Sikta mot stjärnorna

Jag trodde jag skulle få mer tid för bloggen nu när jag jobbar.
Det kanske stämmer, men nu i början är det rent ut sagt omöjligt. Allt ett rent virrvarr av anteckningar och organisering. Förberedning, organisering, förberedning, organisering.
Sen så ska jag sluta att klaga på mamma över att hon jämt snackar om sitt jobb. Jag är precis likadan för tillfället. Känns som om jag inte pratar om något annat än jobbet...vilket kort och gott gör mig till en stor egoist. Och vem vill vara det? Så nu får det här exalterade snacket lägga sig. Ingen (mig själv inräknad) kommer att orka med mig.

Det finns så mycket underbara människor har jag kommit på. Runt omkring en. Som man tragiskt nog kanske ofta tar förgivet. Tar förgivet att man aldrig står ensam, att man har någon som håller ens hand igenom livet. Hade jag kunnat hade jag förbjudit mig själv på att någonsin göra misstaget.
Det lät så enkelt...och så bra det hade varit.
Jag är sämst i världen på att höra av mig till kompisar. Jag har hela tiden någonting i görningen och tar därmed mig aldrig tid till att sitta ner och prata i telefon en stund och höra hur de mår. Jag sätter mig istället på msn för att kunna prata med så många underbara som möjligt samtidigt. Det måste ju vara den perfekta lösningen?
Ordet perfekt är fridlyst och finns endast i betraktarens öga, ibland känns det som att hur man än gör blir det fel. Alltid någons åsikt som hamnar i kläm.
Och det går inte riktigt att klura ut en lösning på det där. Jo, att klippa en massa kontakter, ha kvar dom närmsta och ha lång tid för var och en är en lösning. Men sen när blev det lätt att klippa band? Fina sådana till råga på allt.
Jag får helt enkelt försöka förklara min situation för folk, förklara att min kärlek inte ligger i ett telefonsamtal. Att min omtanke inte kan ges genom två kablar emellan. Men att jag respekterar människans längtan efter omtanke av någon man håller kär. Hur hade jag känt det ifall alla vänner slutade höra av sig till mig? Det vore ju inte mer än rätt, för jag hör ju inte av mig? Eller?
Jag kan inte riktigt förklara. Bara be om ursäkt. Förklara att jag älskar mina vänner. Att jag älskar livet, älskar dess hemska och pinande motgångar som på vägen tillbaka till glädjen får en att se något med nya ögon. Jag älskar livets lyckliga stunder, då världens alla ondskor och ilskor är som bortblåsta. De stunder barnet i mig får komma fram och härja fritt. Men inte utan mina vänner. Och mina vänner måste ha fått gåvan tålamod som orkar med mig. Jag är dem evigt tacksamma.

Tala om för dina vänner hur mycket du älskar dom. Idag.

Time for a goodbye

Sahara öknar och inlandsisar. Det är för tillfället omöjligt att sitta med öronen spända, näsan framåt och intensivt hänga med på vad Jan dillar om. Det är den sista geografi-lektionen. Iallafall med SP07J. Det helt enkelt går inte att koncentrera sig. Helst skulle jag bara vilja krama hej då hela dagen...Förklara hur mycket jag kommer sakna dem.
Till min räddning har dom skapat en klass-blogg som jag verkligen hoppas de kommer hålla uppdaterad. Så jag kommer ha en susning om vad de gör och vad som sägs.

Jag är inte känd för att vara tystlåten, snarare för att vara en glad och slarvig liten tjöt-maja. Så att jag tänker berätta att jag fått jobb/praktik på en tidning vet de allra flesta av mina läsare redan om. De flesta vet också om hur glad jag är över att ha fått en sådan här stor chans. Chans...chans. I mitt huvud låter det mer; chansning...risk. Jag har tagit steget för att göra detta nu, det finns ingen återvändo längre. Tusen frågor. Vad händer ifall tidningen ångrar sig plötsligt? Vad händer om jag inte kommer in på LBS? Ska jag inte gå i skola då? Ska jag gå tullen ett år och få vänta på att söka om? Ska jag fortsätta att jobba utan en treårig gymnasieutbildning? Kommer jag att sluta som pappa?`
Jag är rädd. Nyfiken...men rädd. I såna här lägen ifrågasätter man verkligen sin egen talang och gåva. Jag har ingen aning om ifall jag kan skriva. Kanske kan jag. Kanske inte.
Utvecklas behöver alla göra. Och det tänker jag göra.

"Confidence Cohen, confidence." // Anna - Oc

Det finns alldeles för mycket att skriva om. För mycket som händer just nu. Jag skriver när saker och ting lugnat ner sig. Kanske redan ikväll.

100, hundra, hundred, njëqind, sto, sata, ciento !!

Okej, detta är inlägg nr 100 och det är jubileum här. Osynligt partajande mellan mig och tangentbordet såklart. A till Ö är bjudna.
Men sorgligt nog så verkar inte min tankeverksamhet och mitt hjärta fatta att det är årets röj på gång. Det är rätt ut sagt väldigt tomt och tråkigt där inne. Bara vardagstankar och nej, nej, NEJ! Jag ville ju att inlägg nummer hundra skulle vara glamoröst och klämkäckt. En riktig tankeställare att lägga på minnet.
Låt mig rota där inne i spagettipåsen och se vad det finns för tankar som skulle kunna vara aktuella och intressanta. Hmm...Haft en trevlig kväll med Otto. Nja lite för lite och säga om det, den var trevlig,inga konstigheter med det. Hum, hum.... En matchmaking! Nja, finns inte så mycket att säga om den heller, mer än att det är två goa människor vill jag koppla ihop. Humdidumdum....En stor trave läxor som jag inte kommit halvvägs än med och som ropar; Come on baby. Try me.?! Där, mina vänner...Där går min gräns. Mitt hundrade inlägg kommer INTE handla om skolan och dess otyg.
Äh. Dagens ämne blir vardag. Mitt blogginlägg blev till en enda röra. Men det är ju just det det är. Vad livet består av.
Vardaglig röra till 1.pers.:

• 4 dl kärlekskrydda i tillvaron,


• 1tesked nys-och-snuv-ört,


• 3teskedar med chiligt-peppar,


• 6 paket med lyckokakor


• Till sist ett dussin ärthjärnor.

Vispa med elvisp så allt blir ett kaos. Stoppa in i ugnen så att den bränns. Och jag skulle vilja säga; Don't try this at home. Men antagligen har du redan provat den flera gånger om redan. Det är som där grejen som alltid finns hemma i kylskåpet. Som t.ex dryga tacosåser som står där år ut och år in i kylskåpet. Sen när man väl slängt den köper man en ny.

Happy hundred. Godnatt.

Visste du att låga klackstövlar på mina fötter trampandes mot gruset på den mörka gångvägen kan låta som fågelsång?
Och att när 16 stycken kor i bruna och svarta nyanser står och kollar på mig...så känner jag mig fri. Det är dom som står innanför tråden. Jag hade också stirrat om jag hade stått där.
Fast...det är ju ändå jag som går ensam.
Fågelsången av sten. Jag känner mig inte så fri längre. Känns lite som om vintern låser fast oss i en snökula. (Regnkula skulle passa bättre. Och se där...hokus pokus. En helt ny leksak!)

Ja. Jag är trött. Flummiga tankar står högst på listan och prioriteringen för sömn är oroväckande låg.

Petersson gav mig information om hur man får en besöksräknare. Tack. 30 besökare idag. Eller vad nu!? Nu står det helt plötsligt 9 besökare. 12. Den verkar krångla. Vi sätter upp 15 som ett mellanting. Är 9 det sanna antalet är jag butter i några sekunder. För det är lamt.
Men godnatt på sig. Det är en ny dag nu.

Kärlek. (Spring inte ifrån mitt inlägg nu min vän.) Jag VET att jag är en riktig liten kärleks-tjötare, om hur fin Jonatan är...hur mycket jag älskar honom och bla bla bla. Men jag brukar inte berätta om när sagan tar slut. Om hur det förvånar mig att vi trots all fakta...bara är människor. Att vi inte kan älska gränslöst och förevigt sådär som vi tror att vi kan.
Min saga har inte slutat än. Men runt omkring mig har förhållanden jag trodde var starkt byggda rasat på bara en liten stund, några sekunder och lämnat stora öppna avgrunder och vassa påminnelser. Pang, boom, krash, sorg...smärta. På en liten microdels sekund var ens fina förhållande som man verkligen trodde skulle hålla förevigt...borta. Bara sådär. Och blundar man hör man ordet eka i huvudet: "Aldrig mer, aldrig mer dina läppar mot mina, aldrig mer din hud emot min, aldrig mer."
Och jag vill verkligen förstå folks anledningar till att ge upp i kärlek. Vill försöka förstå mig själv då jag gett upp ett förhållande så lätt, så lätt. I efterhand skrattar jag bara och säger: "Ja, men haha, det var ju inte så seriöst det där ju." Men faktum var ju att det där gulliga förhållandet som längre fram kan se så naivt ut var seriöst då. När slutar man mogna i kärlek? När blir det seriöst? När är det så seriöst så att du kan lova evig kärlek? Jag kommer inte kunna lova min älskare det förrän jag ligger på min dödsbädd med några minuter kvar att leva. Jag kanske vill. Men jag kan inte. För min kärlek är inte lugn. Den är vild. Den är ung. Och den flyger. Plötsligt kanske den flyger iväg...och jag kan inte göra mycket annat än att följa med den.
Fy skäms på mig. Jag får kärleken att låta ostabil. Det är den egentligen inte. Om man kollar ordentligt. Fokuserar du...är den farlig,svår och lättrubbad. Men den är det stabilaste vi har. Ändå har vi har så lätt att hata den.
Det är för att vi värdesätter viss kärlek mer. Vi fokuserar. När en bit av kärleken rasar, rasar vi med den. För vi vill ha alla delar på plats. Det är mänskligt. Det är just det som gör den så stabil.
Nu förstår du mig säkert inte alls. Men rasa min vän, rasa. Jag vill att du ska rasa. Inte för att det ska göra ont i dig. För det gör ont i mig med. Men...det är då du rasar, då du tror att du hatar kärleken som mest...som du älskar den gränslöst. Då du älskar den så mycket att du hatar den. Så mycket att du rasar för den. Det är DÅ du öppnar ögonen och värdesätter den andra kärleken runt omkring dig ÄNNU mer. Du ser folk, folk ser dig. Kärleken växer! Kärleken växer! Ah... Skönt. Kärleken är alltid lika stor.

Du förstår min vän, det handlar bara om hur vi placerar den.
Vi kommer inte ifrån den. Du kommer inte undan. Du blir träffad. Förr eller senare. Och du kommer att falla.
Det gör ont att rasa, men det är någon som kommer blåsa på ditt ömma hjärta. Varför? Jo för att du är en person, precis lagom att älska.

With love/ Mli Pajren


Förresten. När vi ändå pratar ut om kärlek på det här viset måste jag tillägga att jag grävde upp min gamla kamrat inloggning härom veckan. Där finns det alla sorters orginella typer. Folk flörtar hejdlöst med en. Jag brukar störa mig på att folk där inte vill lära känna mig. Jag tar tillbaka det, det blir bara läskigt.

Läskig person från kamrat skriver (lite väl) hurtigt:

- Du var verkligen snygg en klar 10:a
Vad gör du ikväll?
Har du msn eller mobil?
Puss på magen

Jag svarar: Haha, tack. Msn: emiliepyren@hotmail.com. Ha de.

- Jag ska bara slappa ikväll,
ska ut i morgon
har addat dig på msn
Har du kille?
Vad har du för mobilnummer?
Vad är det bästa du vet?
Puss på mun


Säger då det. Låt min mage vara. Och godnatt.

Rush hour

Jag är ständigt på flykt känns det som. Eller flykt, kanske snarare flytt? Nytt? Alla tre förmodligen. Jag och mitt liv saknar helt enkelt stabilitet. Vi flyr från den. Det måste hända något hela tiden. Utan ork... Jag tappar den bara genom att tänka på allt jag måste göra, som jag inte hinner göra, eftersom jag hela tiden letar och samlar på mig nya saker att hålla på med. Det slutar i att jag inte får något gjort alls.
Fast jag mår bra. Jag mår bra av att göra så. Just nu. Sålänge jag flyr så mår jag bra. Det är när jag stannar och fattar vad jag håller på med som jag bara slänger mig på mage med täcket över huvudet och ångrar mig.
Vet inte om jag gått över den gränsen då det är för sent att ändra sig, att ändra det som händer och håller på att hända? Jag har hört att det aldrig är för sent. Men jag ifrågasätter teorin... Ifrågasätter mig själv i det jag håller på med.
"Vart är din spärr Emilie?! Du måste säga ifrån dig själv, sätta gränser." Jag lyssnar men glömmer lika fort.
Skiter bara i det som är tråkigt. "Tar det imorgon..." tänker jag alltid. Jag vet att det är fel, och jag vill ändra det. Eller? Va är det egentligen du vill Emilie?