Regnstaden -MLI

Kärlek. (Spring inte ifrån mitt inlägg nu min vän.) Jag VET att jag är en riktig liten kärleks-tjötare, om hur fin Jonatan är...hur mycket jag älskar honom och bla bla bla. Men jag brukar inte berätta om när sagan tar slut. Om hur det förvånar mig att vi trots all fakta...bara är människor. Att vi inte kan älska gränslöst och förevigt sådär som vi tror att vi kan.
Min saga har inte slutat än. Men runt omkring mig har förhållanden jag trodde var starkt byggda rasat på bara en liten stund, några sekunder och lämnat stora öppna avgrunder och vassa påminnelser. Pang, boom, krash, sorg...smärta. På en liten microdels sekund var ens fina förhållande som man verkligen trodde skulle hålla förevigt...borta. Bara sådär. Och blundar man hör man ordet eka i huvudet: "Aldrig mer, aldrig mer dina läppar mot mina, aldrig mer din hud emot min, aldrig mer."
Och jag vill verkligen förstå folks anledningar till att ge upp i kärlek. Vill försöka förstå mig själv då jag gett upp ett förhållande så lätt, så lätt. I efterhand skrattar jag bara och säger: "Ja, men haha, det var ju inte så seriöst det där ju." Men faktum var ju att det där gulliga förhållandet som längre fram kan se så naivt ut var seriöst då. När slutar man mogna i kärlek? När blir det seriöst? När är det så seriöst så att du kan lova evig kärlek? Jag kommer inte kunna lova min älskare det förrän jag ligger på min dödsbädd med några minuter kvar att leva. Jag kanske vill. Men jag kan inte. För min kärlek är inte lugn. Den är vild. Den är ung. Och den flyger. Plötsligt kanske den flyger iväg...och jag kan inte göra mycket annat än att följa med den.
Fy skäms på mig. Jag får kärleken att låta ostabil. Det är den egentligen inte. Om man kollar ordentligt. Fokuserar du...är den farlig,svår och lättrubbad. Men den är det stabilaste vi har. Ändå har vi har så lätt att hata den.
Det är för att vi värdesätter viss kärlek mer. Vi fokuserar. När en bit av kärleken rasar, rasar vi med den. För vi vill ha alla delar på plats. Det är mänskligt. Det är just det som gör den så stabil.
Nu förstår du mig säkert inte alls. Men rasa min vän, rasa. Jag vill att du ska rasa. Inte för att det ska göra ont i dig. För det gör ont i mig med. Men...det är då du rasar, då du tror att du hatar kärleken som mest...som du älskar den gränslöst. Då du älskar den så mycket att du hatar den. Så mycket att du rasar för den. Det är DÅ du öppnar ögonen och värdesätter den andra kärleken runt omkring dig ÄNNU mer. Du ser folk, folk ser dig. Kärleken växer! Kärleken växer! Ah... Skönt. Kärleken är alltid lika stor.

Du förstår min vän, det handlar bara om hur vi placerar den.
Vi kommer inte ifrån den. Du kommer inte undan. Du blir träffad. Förr eller senare. Och du kommer att falla.
Det gör ont att rasa, men det är någon som kommer blåsa på ditt ömma hjärta. Varför? Jo för att du är en person, precis lagom att älska.

With love/ Mli Pajren


Förresten. När vi ändå pratar ut om kärlek på det här viset måste jag tillägga att jag grävde upp min gamla kamrat inloggning härom veckan. Där finns det alla sorters orginella typer. Folk flörtar hejdlöst med en. Jag brukar störa mig på att folk där inte vill lära känna mig. Jag tar tillbaka det, det blir bara läskigt.

Läskig person från kamrat skriver (lite väl) hurtigt:

- Du var verkligen snygg en klar 10:a
Vad gör du ikväll?
Har du msn eller mobil?
Puss på magen

Jag svarar: Haha, tack. Msn: emiliepyren@hotmail.com. Ha de.

- Jag ska bara slappa ikväll,
ska ut i morgon
har addat dig på msn
Har du kille?
Vad har du för mobilnummer?
Vad är det bästa du vet?
Puss på mun


Säger då det. Låt min mage vara. Och godnatt.