Satte mig ner.
Matt satt framför mig, kollade bekymrat och hämtade en våt pappers handuk.
Det var då min envishet kom fram, när folk kom och frågade hur det var och jag blev inombords irriterad; "I'm FINE!" och reste mig upp. Och föll.
Resten är suddigt.
Att prata på engelska kändes svårt och jag försökte förklara att jag ville ha något att dricka. Men jag vet inte om jag sa det på svenska eller inte. De pratade om svininfluensan och jag försökte skaka på huvudet. Det var panik runt omkring mig, Grant bar mig i famnen och det gjorde mig rädd. Jag visste inte vad som hände. Rösterna försvann och det blev tyst.
Nästa sak jag kommer ihåg är att jag sitter i bilen med Madisons lilla hand i min och en orolig Beth vid ratten. Mina muskler skakar och jag är chockad. Och törstig. Så törstig.
De lägger mig på övervåningen så de kan ha kontroll över mig. Beth vill åka till sjukhuset men Stacy viker sig för mitt; "I just want to lay down"
Och så fick jag äntligen vatten, jag vet inte hur mycket vatten jag drack men det var nog det godaste vatten någonsin.
Min hud var vit och kall, mina muskler skakade även fast jag inte frös och mitt huvud värkte något otroligt.
Pratade med mamma i Sverige fast de lovade att inte ringa till henne.
Åtminstone lättare att förklara på svenska. Vätskebrist, jag var bara säker på att det bara var vätskebrist.
Sen fick jag medicin och sömntablett och somnade i Madisons lilla säng, katten lade sig vid mina fötter.

Och nu är klockan 5 och jag känner mig ganska bra. Utmattad och törstig men inte längre yr. Fick inte gå till skolan och de vill ändå kolla upp mig.
Bara trött på mig själv för att jag inte ger upp förrän det ska bli så dramatiskt. Som min dumma mage eller i Danmark när jag spelade match med den där dumma förskyldningen.
Jag är så trött på att jag inte kan erkänna mig lite vanligt sjuk och istället ska vänta tills min kropp säger ifrån, och som ska göra folk oroliga. Jag hatar det.
Jag får lära mig att hellre ta en liten sur min när jag frågar om att få gå att köpa en flaska vatten. Då hade jag sluppit allt det här.
___

Jag har aldrig riktigt varit en kattmänniska tidigare, men något visst är det med denna här hemma. Hon har inte lämnat min sida sen jag kom hem igår. Hon följer efter mig när jag går upp för att hämta vatten och när jag lägger mig ner så hoppar hon upp och lägger sig tillrätta nere i kanten igen.

Så det är varför det varit lite dålig uppdatering här, ska försöka skriva lite i slutet av veckan, tors-fre-lör-sön har vi föreställning. Ska bli riktigt spännande! Får bara inte glömma av att dricka, haha.

Skepp ohoj!